Språket bland dynerna

När jag besöker det lilla samhället Nida på Kuriska näset är det inte turistsäsong. Det känns som att komma till en sömnig by. Stillheten ruvar över de vackra trähusen och stigarna. De gamla fiskebodarna pryder stränderna mot Kuriska sjön. De flesta är i trä, målade i rödbrunt med blå fönsterluckor och vit utsmyckning och smälter in i landskapet. Bodarnas tak är täckta av strå som i ändarna avslutas med två blå eller vita korsade hästhuvuden i trä. På många av taken syns de detaljrika vimplar som är typiska för husen på Kuriska näset.

Fram till andra världskrigets slut talades kursenieki, nykuriska, på Kuriska näset. I dag är den tio mil långa landtungan uppdelad mellan Litauen och Ryssland. Då tillhörde den Tyskland.

Det var just här som Dalia Kiseliūnaitė arrangerade den första kursen i nykuriska i somras. Hon är professor i baltisk filologi vid universitetet i Klaipėda i Litauen.

– Idén till språkkursen växte fram gradvis när jag såg hur kolleger i andra länder stödjer, studerar och värnar hotade språk, berättar hon.

Ett tiotal personer deltog i kursen – och många av dem hade föräldrar eller andra släktingar som tidigare hade bott på Kuriska näset. Dalia Kiseliūnaitės mål är att ta fram kurslitteratur och fortsätta undervisningen. I förlängningen vill hon bidra till att nykuriskan ska leva vidare.

– Hur kan man bevara folkminnen om man inte bevarar språket? säger hon.

De senaste åren har Dalia Kiseliūnaitė ägnat mycket tid åt forskning om nykuriska. Hon arbetar med en grammatik och en uttalshandbok. Och tiden är knapp. Nykuriska är inte hennes modersmål, men hon är en av de sista som behärskar språket. I hela världen finns bara några få talare kvar. Den sista i talaren i Sverige avled i somras, efter att ha kommit till Värmland med sina två bröder sent på 1940-talet.

– För den som forskar om utdöende språk är tiden inte ens bästa vän, säger hon.

Vi träffas en disig morgon på ett livligt kafé i Klaipėda. Härifrån tar båtresan över till Kuriska näset bara fyra minuter. Medan vi dricker havtornsdryck och äter en traditionell litauisk bakelse färdas vi bakåt i historien – faktiskt ända till stenåldern. Dalia Kiseliūnaitė berättar om hur de första människorna då bosatte sig på Kuriska näset.

Baltiska folkgrupper har bott på Kuriska näset sedan 800-talet. Lite senare började de första byarna att växa fram. Näset blev en plats där olika folkgrupper möttes och levde tillsammans. På samma sätt blandades språk och kulturer.

Under 1200-talet gjorde en katolsk riddarorden – Tyska orden – räder in i området. Denna kom att kontrollera Kuriska näset i ett par hundra år. Området blev senare en del av Ostpreussen – som i sin tur slussades in i Tyskland. De starka banden till det tyska språkområdet har gjort att tyska länge har haft en stark ställning på Kuriska näset.

Invånarna refererade till sig själva som ”människorna bland sanddynerna”. Landtungan – som består just av sand – är på sina håll inte mer än 400 meter bred. Den separerar Östersjön från Kuriska sjön. Här har kampen mot den ständiga erosionen alltid präglat livsvillkoren.

Tillvaron på det vindpinade näset var hård. Befolkningen bestod från 1400-talet och framåt till stor del av fiskare och deras familjer. Invånarnas brokiga bakgrund gjorde att en stark lokal identitet formades. Människorna bland sanddynerna utvecklade en egen kultur och egna traditioner – och inte minst ett eget språk, som återspeglade befolkningens varierade ursprung. Betydelsen av en tydlig identitet som kursenieki, som folket också kallades, växte i takt med att det tyska inflytandet ökade.

Folkgruppen kursenieki sägs härstamma från kurerna, det folk som gav namn åt den historiska regionen Kurland i dagens Lettland. Kurerna var ett baltiskt folk som talade kuriska, ett baltiskt språk som dog ut på 1500-talet, när kurerna gick över till att tala lettiska.

Under 1400-talet började kurer att bosätta sig på Kuriska näset. De förde med sig olika lettiska dialekter till området. Samtidigt flyttade tyskar, preussare och litauer till näset. Det var i det här mötet som nykuriskan uppstod. Det nya språket var en blandning av västlettiska dialekter, litauiska, tyska och preussiska – ett språk som numera är utdött. En liten ordlista från 1927 visar att en majoritet av det nykuriska ordförrådet hade lettiska rötter.

Nykuriska blev det dominerande språket i vardagen på Kuriska näset. Dokument från 1800-talets slut berättar att 92 av 112 skolbarn talade nykuriska i hemmet. Resterande använde tyska. Men nykuriska fick aldrig något skriftspråk och än mindre några stavningsregler – något som sannolikt bidrog till att det inte fick samma status som de andra språken i området. När talarna själva skrev på nykuriska använde de lettiska, litauiska eller tyska alfabeten.

