Rökstenen – den eviga gåtan

I Ödeshögs kommun i Östergötland, vid Röks kyrka, står en två och en halv meter bjässe till sten, bemålad med runor på alla sidor utom under­sidan. Stenen kallas för Rök­stenen, och det är förmod­ligen så att det är kyrkan och socknen som fått namn av stenen, inte tvärtom.

Ordet rök kan vara besläktat med det gotländska rauk, som ju också betecknar en upprätt sten av betydande proportioner. Så­vitt vi vet är det ungefär där den alltid stått, även om den i omgångar varit inmurad i ­kyrkan och en angränsande bod.

I nutiden är den, som de allra flesta runstenar, imålad med rödfärg. Hur den såg ut från början kan vi bara speku­lera i; det är mycket möjligt att den var mer färggrann när den färdigställdes.

Faktum är att Rökstenen fungerar lite som ett slags ­födelseattest för svenskan. Rökstenen antas vara rest ­under början av 800-talet (även om det förstås finns lite olika åsikter om detta – liksom om nästan allt i dess inskrift), och vi har bestämt oss för det jämna och fina årtalet 800 som startpunkt för det vi ­kallar runsvenska – en språkhistorisk period som sedan övergick i fornsvenska och därpå i nysvenska. Det går inte att säga att just Rökstenen är den äldsta texten på ­svenska, men den är utan tävlan den längsta texten vi har från den aktuella tids­perioden.

Man brukar alltså säga att Rökstenen är författad på runsvenska, men det är egentligen mest ett behändigt sätt att tala om det vikingatida språket i det som i ett senare skede blev Sverige.

I praktiken är det inte ­mycket som skiljer runsvenskan från det vi på lik­nande grunder brukar kalla run­danska. Rundanska inskrifter finns inte bara på Jylland och Själland och övriga nutida danska öar, utan även i Skåne och andra landskap som råkade bli svenska på 1600-­talet. Eftersom rundanska och runsvenska är så lika varandra brukar språkhistoriker gärna sammanföra dem till fornöstnordiska. Fornväst­nordiska är sedan fornnorskan med dess insulära dialekter fornfäröiska (som inte är särskilt välbelagd) och fornisländska (som är mycket väl representerad i en mängd handskrifter).

Skillnaden mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska – och jokern forngutniska (på Gotland) – var inte särskilt stora. När vi språkvetare återger vad något hette på ­vikingatiden är det inte ovan­ligt att vi då stöder oss på fornisländskan även för runsvenska förhållanden. Det går lika bra att tala om fornnordiska för hela Norden under vikinga- och tidig medeltid, men vi ­håller oss här till runsvenska.

Före runsvenskan och de andra fornspråken i ­Norden talades urnordiska. Om runsvenskan för oss kan te sig ålder­domlig och svår­för­ståelig, men ändå som ett slags svenska, är ur­nordiskan verk­ligen ett främmande språk. Nu har vi inte så mycket bevarat, men det vi har tillgång till ger ett exotiskt uttryck. Vi kan ta den blekingska Björketorpsstenen från 600- eller 700-t­alet som exempel:

Haidz runo runu, falh’k hedra ginnarunaz. Argiu ­hermalausz, … weladauþe, saz þat brytz. Uþarba spa.

Här går det väl kanske att känna igen ett och annat, men utan att ha studerat språkhistoria måste man nog ha hjälp med översättningen från urnordiska. Så här säger Nationalencyklopedin:

Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet [det vill säga perversitet], död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.

För att få en sammanhängande text som fungerar som jämförelsematerial tar vi en titt på urnordiskans ­syster- ­eller kanske kusinspråk gotiska och ställer det bredvid en (ny)isländsk version av samma textställe (Mark 1:13):

Gotiska: jah was in þizai auþidai dage fidwor tiguns fraisans fram Satanin, jah was miþ diuzam, jah aggileis andbahtidedun imma.

Isländska: og hann var í óbyggðinni fjörutíu daga, og Satan freistaði hans. Hann hafðist við meðal villidýra, og englar þjónuðu honum.

På modern bibelsvenska lyder samma ställe så här:

och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.

Dessa bibelversioner är inte helt jämförbara, och g­otiskan går inte att likställa med urnordiska, men jag tror att citaten kanske ändå kan ge en känsla för skillnaderna mellan urnordiska och runsvenska.

Urnordiskan (och gotiskan) förstår vi alltså så gott som inte alls, men när vi kommer fram till runsvenska känner vi bättre igen oss. Så här ser en runsvensk inskrift från Björnsnäs i Östergötland ut:

Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.

