Så ljuder Västerbottens rytm

”Klarinetter fanns ju inte.” ”Klarinetter fanns ju inte.” ”Klarinetter fanns ju inte.”

Slagverkaren Petter Berndalen sitter i sin studio och spelar upp frasen om och om igen. Den kommer från en inspelning som dåvarande Dialekt- ortnamns och folkminnesarkivet i Umeå, Daum, gjorde i Västerbotten på 1950-talet. Nu ska Petter Berndalen förvandla frasen till musik. Han provar lite fram och tillbaka på sin vita keyboard. Vilka toner hör han i rösten och meningen, vilken rytm? Vilka instrument passar för att gestalta frasen? Och, inte minst, hur kan den passa in i ett större sammanhang?

Petter Berndalen är en av få i Sverige som skulle kunna titulera sig slagverksspelman, eftersom han spelar svensk folkmusik på trummor och andra slagverk. Men det handlar inte om att kompa på klassiskt populärmusikaliskt vis, genom att markera vissa av taktslagen. I stället försöker han översätta den tonalt uppbyggda svenska folkmusiken till rytmer. Det var mötet med indisk klassisk musik som fick honom på den banan.

– Där får alla som ska lära sig spela ett instrument börja med att sjunga rytmerna. Det hjälpte mig att förstå hur jag kunde jobba, säger Petter Berndalen.

Och det har han gjort i många år vid det här laget. Resultatet har blivit ett alldeles eget sound, där slagverksinstrumenten inte bara bidrar till sväng och puls, utan också, på ett svårförklarligt vis, till melodiken.

Och som de flesta skapande människor är Petter Berndalen ständigt ute efter nya utmaningar. Vid olika besök i Umeå under kulturhuvudstadsåret 2014 blev han imponerad över bredden av arrangemang. Men han såg också en sak som inte fått någon större uppmärksamhet: de västerbottniska dialekterna. I sin ständiga jakt på nya rytmer hade han allt mer börjat lyssna också på hur människor talar.

– Om jag sitter på bussen och hör två människor prata utan att orden når mig, gör det inget. Jag lyssnar på rytmerna och ljuden i stället.

Inte sällan hamnar de i inspelningsappen på hans mobil, för eventuellt framtida bruk.

Just västerbottniska dialekter hör till dem som han har fattat extra tycke för.

– De svänger!

Till saken hör också att han kände några Umeåmusikanter som han gärna ville arbeta ihop med. Och så föddes idén, som blev en ansökan om projektpengar från Statens Musikverk. Och det ska utmynna i ett verk för ett band med fyra musiker och Norrlandsoperans symfoniorkester, med urpremiär hösten 2019. Umeå meets Umeå kallas det hela, vilket syftar på att det är västerbottniska musiker som möter dialekter från trakten.

Men det är inte enkelt att ringa in vad som kännetecknar just västerbottniska dialekter, konstaterar Lars-Erik Edlund, professor i nordiska språk vid Umeå universitet.

Han börjar med att påpeka att Västerbotten är såväl ett län som ett landskap, och att inlandsdialekterna – som tillhör landskapet Lapplands södra delar – skiljer sig en hel del från dem vid kusten – i landskapet Västerbotten.

Samtidigt finns det likheter med dialekterna i de angränsande landskapen Ångermanland och Norrbotten. I Norrländsk uppslagsbok skriver han att ”många av de drag som finns i genuina dialekter i Västerbotten delas med övriga norrländska mål”. Men vissa skillnader går ändå att peka på.

– Ett ord som kasta till exempel, uttalas ”kastä” eller ”kast” i stora delar av Norrland. Men i de västerbottniska dialekterna är det vanligt med ett slags fördubbling av första stavelsens vokal, samtidigt som den andra vokalen faller bort. Ordet kasta uttalas då ”kaast”, säger Lars-Erik Edlund.

Ett annat karaktärsdrag, som finns i såväl västerbottniskan som andra norrländska dialekter och ända ner till Uppland och Värmland, är så kallad norrländsk förmjukning. Det innebär att k förmjukas till ett tje-ljud.

– Som i uttrycket om svagt kaffe: ”närmare bättjen än sättjen”, alltså närmare bäcken, det vill säga rena vattnet, än säcken, det vill säga svart.

Författaren Torgny Lindgren är känd för att använda västerbottniska dialektdrag i sina böcker. I romanen Pölsan skrivs till exempel många substantiv i bestämd form: ”Ska det vara kaffe eller mjölken?”, där rikssvenskan skulle föreskriva obestämd form: ”Ska det vara kaffe eller mjölk?”

I de delar av Västerbottens län som tillhör Lappland följer dialekterna älvdalarna snarare än att vara någon ”väl sammanhållen enhet”, påpekar Lars-Erik Edlund. Dessa dialekter har också påverkats av de människor som koloniserade Lappland, som kom både från de närmast angränsande trakterna och andra delar av Norrland – från Dalarna, Värmland och Norge. Dessa människor hade egna språkdrag med sig.

– I den språkliga smältdegel som uppstod skapades nybyggesdialekterna, som har många kompromissformer och utjämnade drag.

Han framhåller också att dialekterna här har lånat många ord, liksom ljudliga fenomen, från de samiska språken. Ett exempel på det sistnämnda är en del inslag av så kallad preaspiration, alltså ett slags svagt h-ljud mellan vokal och följande p, t eller k, som förekommer i Arjeplogstrakten och som gör att ripa uttalas ”ryhp” och sjuk blir ”sjuhk”. Dessutom använder man ett tungspets-l i den delen av Lappland, medan större delen av de övriga norrlänningarna talar med tjockt l.

Men när Petter Berndalen gör musik av västerbottniska dialekter är det alltså inte orden i sig han tar fasta på. Nej, om han hör ord han inte begriper bryr han sig inte ens om att ta reda på deras betydelse – tvärtom.

– Det underlättar nästan att inte fatta, för då hör jag enklare det andra, säger han.

Det vill säga tonerna, språkljuden, rytmiken, fraseringen.

Och det spännande är, säger Petter Berndalen, att hans medmusikanter utöver orkestern – Torbjörn Näsbom på fiol och nyckelharpa, Mats Öberg på keyboard och Jimmy Ågren på gitarr – som alltså alla kommer från Umeå, har fått något slags hemkänsla i den musik han hittills har skapat.

– Det vore ju roligt om lyssnarna i Västerbotten också kände det så.