Ordföljd enligt Zlatan

I dokumentärfilmen ”Zlatan – för Sverige i tiden” får tittaren ta del av Zlatan Ibrahimovićs långa och framgångsrika fotbollsliv, så som han själv minns det. Ett av många klassiska ögonblick är Zlatans klackmål mot Italien i Europamästerskapet 2004. Så här berättar han själv om upptakten till målet:

”Vi ligger under, vi pressar på, vi pressar på, vi får inte riktigt bra chanser, och nu det blir en hörna. Kim slår den, Allbäck nickar tillbaka den i straffområdet. Väl där hoppar Ljungberg, han missar bollen, den går rakt upp, och nu jag är felvänd mot målet, målet är bakom mig. I mitt huvud: vad ska jag göra nu för att få den mot mål? Jag springer mot bollen, när jag hoppar så ser jag Buffon, och medan han kommer och ska rensa den, då klackar jag bakåt. Den går in.”

Vi är förstås många som minns både denna och flera andra av Zlatans fantastiska insatser på fotbollsplanen. Det som inte framgår av den här skriftliga återgivningen av berättelsen är Zlatans uttal, som innehåller en hel del klart sydsvenska drag. En del långa vokaler blir diftonger, som när får blir ”feår”. En del korta vokaler uttalas på ett annat sätt än i standardspråket, antingen systematiskt, som det bakre uttalet av kort u i under och Ljungberg, eller bara i vissa ord, som när upp uttalas ”opp” och mig uttalas ”maj”.

Vidare är r-ljudet visserligen främre som hos många yngre skåningar – den traditionella skånskan har i stället bakre r-ljud genomgående.

Zlatan uttalar också en sekvens som hoppar så med det främre r-ljudet och s-ljudet klart åtskilda, precis som man alltid har gjort i den här delen av det svenska språkområdet. Det vanliga lite längre norrut är i stället att sekvensen uttalas som ”hoppaschå”, där r och s har smält samman till ett sje-ljud som uttalas med tungan mot gommen strax ovanför tänderna. Sådana sammansmälta ljud kallas supradentaler.

En detalj i Zlatans språk som däremot inte går förlorad i överföringen till skriftspråk är den raka ordföljden, som i ”nu det blir en hörna”. Han sätter alltså subjektet det före verbet blir, i stället för tvärtom, som i standardspråket, där ordföljden blir omvänd efter ett satsinledande adverbial som nu: ”nu blir det en hörna”.

Men han använder också den standardspråkliga ordföljden, både efter andra satsinledande adverbial, som väl där i ”väl där hoppar Ljungberg”, och efter upprepande så och då: ”när jag hoppar så ser jag”, och i sin direkta fråga: ”vad ska jag göra nu …?”

Möjligheten att ha rak ordföljd efter inledande adverbial går inte att knyta till något särskilt dialektområde. I stället hänger den nära samman med storstadsområden där många olika språk har flyttat in.

Det är i dessa flerspråkiga förorter som ordföljden typiskt hör hemma (även om den förstås kan hittas lite varstans i Sverige). Lite tillspetsat kan man säga att Zlatan har fått sitt uttal från Malmö men sin ordföljd från Rosengård.

Förortens språk har diskuterats av språkvetare under många decennier. Numera talar man oftast om förortssvenska, men genom åren har en rad andra beteckningar använts. Pionjären på området, Ulla-Britt Kotsinas, myntade begreppet Rinkebysvenska 1988. Andra namn som har förekommit är miljonsvenska, som anspelar på att det ofta är i miljonprogrammens bostadsområden som detta slags svenska finns, och shobresvenska, som i förleden innehåller hälsningsfrasen shoo bre, ’hej kompis’, som liksom förorten själv innehåller stoff från olika språk – i det här fallet arabiska och serbiska/kroatiska/bosniska.

