Sanna mina ord

En långkörare i tv-rutan är intervjuprogrammet Min sanning, där kända svenskar intervjuas om sina liv. Smaka på den titeln ett ögonblick. Kanske känns den helt naturlig, särskilt nu när alternativa fakta sprids och konspirationsteorier frodas. Det är många debattörer som på ledar­sidor ondgjort sig över vad de ser som ökande kunskapsresistens och relativisering av sanningen.

Visst finns det sådant som vi kan tycka olika om, men vissa saker är helt enkelt sanna! Treriksröset ligger till exempel norr om Smygehuk, Gotland är större än Ven och Göteborg har fler spårvägslinjer än Norrköping. Det är faktauppgifter som går att kontrollera. Påståendet ”Smygehuk ligger norr om Treriksröset” är helt enkelt inte sant. Då kan det ju tyckas lite konstigt att i vissa sammanhang prata om min eller din sanning.

Och mycket riktigt, det traditionella sättet att se på sanningen är som något objektivt – en överensstämmelse mellan vad som sägs och vad som faktiskt är. Det sättet att se på sanning kallas korrespondensteorin och går tillbaka åtminstone till Aristoteles och antikens Grekland. Inom ­senare filosofi, till exempel inom postmodernismen, har man ifrågasatt bilden av sanningen som objektiv och oföränderlig och pekar i stället på att vad som är sant beror på sammanhanget.

Oavsett om man vill gå med på att sanningen är något objektivt, måste man erkänna att den är något väldigt centralt för oss människor. Flera av de stora världsreligionerna tillmäter sanning en fram­skjuten plats. I kristendomen säger Jesus till sina lärjungar att han är vägen, sanningen och livet, i buddhismen lär man om de fyra ädla sanningarna och Sanningen är ett av Guds 99 namn i både judendom och islam.

Men också utanför religiösa och filosofiska sammanhang kan vi skönja uppfattningar om vad sanning är och hur viktig den är, inte minst i de många ordspråk och aforismer om sanning som förekommer på olika språk. På ryska är sanningen något som sticker ögonen (pravda glaza kolet) – en reflektion av att sanningen inte alltid är trevlig – och på svenska och många andra språk är sanning något som sägs av barn, dårar eller fyllbultar. Kanske är också det ett uttryck för att sanningen inte alltid är något trevligt.

Vi låter det vara osagt om det verkligen är så att det främst är barn, dårar och fyllbultar som talar sanning. Däremot har vi undersökt hur orden för ’sant’ och ’sanning’ används i 50 europeiska och asiatiska språk. Språken kommer från fjorton olika språkfamiljer och vi har dessutom undersökt fem olika teckenspråk. Genom intervjuer har vi tagit reda på hur ord som betyder ’sanning’ och ’sant’ används och om orden även har andra betydelser än de rent bokstavliga.

De flesta språk har ganska få ord för begreppet ’sanning’. Det verkar inte heller vara vanligt att ha ett ­specialiserat verb för att tala sanning. I svenska har vi verbet ljuga, men för att uttrycka mot­satsen måste vi använda oss av substantivet sanning och säga att vi talar sanning. Visser­ligen finns det föråldrade verbet sanna som lever kvar i uttrycket sanna mina ord, men det har innebörden ’låta bli sann’ vilket är något annat än att säga något som är sant. Samma mönster finns i engelska (lie jämfört med tell the truth), spanska (mentir jämfört med decir la verdad) och tyska (lügen jämfört med die Wahrheit sagen).

Det är inte helt lätt att ­komma på synonymer till svenskans tala sanning, men det finns en hel hög med uttryck för att ljuga: dra en vals, fabulera, dikta ihop, dra någon vid näsan, föra någon bakom ljuset … I andra språk hittar vi uttryck som lettiska pūst pīlītes, ’blåsa små ankor’, kroatiska bacati kajmak u oči, ’kasta kajmak (syrlig mejeriprodukt) i ögonen’, och ryska vesjat lapsju na usji, ’hänga nudlar på öronen’.

