Små ord med STOR attityd

Tänk dig att du har bjudit hem vänner på middag och ansträngt dig hela eftermiddagen för att göra en riktigt god måltid. Efter maten säger en av dina vänner: ”Tack, det här var gott faktiskt!” Klingar det lite märkligt?

Du kanske tolkar valet av det extra ordet faktiskt i meningen som att din vän inte hade förväntat sig att maten skulle vara särskilt god.

Ordet faktiskt liksom småorden ju, väl, nog och egentligen tillhör svenskans absolut vanligaste. Därför hör, läser och använder vi dem också flera gånger dagligen. De är små men ack så viktiga – och de har sina alldeles speciella betydelser och funktioner.

Länge ansåg språkvetare att sådana här så kallade diskurspartiklar var onödiga utfyllnadsord, men de senaste decennierna har de fått ett uppsving. De fångade också mitt eget forskningsintresse – jag insåg att få har undersökt orden ur ett andraspråksperspektiv. Och för den som inte har svenska som förstaspråk kan det ta lång tid att bemästra alla de nyansskillnader som de här små orden kan medföra. Om en mening som ”Det här var gott faktiskt” signalerar oväntad information, så är faktiskt bara förstärkande i en mening som ”Vi ska faktiskt träffas i morgon”.

Trots att ord som faktiskt, ju, väl, nog och egentligen är väldigt vanliga har det visat sig att de är notoriskt svåra att lära sig. Det gäller också deras motsvarigheter i andra språk än svenska, som tyska, franska och engelska. Även avancerade inlärare kämpar med att använda och förstå de här orden.

En anledning till deras knepighet kan vara att de är så beroende av sammanhang. Som nästan alla ord kan diskurspartiklarna skifta betydelse när sammanhanget förändras, men just de här orden verkar särskilt kontextkänsliga. Titta till exempel på hur ordet nog växlar betydelse här:

Jag har fått nog.
Det är nog dags för fika nu.

I det första exemplet är nog ett gradadverbial som betyder ’tillräckligt’, medan nog i det andra exemplet betyder ’kanske; antagligen’.

Orden kan också få olika betydelser med olika betoning, vilket ordet väl illustrerar här:

Känner du honom väl?
Du känner väl honom?

Det betonade väl i det första exemplet efterfrågar hur bra någon känner en person, och det obetonade väl i det andra exemplet söker bekräftelse på att någon känner en annan person.

Dessutom är de allra flesta meningar grammatiskt korrekta även om diskurspartikeln tas bort:

Tack, det här var gott faktiskt!
Tack, det här var gott!

Kanske ignorerar andra-språkstalare diskurspartiklarna eftersom det går bra att kommunicera ändå. Då slipper de tampas med dem.

För att bättre förstå hur andraspråksinlärningen av dessa krångliga småord går till behövde jag kartlägga vad orden betyder – och vad de kan betyda. Utöver detta var det nödvändigt att förstå hur de används och tolkas. Jag gjorde därför två webbaserade enkäter där 39 förstaspråkstalare och 25 avancerade andraspråkstalare av svenska fick svara på olika frågor om ju, väl, nog, egentligen och faktiskt.

Vissa delar av enkäterna överlappade och jag kunde därför jämföra andraspråkstalare med förstaspråkstalare.

Jag frågade andraspråkstalarna hur bra de förstår dessa fem ord, hur ofta de hör och läser dem och hur ofta de själva använder dem.

Merparten svarade att de förstår orden egentligen och faktiskt bättre än de förstår ju, väl och nog. De rapporterade också att de hör och läser egentligen och faktiskt oftare samt även använder dem mer.

Men rent tekniskt borde andraspråkstalarna åtminstone höra ju, väl och nog oftare än de hör egentligen och faktiskt. I synnerhet borde de höra ju som är mycket vanligare än de fyra andra orden.