Här förstår vi nog utan hjälp vad texten i stora drag går ut på. Två personer har gjort något till minne av sin bror. Exakt vad det är de gjort kan kräva lite bakgrundskunskaper, men att det har något med en häll och med en bro att göra står klart. (Man har huggit in runor och ornamentik i en fast häll, snarare än att resa en sten. Och bron behöver inte vara en regelrätt bro enligt moderna definitioner, utan kan också ha varit någon annan typ av vägkonstruktion.)

Flera av de ljud som finns i nu- och runsvenskan saknas i urnordiskan, men å andra sidan var orden lite längre på urnordiska än senare i språkhistorien. Ett känt exempel är urnordiska gastiz, som ingår i personnamnet Hlewagastiz (som återfanns på det bort­rövade och nedsmälta Gallehushornet). På modern svenska har detta ord utvecklats till gäst. Detta ger exempel på två viktiga ljudförändringar som var med och omvandlade urnordiska till fornnordiska: omljud och synkope.

Omljudet innebär i detta exempel att i i gastiz har färgat den föregående vokalen, så att vi fått gästiz. Synkope innebär att obetonad vokal, i detta fall i, därefter fallit bort, vilket efter andra förändringar resulterat i gästr. Vi kan inte urskilja alla omljud på Rökstenen, eftersom de inte riktigt syns i skrift – vilket vi kommer till snart – men i ordet hæstʀ ’häst’ ser vi att både omljud och apokope har genomförts; på urnordiska ska det nämligen ha hetat hanhistaz. Apokopen var dock inte fullständigt genomförd när stenen kom till. Här finns nämligen sunu, med bevarat ändelse-u. I nutiden känner vi ordet som son.

Språket på Rökstenen har alltså i princip hunnit genomgå de förändringar som gjorde urnordiskan till runsvenska. Betyder det alltså att dess text är lättläst? Nej. Själv klarar jag bara av att läsa början utan fusklapp.

aft vamoð standa runaʀ þaʀ æn varinn faði faðiʀ aft faigian sunu

Vamoð och Varinn är mansnamn. Aft kan översättas till ’efter’ eller ’till minne av’. Standa betyder ’står’ (i en pluralform) och runaʀ är ’runor’. Sedan kommer þaʀ, som är ett demonstrativt pronomen; tillsammans betyder alltså runaʀ þaʀ ’dessa runor’. Därefter kommer konjunktionen æn, som av den fornisländska litteraturen att döma verkar fungera som ett slags mellanting av ’men’ och ’och’. Verbformen faði är dåtidsformen av ett ord som sedermera gått förlorat i svenskan, men det betyder ’målade’. Då återstår faigian sunu.

Här känner vi igen de moderna orden feg och son, men feg betydde ­knappast samma sak på 800-talet. Forskarna är inte överens om den exakta betydelsen, men ingen betvivlar att sonen är död. I modern språkdräkt kan vi återge inledningen ungefär så här:

Till minne av Vämod står dessa runor, och Varin ­målade – fader efter fallen son.

Det är inte självklart att återge det första person­namnet som Vämod, men det är det traditionella moderna sättet att skriva hans namn, så nu heter han helt enkelt så. Sedan valde jag alternativet fallen för att allitterationen inte skulle gå förlorad i översättningen. Det är knappast en slump att inskriptionen hade såväl vamoð och varinn som faði, faðiʀ och faigian. Den gamla nordiska verskonsten var invecklad och varierad, men ett obligatoriskt inslag var allitteration, eller om man så vill uddrim, vilket innebär att man låter ord rimma på varandra i början av orden, i stället för, som nu, i regel i slutet.

Utmaningarna hopar sig sedan på alla plan. Att inskriptionen är lite skadad på ett par ställen och att man inte är överens om i vilken ordning man ska ”bläddra” under läsningen är ganska överkomliga problem, men sedan är det så att den gode Varin var en riktig hejare på runkunskap, vilket ställer till det för sentida läsare. För det första blandar han runalfabet från olika tidsåldrar, och för det andra använder han en rad chiffer.

Urnordiskan och dess germanska systerspråk hade en runrad – en futhark ­eller fuþark – med 24 tecken. ­Denna teckenuppsättning motsvarade rätt bra det ljudsystem man hade under början av den urnordiska tiden. Under senare urnordisk tid hände det – som jag nämnde tidigare – en del med ljuduppsättningen, när nya vokaler tillkom. Detta korrigerade man för i den anglofrisiska runraden, som fick 28 (och senare ännu fler) runor.

Här i Norden gick vi – av oklar anledning – åt motsatt håll: den yngre futharken har endast 16 runor. Det gör att vi inte alltid vet om det rör sig om ett /t/ eller ett /d/, ett /i/ eller ett /e/ och ett /u/, /y/, /o/ eller /ö/. Så är det på alla runstenar, så det är inget unikt för Rökstenen.

Det lustiga med Rökstenen är att den huvudsakligen är skriven med den yngre runraden, men att Varin har visat sina kunskaper genom att krydda texten med inslag även ur den äldre futharken. Det finns exempel på andra inristningar där enstaka äldre runor får plats bland yngre, men då har det nog berott på spontant kvardröjande runformer; hos Varin är det säkerligen ett utslag av hans språkkonstnärliga ambitioner.

Varins andra konstgrepp, chiffren, är av flera typer. Den ena typen finns i flera varianter, och ser ut ungefär som kryss och krumelurer. Här behöver man känna till att runraden är uppdelad i tre så kallade ätter, ­nämligen fuþark, hnias och tbmlR. Genom att på en hakliknande krumelur sätta till exempel två små streck på vänstra sidan och fyra streck på högra sidan vill Varin att vi ska komma fram till att det handlar om andra ättens fjärde runa, det vill säga ett a. En annan chiffertyp fungerar som så att Varin i stället för den runa som ska läsas ut ristar den runa som står till vänster i runraden. Med vårt moderna alfabet skulle ett ord som godis på detta sätt skrivas fnchr. På Rökstenen möter vi airfbfrbnhn, vilket ska förstås som sakumukmini (vilket vi återkommer till.)

Utan att kunna leda det i bevis, kan man gissa att läskunnigheten var ganska utbredd under denna tid, men jag är ändå lite fundersam kring i vilken grad folk faktiskt lyckades knäcka alla dessa chiffer. Men vad vet vi, sådana här tidsfördriv kan för all del ha varit vanliga, men kanske var de i så fall inristade i trä, så att vi i dag inte ser några andra spår efter verksamheten än just på Rökstenen.

När den moderna runologen kämpat sig igenom de rent ortografiska hindren, möter hon det allra största bekymret: ­Rökstenen för­fattades i en för oss ­nutida läsare så gott som helt främmande kultursfär, och behandlar dessutom till sin huvuddel en redan då förgången tid – och gör detta dessutom på ett, får man anta, medvetet gåtfullt sätt.

Detta öppnar för diverse tolkningsmöjligheter. Det finns vitt skilda läsningar som tar fasta på händelser under 500-talet, men säger minst lika mycket om 1900- och 2000-talen. Runföljden þiaurikR har tolkats och tolkas ibland fortfarande som den ostrogotiske kungen Teoderik, som regerade i och kring dagens Italien ungefär 300 år innan Rökstenen restes. (I ­senare tolkningar har man delat upp orden på ett annat sätt på detta textställe, och därmed uteslutit kungen.) En nyligen uppmärksammad tolkning har i stället gjort ­gällande att en annan före­teelse under 500-talet präglar textens stämningsläge, näm­ligen ett nordamerikanskt vulkanutbrott med efter­följande klimatproblem.

En fyra gånger återkommande runföljd – både i chiffer, med urnordiska runor och i vikingatida klartext – är sakumukmini. Formuleringen har gett upphov till en mängd tolkningar. Alla är överens om att den börjar med ett verb i någon böjningsform, men vi är inte överens om det rör sig om säga eller se. Sedan har man tolkat resten som folkminne eller ungmännen – eller brutit loss uk och tolkat det som Ygg, ett av Odens många binamn. (Jag själv rider snålskjuts på tidigare uttolkare och har före­slagit läsningen Sāgum, Ygg, minni, alltså ungefär ’Vi sågo, Oden, ett minne’.)

Vad är då runologerna överens om? Det står helt klart att stenen är rest till minne av Vämod, och man är överens om att resten av texten huvudsakligen ­berättar något slags historia om gångna tider. Vi läser, med lite variationer beroende på vilken tolkning vi väljer, bland annat om två krigsbyten som togs tolv gånger. Vi möter här tjugo forna kungar som verkar ha stupat i en och samma strid, och en varg som kommer och tar för sig av den måltid som bjuds på detta slagfält. Den häst som nämndes ovan är nämligen Gunns häst, vilket är en poetisk benämning för varg; Gunn är en valkyria, som ju är ett slags halvgudom­ligt väsen som väljer ut vilka som ska dö på slagfältet. Man får också veta vad såväl kungarna som deras fäder har hetat. Sedan hittar somliga forskare Tor i inskriptionen, medan andra, som vi har sett, föredrar Oden. Sedan figurerar en Sibbe, som eventuellt fick barn som nittioåring, men här har man inte enats om vad det faktiskt står på stenen.

Hur inristningen i sin helhet var tänkt att tolkas av sina mottagare, och vilket budskap de skulle ta med sig hem från läsningen, kommer vi aldrig att få veta med något som gränsar till säkerhet. Men det kommer förstås inte att ­hindra oss från att försöka.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid ­Stockholms universitet.