Kanske beror detta på att vi betraktar sanningen som något att ta för givet, medan det är lögnen som är avvikande och därför behöver beskrivas. Språkfilosofen Paul Grice (1913–88), som formulerade samarbetsprincipen för att beskriva hur samtal fungerar, menade att vi nästan alltid tar för givet att den andra parten talar sanning. I normalfallet behöver vi inte understryka att något är sant.

När väljer vi då att använda ord för sanning? Framför allt i sammanhang där något behöver förstärkas, möjligen för att det finns ett visst mått av tvivel. En sann kämpe är en kämpe som har alla nödvändiga egenskaper en kämpe ska ha. Liknande användningar av ord som betyder ’sann’ hittar vi i så skilda språk som rumänska, darginska (ett språk som talas i Kaukasus), turkiska, urdu och japanska.

I en del språk har den här utvecklingen gått ännu längre, så att ’sant’ har blivit synonymt med ’mycket’. Engelskans very kommer till exempel från franskans vrai, ’sant’. Det svenska ordet sannerligen betydde från början ’sann’, men kom sedan att användas enbart förstärkande. ”Det var sannerligen ett hopplöst företag att vara detektiv i den här stan!” utropar Kalle Blomkvist i Astrid Lindgrens bok från 1947. I dag uppfattas sannerligen som lite ålderdomligt eller bibliskt. En liknande utveckling har skett i spanskan, där verdaderamente, som bokstavligen betyder ’sanner­ligen’, används för att ge eftertryck åt det sagda.

Men vi hittar också sanningsord i helt andra funktioner. I den så kallade koncessiva funktionen medges att något är sant, för att sedan följas av en invändning. Ordet koncessiv kommer från latinska concessio, som betyder medgivande.

På svenska använder vi visserligen koncessivt: ”Hon är visserligen duktig, men väldigt slarvig.” På en del andra språk har sanningsord kommit att användas på samma sätt. Tyska zwar kommer ursprungligen från zi wāre, som betyder ’i sanning’, men används i modern tyska för att markera kontrast mellan två påståenden: ”das ist zwar verboten, aber es hält sich keiner daran”, ’det är visserligen förbjudet, men det håller sig ingen till’. Talaren medger alltså att något inte är tillåtet, men följer det med en invändning.

Även i de slaviska språken, som ukrainska, tjeckiska och bulgariska, används sanningsord för att visa att något strider mot det förväntade. På ukrainska säger man sjtjopravda, bokstavligen ’som (är) sanning’, och på bulgariska naistina, ’på sanning’, för att uttrycka saker som ”vi var på en bra, men visserligen (’på sanning’) dyr, restaurang i går”.

Sanningsord används också för att samordna vår uppfattning om vad som pågår runt omkring oss. Ikke sant? säger norrmannen som vill kolla att du är med på vad som sägs och på baskiska kan man lägga till egia? – ­bokstavligen ’sanning’ – i slutet av en ­mening för att be om medhåll. På det här sättet kan vi se till att vår bild av verkligheten överensstämmer med vår samtalspartners.

Även på svenska kan vissa av oss ge medhåll med ett sant eller kanske stämmer. Med det senare verkar svenskan sticka ut lite från många av de språk vi undersökt som inte har något särskilt verb för ’vara sann’ – och det är ju precis det som stämma betyder. Åtmin­stone är det en av betydelserna – ibland betyder det stämmer snarare ’det är rätt’ eller ’det är riktigt’. Den gemensamma komponenten tycks vara överensstämmelse med verkligheten – just den definition av sanning som inom filosofin kallas för korrespondensteorin.

Det verkar alltså finnas en nära koppling mellan vad som är sant och vad som är verkligt. Då är det kanske inte så förvånande att en del språk faktiskt inte gör någon skillnad mellan ’verklig’ och ’sann’. Albanska vërtetë och turkiska gerçek kan översättas till både ’sann’ och ’verklig’. Det arabiska ordet haqiqa betyder både ’sanning’ och ’verklighet’ och är ett centralt begrepp i islamisk teologi.

