Språklagen fyller 10 år – men vad hände egentligen?

Sveriges språklag är mycket tydligt skriven. Tacka för det! Annars skulle den ju strida mot sin egen elfte paragraf, den så kallade klarspråksparagrafen.

Och språklagen är faktiskt en alldeles ovanligt lättläst lag! Till ytterligare hjälp, för dem som behöver, publicerade Språkrådet 2010 en uttolkning av lagen där varje paragraf får sin egen kommentar – ungefär som i Luthers katekes med sina förklarande utläggningar av bibeltexter.

I boken Språkpolitik beskriver språkprofessorn Olle Josephson lagen som en slutpunkt i ”den språkpolitiska offensiven”. Denna offensiv ägde rum under början av 2000-talet, och Olle Josephson redogör för hur en rad politiska förslag och utredningar under slutet av 1900-talet ledde fram till den slutliga lagtexten – som i sommar firar tioårsjubileum.

– Sverige hade fem officiella språk, men till dem hörde inte svenska. Det enda som det fanns lagstiftning och politik för var minoritetsspråken: finska, samiska, jiddisch, romska och meänkieli, säger han.

Det var Europarådet som hade tvingat fram en svensk lagstiftning om dessa språk, vilket var ett utslag av en sorts rättighetstänkande, som då var färskt i svensk politik, enligt Olle Josephson.

Ungefär vid samma tidpunkt fick Svenska språknämnden – föregångaren till Språkrådet – upp ögonen för att svenskan befann sig i en gradvis förändrad situation. Vi hade fått fler och större invandrarspråk, framför allt efter krigen i Jugoslavien. Och tanken på en språklag för att stärka svenskans ställning började ta form.

En parlamentarisk utredning om en språklag tillsattes, och dess slutbetänkande kom 2002. Den kallades Mål i mun, och Olle Josephson var en av dem som deltog i arbetet. Efter ytterligare tre år kom en regeringsproposition: Bästa språket. Då antogs de fyra målen för svensk språkpolitik:

• Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.

• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.

• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.

•Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Efter utredningen Värna språken utmynnade allt detta förberedande arbete i en språklag som bygger just på dessa fyra mål.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 2009. En vecka därefter anmälde Olle Josephson – som då var chef för Språkrådet – Regeringskansliet till Justitieombudsmannen, JO. Anmälan gällde kansliets engelskspråkiga mejladresser. Den som till exempel mejlade till en person på miljödepartementet fick använda adresser enligt mönstret namn@environment.ministry.se.

– Då hade jag tjatat om detta i tio år. Jag hade stött på och sagt att de måste ändra adresserna till svenska. Till slut blev de prickade. Det är ju bara en symbolfråga, men på grund av lagen gick det äntligen att komma åt dem, säger han.

Beslutet tvingade Regeringskansliet att komplettera mejladresserna till alla departement med svenskspråkiga varianter. Sedan dess går det också att mejla namn@regeringskansliet.se.

Men det är bara några få ärenden om språkbruk som har prövats av JO sedan språklagen kom till. De som har fått kritik av JO har till exempel varit högskolor som har ställt krav på att ansökningar till en tjänst ska skickas in på engelska, eftersom lagen säger att man alltid ska kunna kommunicera med statliga myndigheter på svenska. Några ärenden som gäller bristande klarspråk har JO däremot inte tagit upp.

Det finns en skevhet som blir väldigt tydlig när man läser språklagen, menar Olle Josephson. Den svenska språkpolitiken bedrivs i praktiken inte inom kulturpolitiken, trots att man säger att det är där den ska bedrivas. Språkpolitiken drivs i stället inom utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Det som styr det svenska språksamhällets utveckling är alltså inte de åtgärder som kulturministern och kulturdepartementet vidtar.

– Ta till exempel rätten till modersmål, som nämns i lagen. Den har indirekt att göra med att den som har ett annat modersmål än svenska ska ha rätt att få hjälp av en tolk. Hälso- och sjukvårdslagen talar om rätt till tolkning – och tolkutbildningen har reformerats – men det är en utbildningspolitisk reform, säger Olle Josephson.

Alla språk kan förstås inte ha samma förutsättningar, framhåller Olle Josephson, men man kunde ju ha en samlad politik för det. Då kunde man försöka se vad som är möjligt att göra för de stora invandrarspråken – som arabiska, bosniska, kurdiska och somaliska – och vad som är möjligt att göra för minoritetsspråken – som samiska och meänkieli.

Men Olle Josephson är ändå positiv till språklagen.

