Smakdomare sprider fula ord

En nyordsspanare spanar på allt nytt ordbruk – ”fint” som ”fult”. Men som Språk­tidningens nyordsredaktör – med uppgift att välja ut ord till nyordsspalten i varje nummer – ställs jag inför överväganden som inte alltid är helt lätta.

Vad ska man till exempel göra med de ”fula” nyorden? Vad gör man med de obehagliga eller kränkande orden eller med de ord som verkar helt onödiga?

Låt oss börja med de obehagliga orden. Det kan handla om ord som kan ge obehagliga associationer eller som bär på politiskt kontroversiella idéer. Allt sådant diskuterar jag med de spanare som ingår i Språktidningens egen nyordsspanargrupp. Det handlar ju inte om censur, utan om att man i en nyordsspalt sällan har utrymme nog för att beskriva vad det är som kan upplevas som stötande eller kontrover­siellt med ordet.

Ett ord som skulle kunna upplevas som kontroversiellt är gelotofobi. Det betyder ’sjuklig rädsla för att bli skrattad åt’, och kommer av grekiskans gelos, ’skratt’, och phobos, ’fruktan, skräck’. Ordet gelotofobi har sedan mitten av 2000-talet använts inom psykologi- och humorforskning. En schweizisk forskargrupp publicerade år 2009 en studie av gelotofobi bland olika nationaliteter, som blev mycket omskriven i medierna. Enligt studien var danskarna de minst geloto­fobiska, medan så många som en tredjedel av deltagarna från Mellanöstern led av gelotofobi. Detta gjorde att ordet kom att användas i invandrarfientlig – särskilt islamfientlig – retorik, i såväl dansk som svensk debatt. Och eftersom forskningen om gelotofobi är ny och under utveckling bedömde jag att man inte kunde ta upp nyordet utan att ge det en ordentlig förklaring – en förklaring som av utrymmesskäl inte går att ge i den vanliga nyordsspalten i Språktidningen. Men man kan ju ta upp det i en krönika.

Här handlar det snarast om publicistansvar. Genom att publicera ett ord ger man det en viss spridning. Det är ett aktivt ställningstagande med moraliska övertoner – men den rätten kan man ju faktiskt ta sig, som redaktör.

Ett annat ord som vållat debatt i Språktidningens spanargrupp är det engelska lånordet facerape, eller som det ofta skrivs på bloggar och forum: fejsrejp. Några i gruppen ondgjorde sig över vad de tyckte var en missvisande metafor, som missbrukade ordet rape, ’våldtäkt’. Ordet finns också som ett så kallat översättningslån: ansiktsvåldtäkt. Spanargruppen tyckte att det finns en annan bruklig metafor, som bättre beskriver vad det handlar om: kapning eller kontokapning. För den som inte använder Facebook (ett socialt nätverk på internet) kanske en förklaring är på sin plats: det handlar om att man tar tillfället i akt när någon är inloggad på sitt konto på Face­book, och skriver pinsamma inlägg i den personens namn.

I det här fallet utgick diskussionen från ett slags språkvårdsperspektiv. Ska vi hjälpa till att sprida en missvisande metafor? Men det ligger förstås inte i vår makt att styra språkbruket. Tiden har visat att facerape inte bara upplevs som slagkraftigare än kapning, det har också fått stor spridning. Den försvenskade varianten, fejsrejp, har dessutom blivit allt vanligare, och på sätt och vis har ordet kanske genom sin försvenskning tappat kontakten med den ursprungliga liknelsen med våldtäkt. Samtidigt har det blivit lättare att infoga i det svenska språkets böjningssystem: i stället för jag blev faceraped skriver man jag blev fejsrejpad.  

När det gäller fejsrejp kan vi kanske tala om ”fula ord” ur ett språkvårdsperspektiv. Hit kan man föra ord som upplevs som ”onödiga”, för att vi har andra, etablerade ord, eller ”krångliga”, för att vi har enklare ord för samma sak. De är visserligen nyord, men ska vi uppmärksamma dem i Språktidningen? Här vill jag understryka att jag som nyordsredaktör är enväldig.

Sedan har vi ord som läsarna skulle kunna uppfatta som stötande – för att de är svordomar, könsord eller för att de betecknar något ”äckligt”. Ofta handlar det om jargong eller slang. Att jag inte tar upp dem i min nyordsspalt handlar snarast om omsorg om känsliga läsare. Men det är förstås en subjektiv bedömning.

Att välja ut nyord för publi­cering i en tidning handlar alltså ofta om mottagaranpassning. Nyordsspalten är ett sätt att uppmärksamma roliga, intressanta, tidstypiska ord eller ord som har fått snabb spridning. Ord som skulle kunna upplevas som stötande eller kränkande väljer jag bort. Men det innebär inte att vi i nyordsspanargruppen inte spanar efter alla sorters ord.

Det urval jag gör kan aldrig bli objektivt. Inte ens om jag grundar det i språkvetenskapliga överväganden och studier om hur vanligt ordet är. Därför kommer min handling i sig – att välja ut just de där orden – att skicka de där signalerna vare sig jag vill eller inte. Och jag kommer att hjälpa till att sprida orden vare sig jag vill eller inte. Det är därför jag så självrättfärdigt tar på mig smakdomarrollen.

*Fotnot: Ordet facerape fanns med i Språkrådets nyordslista 2010.