Haqiqa har lånats in i många språk som har blivit influe­rade av arabiska via islam, till exempel turkiska, där ett av orden för sanning är hakikat. Det är faktiskt flera språk som använder haqiqa parallellt med ett inhemskt ord för sanning. Det skulle kunna tyda på att haqiqa har varit ett religiöst förknippat sanningsbegrepp. Forskning har nämligen visat att inte alla ord är lika benägna att lånas mellan språk, utan att det oftare sker för vissa betydelser. Till exempel lånas gärna ord som handlar om religion in i språk. Förutom religiöst färgade sanningsord är det ganska ont om lånord bland sanningsorden vi samlat in, vilket tyder på att ord för sanning är en del av det relativt grundläggande ordförrådet.

Varifrån kommer då sanningsord? Bland de ord vi kan spåra verkar det finnas ett antal olika ursprung. Det svenska sann tycks gå tillbaka på en böjningsform av det proto-indoeuropeiska ordet för ’vara’ – återigen ser vi alltså en koppling mellan det som är sant och det som är. Ett annat ursprung har att göra med den metaforiska utvidgningen från ’rak’ till ’korrekt, riktigt’.

Vi har exempel på den här metaforiken till exempel i svenska rätt (som i det är rätt och riktigt) från rät eller i engelskans the straight and narrow för den rättrådiges väg. På ­litauiska sträcker sig meta­foren också till sanning, och vi har tiesà, ’sant, ­sanning’, från verbet tiẽsti, ’att räta ut’. Samma metafor skulle kunna ligga bakom tecknet för ’sant’ på brittiskt teckenspråk; en ­öppen, spänd hand slås mot den andra handens uppåtvända handflata. Alltså en gest som nog många av oss har använt när vi vill slå fast att så här ligger det till. På tyskt teckenspråk för man i stället pek- och långfingret i en v-form mot bröstet för att teckna ’sant’. Det här knyter sannolikt an till samma symbolspråk som uttrycket med handen på hjärtat som i sin tur är kopplad till sedvänjan att svära vid något viktigt.

Sanningen handlar alltså både om det som är rätt och om det som är verkligt, men vi är inte alltid överens om vad som är sant. Särskilt när det handlar om obekväma sanningar. Uttryck som svenska sanningen att säga och engelska truth to be told har sina motsvarigheter i många språk och signalerar en viss motvillighet att säga en besvärlig sanning.

Ibland verkar sanningen till och med uppfattas som ett vapen som kan användas mot någon, och vi hittar ordspråk som kasta sanningen i ansiktet på någon på svenska och walić prawdę między oczy, ’banka sanningen mellan ögonen’, på polska.

Som vi sett kan den otrevliga sanningen även komma fram när spänningarna ­släpper, på grund av alkohol eller sinnessvaghet. In vino veritas, ’i vinet finns sanningen’, lyder det latinska uttrycket och på tyska heter det Kindermund tut Wahrheit kund (ungefär ’barnmun säger sanningen’).

Bland de språk vi har undersökt sticker de öst­slaviska (ryska, ukrainska och belarusiska) språken ut i det att de har två grundläggande ord för sanning: istina och pravda. Pravda, som också var namnet på kommunistpartiets tidning i Sovjetunionen, är ett mer vardagligt uttryck och analyseras av språkforskare som något mer subjektivt. På ryska kan alla ha sin egen pravda och en ­motsvarighet till intervju­programmet Min ­sanning skulle heta moja pravda.

Istina däremot är den absoluta sanningen som det bara finns en av och som i någon mån är gömd och otillgänglig. När Jesus i Johannesevange­liet predikar ”Jag är vägen, sanningen och livet” pratar han förstås om istina, och inte pravda, i den ryskspråkiga Bibeln.

Oavsett om vi tror på ­sanningen som något oför­änderligt och upphöjt eller som något som var och en har sin version av, är det tydligt att sanningen spelar en stor roll i vår begreppsvärld och hur vi ser på världen. Det speglas också i våra språk och ord för sanning används inte bara bokstavligt, utan kan utvidga sin betydelse, ta på sig nya betydelser och förlora gamla betydelser, precis som andra ord i språket.

Alice Bondarenko och ­Anastasia Panova är ­doktorander i lingvistik vid Stockholms universitet.
Anna Sjöberg är postdoktor i lingvistik vid Stockholms universitet och Friedrich-Schiller-­Universität Jena, Tyskland.