– Det är i grunden en bra lag, därför att det är en lag om alla språk i Sverige, och för att den anvisar en rimlig avvägning mellan de olika språken i landet. Lagen säger att svenska är det gemensamma språket, med kommentarer till varje enskild paragraf, men att alla har rätt till sina modersmål – oavsett vilka det är. Det är en lag för hela det svenska språksamhället och inte bara för ett språk. Eller för fem språk. Det är det som är bra med den.

Ingrid Olsson arbetar med klarspråk på Språkrådet, som är en del av myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Hon tror att språklagen är slitstark.

– Ja, den kommer nog att hålla i tio år till. Inte minst klarspråksparagrafen. Den lagen stadgar att språket i offentlig verksamhet ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”. Det är ju det begripliga som är det viktiga. Sedan vet vi ju inte vad som i övrigt händer med språksamhället.

Ingrid Olsson påpekar att det är svårt att säga vad som gör att språket förändras. Om språket blir mer begripligt, beror det på sociala medier? Eller på att språket förändras generellt och blir enklare? Om det är klarspråksarbetet som påverkar att språket blir begripligare är också svårt att säga.

– Men det är viktigt är att klarspråksparagrafen är framtidssäkrad, för det står inte att den bara gäller svenskt skriftspråk. Den kan gälla både talat och skrivet språk, och den kan även gälla olika språk.

Jennie Spetz är utredare på Språkrådet med uppdrag att bevaka språkpolitiska frågor. Hennes arbete består bland annat i att undersöka vilka språkutredningar som är på gång, att skriva remissvar för Språkrådet, att följa språklagens formella delar och att hålla koll på JO-anmälningar och utfallet av dem. Hon har haft anledning att fundera mycket över det som är lagens kärnområden och vad som ligger utanför dem.

– Bäst på att följa språklagen är de stora statliga myndigheterna. De har juristavdelning och kommunikationsavdelning – och de har faktiskt koll på språklagen, säger Jennie Spetz.

Myndigheterna kan kontakta Språkrådet och be att få information om lagen. Det kan vara Eslövs kommun eller 1177 Vårdguiden som hör av sig.

– Myndigheterna vill ibland ha hjälp. Om jag ska vara krass handlar det generellt om hur mycket engelska man kan använda.

Ibland är det enkelt att svara på, tycker Jennie Spetz, men det är ofta ganska knepigt. För det handlar om lämplighet. Grundprincipen är förstås att myndigheter ska skriva på svenska.

– Om myndigheten hänvisar till särskilda skäl att använda engelska får det inte vara för att det är enkelt, praktiskt eller ekonomiskt lönsamt – däremot kan det vara för att den riktar sig till en målgrupp som är engelsktalande.

När det gäller att alla viktiga dokument måste vara på svenska är språklagen tvingande. Men utanför finns det en gråzon, där man får bedöma lämpligheten. Och det är inte alltid så lätt att avgöra vad som ligger innanför lagens kärnområde, påpekar Jennie Spetz:

– En myndighets beslut om asyl ligger i alla fall inom kärnområdet. En informationstext på webben hör inte till kärnområdet, men kan ändå vara viktig.

Språkrådet har inte ett tillsynsuppdrag, utan ett uppföljningsuppdrag, det är Jennie Spetz noga med att betona.

– Annars skulle vi vara tvungna att granska myndigheterna på ett lite mer strukturerat sätt. Och då skulle vi behöva vara 100 personer. Vi har en klarspråksenkät som vi skickar ut med några års mellanrum. Vi undersöker språket på myndigheternas webbplatser, högskolornas policydokument, hur många förskolor som har teckenspråk och så vidare. Vi försöker ha en långsiktighet i det.

Språklagen är speciell på flera sätt. Det är en ramlag och det finns inga sanktioner för den som bryter mot lagen. Den är också subsidiär, vilket betyder att den släpper fram andra lagar om de är mer specialiserade.

Lagar handlar ju inte bara om brott och straff. En lag kan också fungera på ett symboliskt sätt och ändra attityderna hos befolkningen. Den måste inte vara kraftlös för det – den kan också vara normförändrande. Och Jennie Spetz tror också att lagen kommer att hålla.

 – Men man kommer att behöva specificera den på vissa punkter, bland annat när det gäller högskolan, som är en väldigt speciell typ av myndighet. Det skulle kanske behövas en egen utredning om i vilka av högskolans arbetsprocesser som engelskan är viktig. Det skulle behövas större tydlighet så att högskolorna har något att förhålla sig till.

Kanske måste man också förtydliga ansvaret för svenskan och ge någon typ av vägledning för vad som hör till lagens kärnområden. Det måste inte nödvändigtvis vara en skärpning, utan mer en tydligare juridisk vägledning.

 – Jag kommer inte på någon annan ramlag som har ett så brett område. Den gäller alla språksituationer i all offentlig verksamhet. Den måste kunna ta hänsyn till och förutse alla situationer.