Purister, aktivister och språkpoliser

Ett språk som svenska rymmer en massa geografiska och sociala varianter och ­varieteter – svenskor, som veteranspråkvårdaren Olle Josephson brukar säga. Men när vi skriver i mer allmänna sammanhang tillgriper vi en varietet som språkvården numera kallar standardskrift­svenska. Det är den som upp­fattas som neutral, och så fort vi vill skriva för andra än vår närmaste krets behöver vi behärska den. Lyckligtvis har vi möjlighet att lära oss den: i skolan och vuxenutbildningen och genom ord­böcker och handböcker som Svenska skrivregler.
Standardskriftsvenskan är ”stabil men inte statisk”, som det står i boken Språkrådet rekommenderar, en fin introduktion till språk­vårdsarbetet och dess principer. Standarden förändras alltså, fast långsamt, och det finns i princip alltid frågor där vi inte är helt överens eller där standarden är mer vacklande och kan komma att stabiliseras åt det ena eller andra hållet. Ibland får dessa ett symbolvärde, vilket gör att de väcker särskilt stort engagemang, till exempel pronomenet hen (som får representera jämställdhetsfrågor) och svårigheterna för många att korrekt använda de/dem (som får representera skolfrågor).

I den offentliga språkdebatten fram­träder ofta två typer: puristen och aktivisten. En purist vill, som vi hör på namnet, hålla språket purt, det vill säga rent. Puristen är städaren som vill rensa bort allt störande och misshagligt, men också allt som inte varit etablerat och vedertaget korrekt sedan han eller hon gick i skolan. Liksom är fallet med konservativa och nostalgiker i allmänhet, är purister inte alltid överens med varandra om vilket språk som är rent och värt att bevara. Det beror på generation och uppväxtmiljö, vilken pedagogisk skola deras lärarinna i folkskolan anslöt sig till och så vidare. Vissa saker har de dock gemensamt, som motviljan mot lånord och influenser från andra språk. Språkpurismen har sin plats i debatten och i vissa sammanhang är den särskilt relevant, som när det gäller minoritetsspråk och små språk som riskerar att koloniseras inifrån av alla influenser från det dominerande samhällets språk. Det är helt enkelt lättare att sympatisera med en tjuvasjisk eller umesamisk språkpurist än med en rysk eller svensk. Men precis som sin släkting språkpolisen har puristen ofta en poäng även när den talar ett starkt majoritetsspråk som sverigesvenska. Idogt och outtröttligt påminner purister och språkpoliser om att en sjuk gymnast inte är detsamma som en sjukgymnast. De är också bra på att peka ut logiska brister. Måhända får de en och annan att lyssna. Förhoppningsvis får de inte alltför många att tystna.

Puristens egentliga motpart, den som driver den utveckling som puristen försöker hejda, är nog den helt omedvetna, slappa skri­bent som aldrig reflekterar över sitt språk. Men eftersom denna figur, som väl är vanligare än du och jag skulle önska, aldrig skulle komma på tanken att börja debattera objektsform och lämpliga kontexter för pronomenet hen eller hur ordet avokado böjs i bestämd form plural blir puristens sparringpartner i stället aktivisten.

Liksom puristen ser aktivisten språket som en arena för samhällsutveckling. Och liksom puristen vill aktivisten bidra till denna utveckling. Men eftersom aktivisten är radikal och inte konservativ vill aktivisten plantera in eller öka frekvensen av språkliga element som kan styra in utvecklingen på det spår hen finner önskvärt. En har ju ett ansvar, en plikt att göra sitt för att rucka på orättfärdiga maktord­ningar! Aktivisten brukar i och för sig inte engagera sig i särskrivningar, men hen lånar gärna in uttryck – mer eller mindre kreativt försvenskade – från andra språk som hen finner kommit längre i den normkritiska utvecklingen. Så har antirasister, feminister och transaktivister sett till att berika språket och debatten med begrepp som vithet och cis-person, ord som benämner en norm och därmed synliggör något som tidigare varit osynligt. Mer häpnadsväckande är kanske att språkaktivister lyckats göra pronomenen hen och i viss mån en etablerade; pronomen är annars en ordklass som brukar hålla sig väldigt stabil, medan vi ofta lånar in substantiv, adjektiv och verb. En som generiskt pronomen är visserligen ingen innovation, utan har funnits länge i vissa dialekter, men dess utbredning i allmänspråket på senare år beror på flitig aktivism. Det är också feministisk språkaktivism som förmått oss att uppfatta lärare, författare och sjuksköterska som könsneutrala yrkestitlar och som skänkt oss ordet riksdagsledamot (i stället för riksdagsman). Språkaktivister har återtagit orden bög och flata, så att de numera uppfattas som neutrala och inte nedsättande.

Det språkaktivistiska perspektivet är viktigt. Jag är tacksam för den femi­nistiska aktivism som infört ordet snippa, så att min dotter slipper höra det mot­bjudande ord som gällde när jag var barn: framstjärt. Språkaktivism förekommer också i skönlitteraturen, som i den norska författaren Gerd Branten­bergs feministiska klassikerroman Egalias døtre (1977). Där beskrivs landet Egalia, i Ebba Witt-Brattströms svenska översättning Egalias döttrar ett fruvälde befolkat av kvinniskor. Denna romans språkaktivism är kreativ och fantasifull. Men om vi föreställer oss att Brantenberg hade skrivit en rad böcker med samma termi­nologi, eller att andra hade gått i hennes fot­spår, hade det nog ganska snart känts tröttsamt (om de nya orden inte blivit så etablerade att de inte längre uppfattas som aktivistiska, som fallet blivit med lärare och riksdagsledamot). Som författare blir en lätt tråkig och förutsägbar om en håller fast för hårt vid en aktivistisk position. Kanske bör purism och aktivism just ses som positioner att träda in i och ut ur, resurser som kan vara hjälpsamma i en del sammanhang – snarare än identiteter vi måste vara trogna jämt och ständigt.

För jag ser mig själv varken som purist eller språkaktivist. Som författare vill jag inte försöka forma och förändra språket, eller för den delen konservera det, utifrån mina personliga ideal och strävanden, även om det kan vara svårt att låta bli. Men jag vill inte heller passivt acceptera när andra gör det – eller okritiskt antar nyspråk och överslätande slaskord som någon kommit på att man kan ta till för att undvika obehag eller skaffa sig fördelar. Som skrivande person ser jag det som mitt ansvar att vårda och ha omsorg om vårt gemensamma språk. Denna språkvård utövar jag genom att förbli känslig, noggrann och kritisk. Och genom att inse mina brister och ta hjälp – hellre slå en extra gång i ordboken än en för lite. Jag tycker att läsaren ska kunna förvänta sig av en professionell publikation – de tidningar, tidskrifter och böcker där mina texter finns – att de är välskrivna, genomarbetade och korrekturlästa. Det vill säga håller sig till standarden, alternativt avviker från den på ett medvetet och genom­tänkt sätt.
Vad ska vi kalla min typ – som väl är utbredd bland språkarbetare – kanske ansvarsspråkaren? Den försiktigt pragmatiska? Korrektur­läsning är redaktionens ansvar, men som skribent bör jag ändå se till att lämna ifrån mig en så felfri text jag förmår.

Den som vill skriva ansvarsfullt och med viss försiktighet och pragmatism behöver kunna en del om språket. Författaren Ursula K. Le Guin hävdar att en skribent som inte be­härskar grammatikens grundbegrepp är som en snickare som inte kan skilja mellan en ­hammare och en skruv­mejsel. Det är lätt att hålla med henne; grammatikens språk är ett så otroligt viktigt verktyg för att granska sina meningar och vässa dem. Dessvärre får inte alla lära sig grunderna i sitt språks grammatik ordentligt i skolan. Men jag vill inte vara riktigt lika sträng som Le Guin – visst förekommer det att författare lyckas skriva bra utan att till fullo kunna beskriva sitt eget språk. I dessa fall har de ofta fått hjälp av andra, som kan det. Så om du inte själv behärskar grammatikens språk så väl att du kan sätta fingret på vad som skaver i vissa meningar, men ändå vill skriva seriöst och professionellt, kan du behöva hjälp av någon som kan. Helst bör denna någon också ha viss förståelse för vad det är för slags text du vill skriva och besitta den kommunikativa förmåga som krävs för att förklara för dig varför du behöver formulera om. Meningarna måste hänga ihop, logiskt. Läsaren ska inte behöva läsa om en mening flera gånger för att hänga med. I vardagliga samtal och texter kan vi förvänta oss ett högre mått av välvilja från läsarens sida, men begär vi att läsaren ska ta sig igenom en längre, professionell text måste vi skriva så njutbart och vänligt mot språkkänslan att texten är värd ansträngningen.

Att skriva för andra än sig själv är alltså att komponera meningar som sitter ihop på ett sådant sätt att de gör vad vi vill att de ska göra. Men också styckena och texten som helhet måste ha rätt struktur. Som skribenter är det vårt ansvar att ledsaga läsaren. Ibland kan det vara till hjälp att göra en disposition, en indelning i delar och kapitel, redan innan man börjar skriva. När vi skriver en vetenskaplig text – ett pm, en uppsats eller en artikel – är strukturen delvis given från början, vilket ger oss en behändig mall att stoppa in tankarna i. Där har vi ramar att luta oss mot. Det kan kännas både ofritt och befriande. Också många texter vi skriver i arbets­livet har en given mall. Men ska vi ­skriva en helt egen bok, till exempel, måste vi själva konstruera vår mall (eller hitta någon etablerad att följa). Vissa gör det från början, andra låter strukturen komma efter hand. Kanske ­faller bitarna helt på plats först sent i ­redigerings­fasen. Om vi fastnar i strukturf­rågorna, så att vi inte kommer vidare, kan det alltså vara bra att vänta med dem. Om det däremot hjälper oss att ­komma igång att i förväg ha en plan för ­hel­heten, då är det bra att börja där. Men oav­sett när ­under processens gång vi arbetar med textens disposition och struktur, och oavsett hur medvetet och väl­formulerat vi förhåller oss till strukturen, är den viktig. Vi kommer inte undan den.
Visst går det att hitta undantag, som Lotta Lotass roman Den vita jorden från 2007. Den består av en ask med 148 ark, att läsas i valfri ordning. Här har författaren alltså kommit undan strukturerandet! Ja, och just därigenom visar hon hur viktig strukturen är: När den saknas står läsaren vilsen. Slumpen får styra. Ingen läsning blir den andra lik. Textens fysiska gestalt blir på så vis också mer framhävd än den brukar vara. Den vita jorden får andra egenskaper än de vi förväntar oss av en text. På så sätt blir den till hälften litteratur, till hälften konstnärlig artefakt.

Att strukturen är viktig betyder dock inte att varje text måste följa en prydligt snitslad bana. Den röda tråden kan ibland vara outtalad, eller mer diskret. Sammanhangen, bindningarna mellan stycken, avsnitt och kapitel, kan vara mer eller mindre lösa i kanterna, beroende på genre. I framför allt skön­litteratur är det till exempel vanligt att kapitlen saknar rubriker. Det innebär inte att strukturen är mindre viktig – kapitlen har sin logiska ordning – men att övergångarna mellan kapitlen inte måste förklaras. Den litterära texten skulle bara bli långrandig och tråkig om vi skrev ut exakt vad som hängde ihop med vad och hur. Ibland numreras kapitlen i stället. Numrering av avsnitt tillämpas ibland även i ­essäer och jag var själv på väg att göra så en gång, tills jag insåg att avsnitten jag ­numrerat faktiskt kunde rubriceras tematiskt i stället. Det blev bättre; att bara numrera hade sett både slarvigare och mer pretentiöst ut. Men ibland funkar det. Dock inte i vetenskaplig text, där allt måste sägas rakt ut och läsaren noga ledsagas genom varje moment. Genom ­mängder av metatext förklarar den duktiga uppsats­studenten att i denna uppsats ska jag säga först X och sedan Y, så nu säger jag, med den metod Z jag valt att tillämpa, först X och nu har jag sagt X och går vidare in på Y. Y lyder så här och nu när jag har sagt även Y drar jag slutsatsen att med Z kan vi konstatera XY.

Den som producerar texter i sitt arbete bör helst lära sig skrivreglerna utantill men ändå för säkerhets skull alltid ha ett fysiskt exemplar av Svenska skrivregler inom räckhåll. Vidare bör svenska.se bokmärkas i webbläsaren. Där finns Svenska ­Akade­miens tre ordböcker tillgängliga helt gratis: Svenska Akade­­miens ordlista, SAOL, som ger upp­lys­ningar om stavning, Svensk ordbok, SO, som ger defi­nitioner och en hel del hjälp med konstruk­tioner och idiomatiska uttryck samt Svenska Akade­miens ordbok, SAOB – en historisk ordbok med betydligt större omfång som den vanliga skribenten kanske inte behöver titta i varje dag, men som är intressant för den som vill tränga djupare in i ordens historia eller kanske använda ålderdomliga ord som inte längre finns med i SAOL och SO. (Lita inte på ordbehandlings­programmet! Microsoft och Apple må behärska det svenska språket hyfsat, men Svenska Akade­mien och de forskare de anlitar för att ta fram ordböckerna är betydligt pålitligare källor.)
Med dessa redskap hittar man enkelt svar på de vanligaste frågorna om korrekthet: hur stavas privilegierad, heter det i motsats mot eller i motsats till och så vidare. Svar på frågor om korrekt grammatik och meningsbyggnad besvarar Språkrådet exempelvis i den digitala Frågelådan på frageladan.isof.se och i boken Språk­rådet rekommenderar, där också prin­ciperna bakom rekommendationerna förklaras. Får du inte svar där heller är det bra om du har någon pålitlig språknörd att diskutera med. Lycklig den som har tillgång till en kunnig och sträng redaktör. Men en svensklärarsläkting eller bibliotekarie kan också visa sig guld värd. Det går även att kontakta Språkrådet med språkfrågor.

Kunskaper i grammatik och i de gemen­samma normerna för stavning och skriv­regler är alltså grundläggande för den som vill skriva bra, även om regelkunskaper allena inte gör någon till författare. Reglerna måste också vara vettiga och begripliga. Regler ska ge modersmålstalaren en aha-upplevelse, inte ångest. Många har till exempel fått lära sig att man inte får inleda en mening med men eller och. Och visst behöver svenskläraren se till att en tioåring som inleder varje mening med någon av dessa konjunktioner lär sig variera språket och hitta in i skrift­språkets konventioner. Men dessa goda intentioner får inte leda till befängda förbud och fulregler. Då är risken att de ställer sig i vägen för krea­tiviteten. Den grammatiska hammaren ska inte bankas hejvilt i andras huvuden för att dämpa deras skrivklåda, utan nogsamt och eftertänksamt slås ned i texten för att ge den bättre stadga.
Om du befarar att du fått en befängd ful­regel inbankad i skolan rekommenderar jag en kur bestående av fördjupning i ämnet samtals­grammatik. Läs till exempel Jan Lindströms finfina bok Tur och ordning, som ger en spets­kompe­tent introduktion till hur språket fungerar i verkliga samtal. Försök sedan härma dessa samtal i skrift! Det blir garanterat en lärorik övning, i synnerhet om du har skönlitterära ambitioner. Du kommer att undra varför din stränga grammatiklärare aldrig berättade att de liksom, så’är och asså som du försökt rensa ut ur din vokabulär i själva verket är viktiga diskursmarkörer som ”signalerar på vilket sätt yttrandet är relevant i sitt diskurssammanhang, hur talaren förhåller sig till yttrandet och dess mottagare, och hurdan respons som emotses”. Du kommer att glädjas över att äntligen få lära känna x-och-x-konstruktionen, som trots att den är relativt vanlig i samtal inte förrän nyligen har börjat beskrivas av språk­vetare:

– Tycker du att den är tillräckligt modern också.
– Nå modern å modern inte vet ja nu.
(Uttrycket ”inte vet ja nu” är dialektalt; talarna i exemplet är finlandssvenska.)

Kanske blir en x-och-x-konstruktion pricken över i:et i din nästa bok? Eller bok och bok, inte vet jag, det här är ju blott en liten artikel …

Alva Dahl är författare, översättare och doktor i nordiska språk.

Artikeln är ett bearbetat utdrag ur Pennvässaren – om skrivande på lek och allvar (Morfem 2023).