Språk som motstånd i Taiwan

Genom att spetsa öronen i Taiwans trånga miljonstäder eller vackra bergsområden kan den uppmärksamma höra en rad olika språk som vittnar om öns unika historia. Ett av dem är särskilt viktigt för landets identitet och demokratiutveckling – och främjas nu genom flera åtgärder från såväl myndigheter som privata aktörer.

Det kinesiska nationalistpartiet Kuomintang flydde till Taiwan 1949, efter att ha förlorat inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunister. Då var införandet av mandarin, eller rikskinesiska, ett steg i ledet för att inpränta en kinesisk identitet bland öns alla invånare.

Kuomintang satte upp sin nya regering i Taipei och lade stor vikt vid att göra kinesiska till det officiella språket inom byråkrati och utbildning.

Utvecklingen skedde på bekostnad av det språk som i dag benämns taiwanesiska. Det etablerades i Taiwan med början tidigt 1600-tal, via migranter från den kinesiska provinsen Fujian, blott 160 kilometer tvärs över det sund som skiljer Taiwan från det kinesiska fastlandet.

Många migranter kom från de södra delarna av denna provins, närmare bestämt en region vid namn Min. Där talades flera kinesiska dialekter som alla tillhör en större dialektfamilj: min. Migranterna talade främst sydlig min, som också kallas minnan. Avsaknaden av skriftspråk bidrog till att minnan kom att utvecklas till en taiwanesisk särart – ett eget språk. 

Kinesiska är ett så kallat tonspråk, vilket innebär att språket utnyttjar tonhöjd för att skilja ord åt. Varje betonad stavelse uttalas med en ton. I mandarin är till exempel tonen antingen hög och rak, som i shū, ’bok’; stigande, som i shú, ’kokt’; låg och stigande på slutet, som i shǔ, ’tillhör’, eller fallande, som i shù, ’träd’. I Taiwan fick minnan ett betydande inslag av så kallad tonsandhi, det vill säga att ordens toner förändrades beroende tonerna på intilliggande ord. 

Under Kuomintangs enväldiga styre 1949–87 fanns dock ingen karriärväg för tjänstepersoner som inte behärskade mandarin perfekt. Elever som i skolan talade andra språk kunde bötfällas eller få stå under stekande solsken i flera timmar som straff.

På grund av att inbördeskriget mot Mao Zedongs kommunister aldrig formellt avslutades, så införde Kuomintang 1949 undantagstillstånd i Taiwan. 

– Trots att det under denna tid fanns ett undantagstillstånd, så var tekniken underutvecklad och information nådde inte ut överallt. I flera områden fortsatte man använda taiwanesiska. Men enligt den strikta kinesiska policyn var andra språk än mandarin underlägsna, vilket gjorde många äldre personer ovilliga att prata taiwanesiska eller andra lokala språk med sina barn, berättar Wang Wen-yen, lärare som driver en community vid namn Easy Taiwanese.

När undantagstillståndet lyftes 1987 var det ett viktigt steg i Taiwans demokratiska utveckling. Denna drevs på av lokala aktivister som bodde på ön före Kuomintangs ankomst. Språket blev motståndssymbol och identitetsmarkör; de aktivister som inte talade taiwanesiska kunde rentav misstänkas bedriva spioneri för regimens räkning.

På 1990- och 2000-talen formades ett civilsamhälle och en folkvald regering tog plats. Myndigheterna började på olika vis främja de språk som tidigare förtryckts. 2001 lagstiftades exempelvis att skolorna ska lära ut taiwanesiska och hakka – en kinesisk dialekt som bland annat talas i Fujian. 

Förutom dessa varianter skulle de taiwanesiska barnen få möjlighet att läsa språk som atayal, amis och paiwan, som tillhör de austronesiska språken – och som talas av Taiwans ursprungsbefolkningar.

I början av 2000-talet sammanställde myndigheterna även en taiwanesisk ordbok på nätet. Vid sidan av att nedteckna de ord som man redan kände till, så försökte man standardisera oklarheter gällande vokabulär och meningsbyggnad.

– Man har länge sett taiwanesiskan som ett språk utan skrift, säger Yang Wen-yen.

Men han menar att detta inte är korrekt, och att en rad historiska aspekter måste beaktas. 