På Kuriska näset talades tyska och litauiska i mer formella sammanhang. I skolan skedde undervisningen främst på tyska. Gudstjänsterna hölls på litauiska. Majoriteten av invånarna var trespråkiga och växlade obehindrat mellan nykuriska, tyska och litauiska. Och både tyskan och litauiskan gjorde avtryck i nykuriskan.

Litauiskan var stark inom kyrkan. Några av de ord som lånades in i nykuriskan var māld, ’bön’, bildat till litauiskans malda, och šventinat, ’helga, viga’, bildat till įšventinti. Fiskarna på Kuriska näset sålde sina fångster till litauer på andra sidan Kuriska sjön. Samtidigt förde de med sig jordbruksprodukter tillbaka; sanden på näset gjorde det nämligen omöjligt att bedriva något eget jordbruk. Även det här var ett område med många lånord från litauiskan. Nykuriskans rāpuči, ’potatis’, härstammade från litauiskans roputės, medan nykuriskans maluoan, ’kvarn’, gick tillbaka på litauiskans malūnas.

Men ordexporten gick även i motsatt riktning, om än i mindre utsträckning. Eftersom fiskarna talade nykuriska lånades ord med koppling till fiske och sjöfart in i litauiskan. Där märktes bland annat ord för vindriktningar, som nykuriskans austrinis, ’ostlig’, som anpassades till auštrinis i litauiskan, medan sāminis, ’samisk; från Samland’, blev sominis i litauiskan. Samland är en halvö söder om Kuriska näset.

Under andra världskriget betraktade den nazistiska regimen det lilla språket på näset med allt större misstänksamhet. Nykuriskan betraktades som något avvikande – och i praktiken som något ”otyskt”. Befolkningen beordrades därför att hålla sig till tyska även i hemmen.

Förbudet fick dock inte nykuriskan att försvinna. När fiskarna gav sig ut på Kuriska sjön och Östersjön under krigsåren, talade de alltjämt nykuriska med varandra. Ombord på fiskebåtarna fanns ingen som kunde rapportera dem till myndigheterna.

Invånarna såg sig visserligen som tyska statsmedborgare – men identiteten som kursenieki var stark. När andra världskriget led mot sitt slut under hösten 1944, och de sovjetiska arméerna ryckte fram mot Östersjön, evakuerades nästan alla tyska medborgare från Kuriska näset. Gemenskapen splittrades när de evakuerade familjerna flyttade till olika områden i Tyskland. Det blev också början till slutet för nykuriskan.

I den nya vardagen var tyska det självklara språket. När de äldre generationerna av talare dog, fanns det inte längre några som förde nykuriskan vidare till de yngre. De såg helt enkelt inget värde i att lära ut ett språk som inte kunde användas utanför hemmet.

Dalia Kiseliūnaitės intresse för nykuriskan väcktes för nästan 30 år sedan, när hon fick en present av en vän. Det var en tysk ordbok i nykuriska, Kurisches Wörterbuch. Hon hade då nyligen blivit klar med sin doktorsavhandling i baltisk filologi och var på jakt efter ett nytt forskningsämne.

– Samtidigt blev jag vän med kursenieki-befolkningen på Kuriska näset, som var väldigt hjälpsamma. När jag senare träffade emigranter som hälsade på sina tidigare hem i Nida, förstod jag att jag behövde skynda mig eftersom de var gamla.

Dalia Kiseliūnaitė är en av initiativtagarna till en omfattande insamling av allt material som har publicerats om nykuriska. I det växande arkivet finns bland annat böcker, handskrifter, fotografier och kartor som går så långt tillbaka i tiden som till 1600-talet. I samlingarna ingår även sjuttio timmar inspelade samtal på nykuriska med några av de sista talarna – bland annat de tre bröderna i Värmland. Dalia Kiseliūnaitė spårade under 1990-talet upp personer som hade växt upp med nykuriska och intervjuade dem om språket. Då var de flesta i 80-årsåldern. Mötet med den sista generationen modersmålstalare av nykuriska var en vändpunkt för Dalia Kiseliūnaitė.

– Jag insåg att om inte jag gör det nu, kommer ingen att göra det, berättar hon.

Tanken är att projektet ska utvecklas till ett arkiv som är öppet för både forskare och allmänhet. Dalia Kiseliūnaitė använder en del av materialet för att ta fram en nykurisk grammatik och uttalshandbok.

– Om Gud ger mig tid och kraft, och åtminstone ytterligare två personer i mitt forskarlag, måste vi skriva en ordbok också.

Kuriska näset fick status som världsarv år 2000. Dalia Kiseliūnaitė drömmer om att även det språk som en gång talades på näset ska få status som kulturarv. Hon tänker inte ge upp hoppet om att bevara nykuriska för framtida generationer.

– Jag vet att jag bara har några få år kvar på mig att göra det.