Orden som vägrar byta färg

Arundhati Roys Den yttersta lyckans ministerium är skriven på engelska – ett av Indiens officiella språk. Ändå finns mängder med ord och fraser på andra språk i romanen. Författaren har valt att inte översätta dem.

När den svenska översättaren Peter Samuelsson insåg att manuskriptet till boken inte bara innehöll engelska, utan även ord på hindi, urdu, kashmiri, malayalam, sanskrit och pashto, tog han ett djupt andetag.

Och bestämde sig sedan för att skärskåda varje ”främmande” ord för sig, vartefter de dök upp i texten. Förstår läsaren tack vare sammanhanget eller krävs en förklaring? Eller rentav översättning till svenska?

– Jag översatte faktiskt en del av dem till svenska, till exempel brinjals och haakh som växte i trädgården. Det översatte jag till ’aubergine’ och ’grönkål’.

Och på några ställen lade Peter Samuelsson till förklarande efterled, så att orden blev till sammansättningar: dafli blev ’daflitrumma’ och ittar blev ’ittarolja’.

– Men på många håll tyckte jag att betydelsen framgick av sammanhanget, som när plaggen salwar kameez, sharara och gharara räknas upp ihop med andra kvinnokläder. Man måste ju inte veta exakt hur plagget ser ut.

Likadant resonerade Peter Samuelsson i fråga om meningen ”hon sveper dupattan över huvudet”.

– Då förstår man att dupatta är en sjal, även om man kanske inte förstår att det är en lång sjal. Chunni är lite mer oklart. Det står att ”hon viftar med sin chunni”, så man skulle ju kunna tro att det är rumpan, jag vet inte. Men det är en sjal, det också!

Orden janitsjar och satyagraha visar sig vara ”nästan svenska”. Janitsjar står bland annat i Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok.

– Det är ett från början turkiskt ord som betyder ’osmansk krigare’, berättar Peter Samuelsson. Satyagraha är sanskrit, betyder ’Sanningens väg’, och är Mahatma Gandhis icke-våldsfilosofi. Ordet finns med i Nationalencyklopedin, då tyckte jag att det kunde stå oförklarat här.

Arundhati Roy: Debuten De små tingens gud blev en bästsäljare. Förutom romaner har hon också skrivit fackböcker om klasskillnader i det indiska samhället. Foto: Mayank Austen Soofi

Det kanske tyngsta argumentet för att inte översätta till svenska är att Indiens språkliga rikedom är ett tema i boken och en politisk poäng för Arundhati Roy:

– Hon vänder sig mot hindunationalisterna, som vill att hindi ska vara officiellt språk, överordnat alla andra. Så det blir ett slags protest att ha så mycket urdu i boken, säger Peter Samuelsson.

Den extrema varianten, att översätta alla främmande ord till svenska, hade suddat bort förödande mycket av det exotiska Indien ur boken.

– Ja, då hade det blivit många stora sjalar, bylsiga byxor och currygrytor, säger Peter Samuelsson med ett skratt.

Han berättar om en kinesisk kollega som kämpade med att förklara en mängd kinesiska maträtter som inte finns på svenska.

– Översatt till svenska hade allihop blivit nudlar.

Många av de här orden är kulturspecifika, alltså så starkt förknippade med en kultur att de nästan är omöjliga att översätta utan att lägga till en förklaring. Några svenska exempel skulle vara polkagris, luciatåg och små grodorna. Och det betyder mycket jobb för en översättare.

– Jag kan lätt ägna en förmiddag åt en enda sådan term. Men det är roligt, säger Peter Samuelsson.

Han är inte förtjust i förklarande ord- eller personlistor.

– Jag tycker inte att det behövs. En annan översättare hade kanske valt det i det här fallet, men den listan hade blivit extremt lång.

Men även om en bok – till skillnad från Den yttersta lyckans ministerium – i original är mer eller mindre enspråkig, kan översättaren få problem med de kulturspecifika orden. Jan Stolpe i Stockholm är en av landets mest erfarna översättare. Han kan tänka sig ordlistor, särskilt om det är många knepiga ord.

– I första hand bör man lösa det i huvudtexten. Men det går inte alltid, det hänger ihop med hur pass obekant företeelsen är för svenska läsare, säger Jan Stolpe.

När han översatte novellsamlingen Branden i hjärtat av den indisk-bengaliska författaren Mahasweta Devi, fanns där så många exotiska klädesplagg, maträtter och religiösa termer att han gjorde en förklarande lista längst bak i boken.

Här fanns till exempel didi, ’storasyster’, tilltalsord till kvinna äldre än den talande, dom, lågkastig hindu som bränner lik, gamcha, universalplagg som kan vara handduk, huvudduk, duk att bära saker i, och ghato, gröt kokad på majskolvens saft.

Här fanns också träd och växter som inte hade svenska namn. Efter konsultation hos Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm fick Jan Stolpe en del ledtrådar.

– Jag använde namn som biologerna tyckte jag kunde använda och hittade på en del själv, till exempel ’vildplommon’, på bengali nona eller ata. I texten gjorde jag hänvisningar till ordlistan, där jag även skrev latinska och engelska namn.

– Ja, det var mycket jobb med den boken!

Trots att norska och svenska är så nära släkt finns det en hel del ord som kan ställa till det för översättare mellan språken. Illustration Emma Hanquist

Jan Stolpe översätter främst från grekiska och franska, men även norska.

– En del norska begrepp är svåra, till exempel dugnad, när invånare i en by eller ett bostadsområde går samman och gör något jobb, till exempel rensar löv, fäller träd eller lägger om taket.

Dugnad är ett väletablerat begrepp i Norge. I Finland heter det talko.

– Men i Sverige finns inget motsvarande begrepp. Frivilligarbete är inte rätt för i Norge är det ett våldsamt kollektivt tryck att alla ska vara med – samtidigt som poängen är att det ska vara frivilligt och oavlönat.

– Ideellt arbete har också en annan klang, dugnad har ett socialt tänkande som ligger i ordet, det är nästan oöversättligt.

Därför har det hänt att Jan Stolpe har låtit dugnad stå kvar, oöversatt, om det finns en rimlig chans för läsaren att förstå vad det handlar om. Likadant med norska ordet för folkdräkt, bunad.

– De är ju otroligt fixerade vid sina bunader i Norge. Visst kan man skriva folkdräkt, men bunad har en särskild klang, en särskild associationsvärld, som gör att det kan vara värt att behålla det norska ordet, säger Jan Stolpe.

Han betonar att det inte finns någon universalnyckel.

– Det gäller att gestalta så att det blir begripligt och levande även på svenska. Man får avgöra från fall till fall.

– I en roman från Paris där någon åker Metro kan jag skriva Metro även i den svenska översättningen, för det är så välkänt. Och valet av lösning kan förändras över tid, i takt med att förtrogenheten med en främmande kultur ökar.

– Om namn på till exempel indiska klädesplagg blir vardagsord för svenskar kan man använda dem oöversatta, inte annars, tycker Jan Stolpe.

Sari finns ju till exempel i Svenska Akademiens ordlista.

Mahasweta Devi: Indien under kolonialtiden är ett ständigt tema i Mahasweta Devis böcker. Hennes familj flyttade från Bangladesh till Indien. Foto: Dan Hansson/TT

Anna Säflund-Orstadius i Strängnäs har arbetat som översättare från franska i mer än 30 år. Hon har ingen generell strategi för kulturspecifika begrepp, men följer vissa regler om namn och titlar.

– Förlaget som jag oftast arbetar åt vill inte att vardagstitlar som madame och monsieur ska översättas och inte heller franska gatu- och ortnamn, säger Anna Säflund-Orstadius.

Man är böjd att hålla med. Invalidgatan doftar inte lika mycket Paris som Boulevard des Invalides.

I de franska tilltalsorden ligger en stor kulturell skillnad mot duandet Sverige.

– Själv bevarar jag oftast franskans motsvarighet till ni i tilltal. Visserligen är svenskans ni numera stelare och mer formellt, men du-motsvarigheten är för det mesta för intim för franska förhållanden.

Särskilt uppmärksam får man förstås vara vid den innebördsdigra övergången när folk börjar dua varandra, säger Anna Säflund-Orstadius.

Hon har översatt fyra av Nobelpristagaren Patrick Modianos böcker. Den senaste heter Straffeftergift på svenska. I den romanen får huvudpersonen, pojken Patoche, i skolan recitera en dikt om sjömän som drunknat: Ô combien de marins, combien de capitaines … Men det sägs inte vilken dikt det är.

– Jag kunde ha översatt meningen på en minut. I stället tog jag reda på att raden är hämtad ur dikten Oceano Nox, i samlingen Les rayons et les ombres av Victor Hugo, som jag inte har hittat i svensk översättning. Därför lät jag citatet stå kvar på franska, säger Anna Säflund-Orstadius.

– Jag vill att den svenska läsaren ska ha samma möjligheter som den franska att associera till Victor Hugo, en möjlighet som Patrick Modiano har räknat med. Victor Hugo är en för fransk kultur central författare, som barnen reciterade i skolan på 1950-talet. Det är antagligen viktigt för tidsandan i boken.

– Inget av det där hade man kunnat hitta om jag hade översatt till svenska.

Vissa ord och namn får stå kvar på franska i översättningar till svenska. Det ger en doft av Frankrike. Illustration Emma Hanquist

Motorvägen Autoroute de l’Ouest fick också stå kvar på franska, eftersom det är en historiskt viktig signal till andra världskriget, ett underförstått tema i boken.

– Om man googlar på Autoroute de l’Ouest öppnar sig en värld av dolda referenser. I just detta fall till nazisternas vapenlager i Saint Cloud-
tunneln under kriget. Någonting fick mig att ana ugglor i mossen, vilket ledde till att jag inte översatte namnet. Det är svårt att veta hur mycket man missar hos Modiano om man inte har känselspröten ute, säger Anna Säflund-Orstadius.

Hon gjorde dock inga tillägg i boken om detta. Läsaren får själv söka i de spår som Patrick Modiano lägger ut.

Anna Säflund-Orstadius har också översatt essäer av den bulgariska filosofen Julia Kristeva från franskan. Här kryllar det av filosofiska och psykoanalytiska termer som kan vara främmande för många läsare. Anna Säflund-Orstadius översätter ”rakt av” – hon vill inte förklara.

– Om Julia Kristeva använder ett freudianskt uttryck som kanske inte alls är begripligt för flertalet, då ska jag använda det också, obegripligt eller ej. Då kan läsaren söka vidare och ta reda på vad det betyder. Jag får inte vilseleda eller hitta på något som är enklare men inte täcker teorin.

Patrick Modiano: Han föddes strax efter andra världskrigets slut. Just kriget präglar många av Patrick Modianos böcker. Han fick Nobelpriset i litteratur 2014. Foto: JF Robert