Att förorten utmärker sig språkligt är förstås inte unikt för Sverige. Också i andra europeiska storstäder har det vuxit fram särskilda former av majoritetsspråket i flerspråkiga förortsmiljöer. Contemporary urban vernaculars, CUV, är en samlingsbeteckning som numera brukar användas i den internationella litteraturen om sådana språkformer.

Förortssvenskan karakteriseras ibland som ett slags ungdomsspråk, men det är en sanning med modifikation. Visserligen är det tydligt att talare överger de mest utpräglade förortsdragen – det närmast slangbetonade och flerspråkiga ordförrådet – i takt med att de blir vuxna och strävar efter att närma sig det standardsvenska majoritetssamhället.

En viss ”klang av förort”, som språkforskaren Ellen Bijvoet kallar det, dröjer sig emellertid kvar, ungefär på samma sätt som en regional västsvensk prägel alltid finns kvar hos en person från Göteborg som har flyttat till Stockholm

Förorten ljuder sålunda tydligt när Zlatan använder rak ordföljd efter adverbialet nu. Den här sortens ordföljd är visserligen inte så frekvent som man kanske kan tro, och den är också rätt begränsad när det gäller hur den kan användas.

Men uppenbarligen har den ett viktigt symbolvärde, inte minst därför att den lätt låter sig föras över till skriftmediet. Det är knappast en slump att Jonas Hassen Khemiri mer eller mindre genomgående använder rak ordföljd där standardspråket skulle ha omvänd ordföljd i sin roman Ett öga rött från 2003. En av karaktärerna berättar till exempel om en bilaffär: ”Förra veckan jag sålde bilen.”

Jonas Hassen Khemiri använder rak ordföljd som stilmedel.
Foto: Pierre Björk

Det är egentligen orealistiskt med så mycket rak ordföljd, men Jonas Hassen Khemiri vill förstås att språket ska skapa rätt förortsstämning, och då är den raka ordföljden ett viktigt stilmedel.

Den verkliga förortssvenskans växling mellan rak och omvänd ordföljd saknar alltså motsvarighet i standardspråket. Samma förhållande råder för övrigt mellan förortsversioner av andra germanska språk, till exempel danska och tyska, och deras respektive standardspråk. Även förortstyska kan alltså ha rak ordföljd där standardtyskan har omvänd.

Men förortsformernas sätt att bilda satser har faktiskt en parallell i den germanska forntiden. Snarlik växling mellan rak och omvänd ordföljd kan observeras i fornengelskan, exempelvis i texter från 900-talets Wessex.

Det kan verka häpnadsväckande att en av den tidens stora skriftställare, Ælfric of Eynsham, som på sin västsaxiska dialekt förmedlar kristna dygder, uppvisar så stora grammatiska likheter med vår tids ”Zlatan av Rosengård”, när han drygt 1 000 år senare berättar om sitt klackmål mot Italien.

Det visar att den mänskliga språkförmågan är både tidlös och styrd av generella principer. Att Zlatan och Ælfric i så många andra avseenden avviker från varandra är i grammatikens värld irrelevant.

Ibland beskrivs förortssvenskans bruk av rak ordföljd som ett brott mot svenskans V2-regel. Denna regel går ut på att finita verb (V) aldrig kommer senare än på andra plats (2) i huvudsatser. Finita verb är de verb som bland annat kan böjas i presens – nutid, som blir – eller preteritum – dåtid, som blev.

I någon mån är det naturligtvis riktigt att Zlatans ”nu det blir en hörna” bryter mot V2-regeln, eftersom verbet (blir) här kommer på tredje plats, det vill säga V3. Men V2-regeln gäller ju inte i alla svenska satser. Om man byter nu mot när kommer verbet på tredje plats även i standardsvenska: när det blir en hörna. Skillnaden är att när det blir en hörna inte är en huvudsats, utan en bisats. Bisatser kan ju typiskt inte stå för sig själva, utan kräver en huvudsats: Jag blir ledsen när det blir en hörna. Och i bisatser kommer verbet på tredje plats.

Förortssvenskans V3-huvudsatser: nu det blir en hörna, och V3-ordföljden i bisatser: när det blir en hörna, är däremot av olika slag. Det märker vi så fort vi fogar in ord som aldrig, inte, möjligtvis, verkligen – det vill säga satsadverbial. Sådana påverkar innehållet i en hel sats: de kan till exempel negera den: det blir inte en hörna – eller göra innehållet mer osäkert: det blir möjligtvis en hörna.

I standardsvenska bisatser kommer satsadverbialet typiskt före det finita verbet: när det aldrig blir en hörna (aldrig föregår blir). Men i förortssvenska huvudsatser kommer verbet före satsadverbialet: nu det blir aldrig en hörna (blir föregår aldrig).

De förortssvenska V3-huvudsatserna avviker alltså från standardspråket i sin avsaknad av omvänd ordföljd. Samtidigt skiljer de sig från ordföljden i bisatser, eftersom det finita verbet föregår satsadverbialet. De är så kallade fa-satser – ”finit verb före adverbial” – precis som de flesta huvudsatser.

Natalia Ganuza är professor i svenska språket vid Uppsala universitet. Hon har deltagit i projektet Språk och språkbruk bland ungdomar i flerspråkiga storstadsmiljöer. Där har hon undersökt ordföljden i huvudsatser som inleds av något annat än subjektet, till exempel ett adverbial. Och hon fann att det inte är särskilt vanligt med rak ordföljd i dessa fall. I materialet hittade hon bara omkring 8 procent sådana exempel. Den överväldigande majoriteten hade alltså omvänd ordföljd, precis som i standardspråket.

Konst­verket Zlatans leende finns i en gångtunnel i Rosengård.
Foto: Johan Nilsson/TT

Barn som likt Zlatan växer upp i förorten skapar sig ett svenskt modersmål, som rent grammatiskt har det mesta gemensamt med standardspråket. Förortssvenskans ordföljd är således helt standardmässig – förutom i ett avseende: efter adverbial, som nu, där, på fotbollsplanen, är det möjligt att låta bli den omvända ordföljden, och i stället använda rak ordföljd.

Den svenska omvända ordföljden är allt annat än enkel att lära sig för dem som kommer till Sverige i någorlunda vuxen ålder och som inte talar något av de språk där sådan ordföljd är vanlig. Och det är uppenbart att förortssvenskans grammatik har sin förebild just i inlärarsvenskan.

Samtidigt är det förstås svårt att förena standardspråkets strikta V2-krav med ordföljden i den omgivande andraspråkssvenskan.

Att barn ställs inför den här sortens dilemma är inte ovanligt. Tvärtom är flerspråkiga miljöer, där olika språk behärskas i olika grad av olika vuxna talare, antagligen mer typiska uppväxtplatser för barn genom historien än den enspråkiga miljö som många i Sverige har vuxit upp i, och som vi ibland därför felaktigt tolkar som ett slags normalläge. Det mänskliga språkanlaget – realiserat i barns otroliga förmåga att skapa sig ett fullständigt modersmål av det språk som finns i deras omgivning – är med andra ord väl anpassat till att kunna jämka samman input från olika håll i olika sammanhang.

Den svenska förorten är samtidigt ändå rätt tydlig rent språkligt. Trots att där finns människor med många olika modersmål, som behärskar svenska mer eller mindre väl, råder det ingen tvekan om att det är svenska som är huvudspråket. Det är svenska som är samhällets språk – inte minst representerat av förskola och skola – och svenska är också förortens naturliga gemensamma språk. I denna miljö skapar sig barn en i allt väsentligt standardnära svensk grammatik med viss kryddning från ortens inlärarsvenska.

Erik Magnusson Petzell är docent i nordiska språk vid Institutet för språk och folkminnen.