Västerländska missionärer introducerade tidigt 1800-tal pe̍h-ōe-jī, ett fonetiskt system med latinska bokstäver för taiwanesiskan, som nu är relativt välutvecklat. Och under den japanska eran (1895–1945) användes pe̍h-ōe-jī som referens för ett skriftspråk känt som taiwanesisk kana, baserat på det japanska skriftspråket katakana. 

De flesta uttal påminner om hur japanskans katakana uttalas. Varje stavelse skrivs i regel med två eller tre kana-tecken. Taiwanesisk kana innehåller sex vokaltecken, varav två har ett annorlunda uttal än de har i japanskan. Taiwanesisk kana har även olika tontecken för vanliga respektive nasala vokaler.

Yang Wen-yen berättar att japanerna färdigställde en halv japansk–taiwanesisk ordbok före andra världskrigets slut, samt att denna ordbok än i dag är viktig för standardiseringen av skrivtecken på taiwanesiska.

– Taiwanesiskan är inte ett språk utan skrivtecken, men processen att standardisera skriftspråket är inte helt färdigställd, säger Yang Wen-yen.

Inte heller dagens taiwanesiska skriftspråk är unikt, utan baseras på kinesiska skrivtecken. För alla som kan kinesiska är det dock lätt att se på sammanhang och meningsuppbyggnad när det handlar om taiwanesiska – på samma sätt som invånare i Hongkong enkelt kan skilja skriven mandarin från kantonesiska.

Yang Wen-yen menar att standardiseringen av språket, i kombination med nätet, har resulterat i att taiwanesiskan faktiskt har blivit mindre autentisk:

– Efter utvecklingen av internet har taiwanesiska och kinesiska blandats med varandra, vilket gör att taiwanesiskan som språk har backat ännu mer än tidigare.

Men påverkan sker i båda riktningarna. Taiwanesiskans utbredda tonsandhi och meningsuppbyggnad har fått den kinesiska som talas på Taiwan att bli så speciell att den ofta benämns taiwanesisk mandarin.

Det finns gott om taiwanesiska talare som är redo att ägna sin fritid åt att utveckla sitt språk med hjälp av ny teknik. Itaigi är en flexibel nätbaserad ordbok, som skapades efter det att en man vid namn Lim Chia-i frågade efter frivilliga vid en hackarkonferens 2014.

Itaigi fungerar som ett slags blandning mellan Wikipeida och en slangordbok. Användare kan lägga till nya taiwanesiska ord, som sedan Lim Chia-i, eller någon annan frivillig, korrekturläser. Därefter kan användare bland annat rösta om ordens betydelse, stavning och uttal.

Ett av de senaste orden som i skrivande stund lagts in på Itaigi är 頭盤, ”thâu-puânn”, som betyder ’förrätt, aptitretare’. På mandarin skrivs ordet i stället 前菜 och uttalas ”qiáncài”. På taiwanesiska används alltså inte bara andra skrivtecken med annorlunda uttal än på mandarin, utan också andra toner.

På samma sätt utvecklar webbsidan Ithuan ett digitalt system där användarna kan skriva in taiwanesiska ord. Systemet generar också ljudfiler baserade på orden, så att man kan höra hur de ska uttalas. 

Ett av de tidigaste exemplen på privata initiativ är Lí Kang Khioh foundation for Taiwanese language literature and education, som började publicera ett litteraturmagasin på taiwanesiska på 1990-talet. 

Nu ger organisationen även ut barnböcker på taiwanesiska, ordnar språktävlingar och ger gratis lektioner i språket.

Yang Wen-yen berättar att utbildningsministeriet på senare år har börjat subventionera läsmaterial, barnböcker, serietidningar, animering, musik med mera på taiwanesiska. En översättning av Le petit prince – Den lille prinsen – ska ha tagits emot särskilt väl av det taiwanesiska folket.

– Det visar att bara det finns bra material, så kan intresset för taiwanesiska språket väckas, säger Yang Wen-yen.

Ändå är litteratur på taiwanesiska fortfarande något mycket ovanligt. Man måste leta noga för att hitta några böcker på språket i en bokhandel. Väldigt få personer med taiwanesiska som modersmål kan skriva det – än mindre med en formell stil.

Yang Wen-yen håller själv på att skriva en lärobok för utlänningar som vill lära sig taiwanesiska:

– Till en början skriver jag på japanska, då en stor andel av de utlänningar som är bekanta med Taiwan är japaner, och deras vilja att lära sig taiwanesiska är också relativt hög.

Flera japaner har sagt till Yang Wen-yen att de inte kan hitta några passande läroböcker. Han upptäckte då att det inte finns en enda lärobok som är enkel att ta sig an för nybörjare, och planerar att översätta sin till engelska om utgåvan blir lyckad.

Sommaren 2017 antogs en bestämmelse som gör taiwanesiskan – och ett par andra lokala språk – till officiella språk att använda i juridiska sammanhang och i andra statliga dokument. Och i slutet av 2018 antogs även en språklag som ger taiwanesiska och hakka nationell status. En följd var att myndigheterna började finansiera en tv-kanal på taiwanesiska.

Men Yang Yen-wen understryker att taiwanesiska även borde läras ut till vissa yrkesgrupper i områden där användningen av språket är utbredd. I Taiwans andra största stad, Kaohsiung, ställer resenärer på tunnelbanan exempelvis ofta frågor till personalen på taiwanesiska – men de anställda kan inte svara på samma språk.

Avsaknaden av litteratur till trots så är det vanligt med taiwanesiska dramer och sånger. Men även här märks hur språket glöms bort i den yngre generationen. Flera musikgrupper använder i dag subventioner från kulturministeriet för att rådfråga taiwanesiska konsulter om korrigering av sångtexter.

Taiwanesiska räknas av lingvister inte som utrotningshotat. I dag har språket omkring 50 miljoner talare. Förutom i Taiwan och sydöstra Kina så kan minnan även höras i Filippinerna, Singapore, Malaysia, Indonesien, Myanmar och USA.

Även om minnan har utvecklats till en egen variant i Taiwan, så kan dess talare fortfarande kommunicera utan problem med någon från exempelvis de kinesiska städerna Xiamen eller Quanzhou, som talar ett språk som tillhör samma familj.

Språkgruppen kommer dock inte ursprungligen från Fujian, utan är en kombination av två dialekter som spåras tillbaka till Henan – en provins i norra Kina, som ofta beskrivs som den kinesiska civilisationens vagga – med gamla kejsarhuvudstäder som Xian, Kaifeng och Luoyang.

Det språk som i dag är kulturellt kännetecknande för Taiwan kommer alltså från en av de absolut viktigaste delarna för den kinesiska civilisationens utveckling.

Oavsett vilket så visar en nationell undersökning från 2010 att 83,5 procent av Taiwans invånare talar mandarin medan 81,9 procent talar taiwanesiska. Men siffrorna är missvisande. De flesta kan inte tala taiwanesiska särskilt väl – och än mindre skriva eller ens läsa språket. 

Skolor och arbetsplatser prioriterar dessutom mandarin. Varje generation fortsätter att förlora lite i såväl ordförråd som grammatik:

– I takt med att den äldre generationen, som pratar taiwanesiska flytande, minskar så har standarden och nivån på det taiwanesiska språket blivit mycket lägre än vad den har varit tidigare, säger Yang Wen-yen.

På grund av de sociala strömningarna så fruktar många att taiwanesiskan kan vara hotad. Yang Wen-yen radar upp en rad fördomar, som till och med taiwanesisktalande har mot sitt eget språk:

– Taiwanesiska är vulgärt, taiwanesiskan har inget skriftspråk, så länge du kan tala taiwanesiska så behöver du inte skriva det, taiwanesiska kan man lära sig hemma, taiwanesiskan kan negativt påverka inlärningen av utländska språk, taiwanesiska är inte praktiskt användbart.

Men Yang Wen-yen menar att det ofta är tvärtom; det komplicerade uttalet av taiwanesiska kan rentav vara användbart för att lära sig utländska språk eftersom det tränar upp språkkänslan.

Han är rädd för att taiwanesiskan i framtiden endast kommer att användas för att hälsa och konversera ytligt med folk i områden där det bor etniska minoriteter – i stället för att språket används för att förstå dessa minoritetsgruppers historia och tankevärld.

– Men jag kommer att göra mitt bästa för att främja detta intressanta språk. Taiwanesiskan är viktig för att förstå den äldre generationens erfarenheter – och för att förvandla det lokala till något internationellt.

Jojje Olsson är frilansjournalist.

Fotnot: De nätbaserade, användargenererade ordböckerna Itaigi och Ithuan hittar du här: www.itaigi.tw och www.ithuan.tw