Det kan emellertid vara så att andraspråkstalarna helt enkelt rensar bort ju, väl och nog när de hör dem. De är så pass dränerade på betydelse att de nästan inte betyder något i sig själva. Ett ensamt ju betyder praktiskt taget ingenting; det måste sättas in i en mening för att laddas med betydelse.

Dessutom motsvaras ju, väl och nog sällan helt och hållet av något ord på andra språk.

Egentligen och faktiskt, däremot, har fortfarande viss egen betydelse kvar och andra språk har ofta ett någorlunda motsvarande ord. Men problemet är att dessa motsvarigheter inte heller är helt jämförbara. Att använda engelska actually på alla ställen där faktiskt används i svenskan eller tyska eigentlich där svenskar säger egentligen leder till ett märkligt och onaturligt språk.

Diskurspartiklarnas uppgift är att uttrycka attityder, utan att ändra meningens proposition – det vill säga dess sanningsvärde. Det betyder att de inte påverkar en mening mer än att de ger en hint om vad talaren har för inställning till det yttrandet. Begrunda följande meningar:

Mötet börjar ju klockan 10.
Mötet börjar väl klockan 10.
Mötet börjar nog klockan 10
Mötet börjar faktiskt klockan 10.
Mötet börjar egentligen klockan 10.

Mötets starttid borde inte påverkas av att man lägger till något av orden ju, väl, nog, faktiskt eller egentligen. Orden ger bara information om talarens attityd till tiden då mötet börjar. Mötet börjar ju klockan 10 kan visa att talaren försöker övertyga åhöraren om att mötet börjar då eller signalera att det är uppenbart och välkänt att starttiden är klockan 10.

Ett väl signalerar i stället osäkerhet eller möjligtvis nonchalans, och lägger över ansvaret på åhöraren eller bjuder åhöraren att avgöra om mötet börjar klockan 10 eller inte.

Även ett nog signalerar osäkerhet, men endast hos talaren. Faktiskt signalerar i det här fallet en övertygelse om att mötet verkligen börjar klockan 10.

Men vad händer med mötets starttid i fallet Mötet börjar egentligen klockan 10? Jag bad alla mina deltagare tänka sig att de var på jobbet och att en kollega sa ovanstående meningar till dem. Sedan ville jag veta om de ansåg att mötet börjar klockan 10 – och de fick bara svara ja eller nej.

Det visade sig att 62 procent av förstaspråkstalarna anser att mötet inte börjar klockan 10 om ordet egentligen användes. Det rådde alltså ganska stor oenighet bland förstaspråkstalarna om hur egentligen påverkar tolkningen av en mening.

Trots att alla fick samma sammanhang tolkade de påståendet olika. Resultaten speglar det knepiga med just egentligen. Många deltagare var frustrerade över att inte få svara ”kanske” på frågan om starttiden när de hörde meningen Mötet börjar egentligen klockan 10 – och de hade helst velat svara ”det beror på”. En deltagare berättade att hen skulle ha svarat olika beroende på vilken kollega det var som talade. Om det är en tidsoptimistisk kollega blir svaret nej. Om det är en punktlig kollega blir svaret ja.

Med andraspråkstalarna var förhållandet mellan ja och nej omvänt. 68 procent av dem tyckte att mötet börjar klockan 10 när ordet egentligen fanns med. Ändå rapporterade majoriteten av andraspråkstalarna både att de mycket väl förstår vad egentligen betyder och att de kan använda det helt korrekt. Dessutom påstod de att de läser och hör ordet flera gånger om dagen.

Vad är det då som gör egentligen så svårt? Vad betyder egentligen egentligen? Norstedts svenska synonymordbok listar 37 olika synonymer till ordet, till exempel i själva verket, faktiskt, emellertid och huvudsakligen. Det ger oss en fingervisning om hur många olika betydelser egentligen kan ha beroende på sammanhang.

Om man tittar i Norstedts svensk-engelska ordbok hittar vi sju översättningar: really, in reality, actually, strictly (properly) speaking, after all, by rights och exactly. Sedan följer sju exempelmeningar för att ringa in vad egentligen betyder på engelska. ’Hon är egentligen ganska söt’ översätts till exempel till She is rather pretty, really, och ’Egentligen borde jag klå upp dig’ blir Strictly speaking I ought to trash you.

I en svensk-tysk ordbok översätts egentligen bara till eigentlich, och inga exempelmeningar används för att ringa in de många olika betydelserna som har gett upphov till alla synonymer i Svensk synonymordbok.

Som språkinlärare vänder man sig säkerligen ofta till Google översätt, men här stöter man på samma problem. Egentligen får fem engelska översättningar: really, actually, in fact, intrinsically och properly medan det på tyska heter rätt och slätt eigentlich.

I fallet med faktiskt var däremot både första- och andraspråkstalare helt överens om att faktiskt har en förstärkande funktion i meningen Mötet börjar faktiskt klockan 10: hela 92 procent av andraspråkstalarna tyckte att mötet började klockan 10 om faktiskt stoppades in i meningen. Förstaspråkstalarna hade exakt samma siffra.

Men meningen Mötet börjar nog klockan 10 tolkade första- och andraspråkstalare olika. 79 procent av förstaspråkstalarna tyckte att mötet började klockan 10, men hela 60 procent av andraspråkstalarna tyckte att mötet inte började klockan 10. Det verkar som att andraspråkstalarna i det här fallet har fått lära sig att nog betyder ’kanske’, och att det lutar åt ’antagligen inte’, medan förstaspråkstalare anser att nog ofta betyder ’antagligen’.

Att andraspråkstalarna tolkar nog annorlunda går mer i linje med deras egenrapporterade förståelse och användning. De svarade visserligen att de förstår nog ganska bra, men i lägre grad att de hörde eller läste det ofta. De använde det inte heller själva särskilt mycket.

Vid en närmare titt i ordböcker ser man att det kan vara svårt att förstå vad nog betyder. Norstedts svensk-engelska ordbok listar nio översättningar för ordet nog, till exempel enough, probably, no doubt och it is true, och hela 33 exempelmeningar för att ringa in betydelserna. ’Det är nog’ översätts till exempel till that is enough, ’han är nog snart här’ blir I expect he will be here soon och ’det är förklarligt nog’ blir quite (perfectly) easy to explain.

I tyskan hittar vi 7 översättningar: genug, genügend, wohl, schon, sicher, zwar och doch och 22 exempelmeningar, som ’det går nog bra’ som blir das geht sicher gut, ’inte nog med att’ som blir nicht genug damit, dass… Och ’nog så intressant’ översätts till recht intressant.

Google översätt ger endast en översättning var för engelska och tyska: probably och wahrscheinlich som båda betyder ungefär ’antagligen’.

Ordböckerna hjälper inte den nyfikne andraspråksinläraren som vill förkovra sig och sfi-undervisningen verkar inte heller lägga större vikt vid dessa ord. Nästan hälften av andraspråkstalarna rapporterade att de inte har haft någon undervisning om diskurspartiklar. Och de tre lärare jag har frågat bekräftar att orden får lite uppmärksamhet på lektionerna.

Att förstå och kunna använda diskurspartiklar är fundamentalt för vår kommunikation. De används för att skapa en gemensam referensram för samtalet, liksom för att checka av att vi pratar om samma sak – något som på engelska kallas för common grounding.

Och forskningen visar att det är viktigt eftersom god behärskning leder till högre prestige, och felanvändning kan leda både till missförstånd och till att man verkar burdus eller oartig. Men med god vilja förstår talare varandra även när en mening låter lite konstig med ”fel” diskurspartikel.

Mina exempel på ju, väl, nog, egentligen och faktiskt är bara några droppar i ett stort betydelsehav. Därför borde större vikt läggas på undervisning om diskurspartiklar i svenska som andraspråk. Mer forskning behövs också för att bättre förstå den stora variationen bland dem som har svenska som modersmål!

För nog är det väl så att mötet ju faktiskt börjar klockan 10 egentligen?

Pia Järnefelt är doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet.