Nu säger alla Hooja!

Hooja, succéduon från Tornedalen, har gett interjektionen hooja luft under vingarna. Med bas i Gällivare kommun skildrar Hooja livet och folket i nordlig glesbygd. Deras identiteter är skylda bakom solglasögon, snöskotermasker och norrlandskavajer, det vill säga luddig Helly Hansen-fleece. Musikens genre är skogsdisko, texterna sjungs med tornedalskt och norrbottniskt uttal – och är fulla av dialektala ord och uttryck.

I det Hoojaversum som etablerats är det jämna plågor och körförbud på Forden. I denna värld backar man med kåpsläp, dricker tolvor (12 centiliter starksprit) och hatar myrstacken Stockholm. Det enda Hooja – som en av medlemmarna också kallar sig – och kompanjonen Mårdis bryr sig om är att ta en hojt (alltså en sup), bada i US622 – vilket förstås är myggmedel – och åka Puch Dakota på slingrande grusväg in i tystnaden tills man blir folk igen.

Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Under 2022 var Hooja under en period Sveriges mest strömmade artister. I somras var de, enligt rykten, tjänstlediga järnvägs- och gruvarbetarna värdar för Sommar i P1. Hooja, vilken framgångssaga!

Låttexterna bjuder in till en verklighet med stereotyper från gruvsamhället. Hooja och Mårdis blandar en sträving – en stark grogg – och slår träskorna i taket till det trespråkiga (finska, meänkieli och svenska) radioprogrammet Finnmix i P4 Norrbotten. Denna flerspråkiga miljö ligger också bakom uttrycket hooja, som är ett resultat av språkblandning. Hooja är en försvenskad stavning av den finska och meänkieliska interjektionen huija, som enligt Academia Tornedaliensis betyder ’usch, fy, hu, tvi, huva, huvaligen’.

Duon beskriver hooja som ett förstärkningsord, och tillägger att uttalet är ”hojja” och inte ”hoodja”som sörlänningar ofta kallar gruppen. Det kan användas som i ”hooja vad kallt det är˝ eller ”hooja vad fint”. Duons stavning av Hooja med två o:n är delvis dekorativ men också för att undvika sammanblandningar med verbet hoja, ’cykla’.

Även om interjektionen aldrig varit så uppmärksammad som nu så är den vida spridd i norrbottniska dialekter med centrum i Tornedalens nybyggarsvenska där många finska och meänkieliska ord används. Den är så vanlig i trakterna att när ordmoln har gjorts över typiska ord – alltså ord som fångar den geografiska identiteten – så finns huija med.

Utöver Tornedalen är uttrycket väl spritt i svenska dialekter i formerna huja, hoja, hoj, huj. Enligt Elina Kangas, som är språkvårdare i meänkieli på Institutet för språk och folkminnen, hänger orden ihop med hoja och hojta, ’ropa’, och har använts till exempel av jägare som rop vid jakt, av fiskare när man ropar till varandra över avstånd på sjön och av bönder för att ropa på exempelvis getter.

En besläktad betydelse till dessa utrop är det man hör i piratfilmer när kaptenen ropar ohoy eller ahoy, på engelska, eller skepp ohoj, på svenska. Detta skeppsutrop finns belagt sedan tidig medeltid i engelska och tyska. Och uppfinnaren Alexander Graham Bell föreslog att ohoy skulle vara den gängse öppningsrepliken när man svarar i telefonen, men dessvärre var det Tomas Edisons förslag hello som fick genomslag.

Men den betydelse som nu står i rampljuset genom Hooja är en mer emotionell sådan. Den finns beskriven i Svenska Akademiens ordbok, SAOB, under hu, som ett uttryck för obehag, ogillande, avsky, fasa, och rädsla likt usch och fy. Det finns också många varianter på liknande interjektioner som hu, hövva, huvva och hugga. 1665 är diktjagets hjärta krossat i Urban Hjärnes lyrik efter kärleksobjektet Stratonices död. Ingen kan förstå hans lidande, särskilt inte hans vänner, och att själv få dö blir den enda trösten.

”Jag leffver än, och du ähr lagd i graaff / jag leffver än, men leffver iemmerlig […] Så ästu dödh, så ästu, hu och vee!”

357 år senare beklagar sig Hooja över livets vedermödor på liknande sätt:

”Fan det är jämna plågor nu / Går det bra / Eller går det som vanligt / Hooja”

I avhandlingen De primära interjektionerna från 1929 härleder språkforskaren Hjalmar Ideforss att hu som uttryck för bestörtning, rädsla eller liknande känslor kommer från ett ljudhärmande hu som uttryck för kyla. Ett tidigt belägg på denna användning kommer från författaren Peter Olofson Warnmark som 1688 skrev: ”Hu Hu Hu Hu ia fryser.”

Ur detta uttryck, som härmar det kroppsliga ljudet av köld, växte den mer affektiva betydelsen sig starkare under 1700-talet. Författaren Johan Stagnell skrev 1756: ”Barnen ä siuka å oroliga: nattwak, klifs, slask, plask, hu! Härpå behöfs en sup.”

Därmed sällar sig Hooja till en lång tradition genom att koppla interjektionen till alkohol. Under slutet av 1700-talet framträder även formen hu då, som i författaren Carl Israel Hallmans La désertrice eller rymmerskan från 1786: ”Hu då! Jag blev helt skälvande, då jag såg honom stiga in genom dörren rättnunnas.” Det numera sällsynta dialektordet rättnunnas betyder för övrigt, enligt SAOB, ’(alldeles) nyss; för ett ögonblick l. en stund sedan’ men har också använts i bemärkelsen ’just nu, strax’.

Hjalmar Ideforss beskriver i sin avhandling också de nordsvenska och finlandssvenska dialektvarianterna hua med innebörden ’usch, fy’. Ett sådant exempel dyker upp i Birger Sjödins Undret och andra berättelser från 1910: ”Jag begriper inte hur nån törs segla, hua, jag är rädd bara jag stiger i en båt.” Andra former som Hjalmar Ideforss nämner är uva, hova, uga, huga, hugga, hôvva, huvva där den mest frekventa formen förefaller vara huva. ”Då måste hon söka i svalen efter fnöskved och näver, och huva, om hon skulle stöta handen mot något kallt, knotigt, en dödinghand”, som ett ospecificerat belägg från Västerbotten 1923 lyder.

Men Hooja är inte först med att sprida folkkär musik genom just denna dialektala interjektion. Den jämtländska organisten Merit Hemmingson utkom 1971 med det hyllade albumet Huvva! Svensk folkmusik på beat. Och 2021, det vill säga exakt 50 år senare, kom uppföljaren Huvva! Vad tiden går.

Konnotationerna verkar dock ha förändrats de senaste 100 åren. I sin avhandling återger Hjalmar Ideforss forskarkollegan Torsten Buchts spaning om just huva, där han ”framhåller i ett benäget meddelande till mig, att huva och huga begagnas särskilt av kvinnor (’huva är måhända litet finare’), och det förefaller, av mina belägg att döma, som om dessa ord i rätt stor utsträckning, dock ej uteslutande, vore kvinno- och gamlingsord”. Oavsett om detta var sant på 1920-talet så anade nog inte Hjalmar Ideforss att det skulle bli epadunkens uttryck. Ett ytterligare exempel är det samtida – helt manliga – Umeåband som rappar om epatraktortillvaron i omnejden och som heter just Huvva.

Även om det verkar vara i norr som artister slår mynt av interjektionen så är varianterna på hu spridda över landet. I ett belägg från Närke 1938 noterar upptecknaren C.O. Hall att huj är ”målets vanligaste utrop av förskräckelse”.

Varianter finns även i våra grannländer Norge och Danmark. Bland annat skrev dramatikern Henrik Ibsen i Peer Gynt: ”Jeg er så sindt, at jeg kunde knuse stene! Hu, jeg kunde æde flint!”. I Danmark skrev å sin sida H.C. Andersen i Hun duede ikke (Hon dög inte): ”Hu! Vandet er koldt! bare jeg ikke bliver syg!”. Även på tyska förekommer ett besläktat uttryck, in einem Hui, ’i ett huj’. där uttrycket på tyska såväl som översatt svenska syftar på kvickhet och är besläktade med interjektionen hu och dess förmodat ljudhärmande ursprung.

Interjektionen hooja är alltså inte ny; den utgör en del av folksjälen i Norrbotten, särskilt i Tornedalen. Men genom Hoojas framgångar har ordet fått renässans och spridning. Genom att använda interjektionen i sin musik har Hooja skapat en känsla av samhörighet och identifikation bland sin publik. Ordet har blivit en kulturell symbol som representerar de upplevelser och känslor som människor i delar av Norrland lever och upplever.

Genom att förena tradition och modernitet har de skapat en kulturell rörelse som ömsom hyllar och ömsom gör satir över livsstilen i norra Sverige. Ledmotivet i denna rörelse är just uttrycket hooja. Det fångar stoltheten i att kunna backa med kåpsläp, och att döma av skogsdiskons och epadunkens segertåg genom landet verkar även de mest inbitna stadsbor längta efter vedhuggning, dunken med hembränt och hålligång:

”Tar kaffet ut på gården / Sitter och glor på Forden / Tänk vilken tur man har / Långt bort ifrån Stureplan.” Hooja!

Simon Magnusson är doktor i svenska och lektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet.