Murens fall enade tyskan

En stor fest hölls i Leipzig 1991. Efter murens fall i november 1989 dröjde det inte länge innan DDR formellt upphörde att existera. Men det var först då, i slutet av augusti 1991, som Tyskland också språkligt kunde sägas vara enat. För första gången sedan 1947 fanns återigen en gemensam utgåva av den tyska ordboken Duden.

Under alla år av delning hade det funnits två redaktioner, som gjort var sin version av den inflytelserika ordboken. En redaktion i Mannheim för Västtyskland och en i Leipzig för Östtyskland.

Till skillnad från Sverige är det ingen akademi som ligger bakom Tysklands viktigaste ordbok, utan ett helt vanligt, kommersiellt förlag. Så har det varit ända sedan den första Duden gavs ut i Leipzig 1880.

Det som är speciellt är bredden. Samtidigt som Duden gör anspråk på att fungera som rättstavningsnorm anger den både betydelser och etymologi. Duden har också karaktär av uppslagsverk, eftersom den bland annat listar geografiska namn och kända personer.

– Duden är egentligen en ”omöjlig” ordbok. Något liknande finns ingen annanstans i världen. Duden har lite av varje, säger Kathrin Kunkel-Razum.

Hon sitter på ett litet kontor i Berlin som knappast speglar hennes inflytande över det tyska språket. Som chefredaktör för Duden är det hon som ansvarar för vilka ord kommer med i boken – och vilka som inte gör det.

Rättstavningen kunde länge skilja sig åt mellan olika delar av Tyskland. Så sent som under första världskriget hade till exempel skolorna i Bayern egna böcker och egna regler för rättstavning – och Dudens förlag var långt ifrån ensamt om att trycka ordböcker.

– Men Duden blev snabbt en ”folkordbok”. Om du frågar tyskar på gatan känner de bara till Duden. De vet ofta inte att det även finns andra ordböcker, säger hon.

Med tiden intog förlaget en särskild roll, och efter andra världskriget fick Duden en monopolställning.

– Den uppstod dels genom stora försäljningssiffror, dels genom ett beslut av kulturministern i Västtyskland 1955, som sa att i fall av tvekan om rättstavning är Duden måttstocken som man ska använda sig av, säger Kathrin Kunkel-Razum.

I sin roll som chefredaktör ansvarar hon för de 145 000 ord som finns i den 27:e och senaste upplagan av Duden. Men den skulle också kunna ses som den 32:a upplagan. När Tyskland var delat, mellan 1949 och 1990, publicerades fem upplagor av Duden i DDR och sex i Västtyskland. Det var separata utgåvor av ordboken som alla gjorde anspråk på att vara normerande för det tyska språket.

De olika versionerna skulle kunna ses som ett bevis för att delningen av Tyskland var så total att den även påverkade språket. Men var det verkligen så?

– Inom rättstavning fanns det ingen stor skillnad i de olika Duden. Äldre kolleger har berättat att man noga följde vad de gjorde på ”andra sidan” och lade stor vikt vid att sakerna inte gled isär, säger Kathrin Kunkel-Razum, som växte upp i Potsdam och alltså själv hade den östtyska Duden i skolan.

Men ordboken rymmer mycket mer än stavningsregler. Tittar man på de olika utgåvorna av Duden syns rejäla skillnader mellan öst och väst. DDR-Duden innehöll alltid färre ord än den västtyska utgåvan. I de sista upplagorna från 1985 respektive 1986 skiljde det hela 30 000 ord.

Det var dock inget som partitrogna språkforskare i DDR såg som något problem. Bland annat hyllade den östtyska germanisten Willi Steinberg DDR-Duden 1968 med att den ”innehåller alla ord som speglar arbetets hjältemod och våra människors verk för fred och framsteg”. Ord som Armenhaus, ’fattighus’, tyckte han att den västtyska Duden kunde behålla då ”hos oss är både ord och sak sedan länge övervunnet”.

Det mindre antalet ord berodde heller inte på att tyskan i DDR skulle vara mindre ordrik. Officiellt följde redaktionen i Leipzig principen från den första Duden, som menade att inga sammansatta ord behövdes så länge grundorden fanns med. Men i praktiken spelade även bristen på papper in.

Dessutom, trots Dudens monopolställning i Västtyskland, agerade förlaget där på en fri marknad. Fler ord var ett försäljningsargument för varje ny upplaga, vilket fick antalet att växa.

Men det var inte bara mängden ord som skiljde de båda böckerna åt. De ord som kom med i DDR-Duden fick i vissa fall starkt politiserade beskrivningar. I västtyska Duden definierades Kosmopolitism kort och gott som ’världsmedborgarskap’. Olika upplagor av DDR-Duden bjöd däremot på flera minst sagt detaljerade definitioner. År 1951 angavs betydelsen ’som världsmedborgarskap kamouflerad ideologi för att förslava nationer till fördel för den anglo-amerikanska imperialismens maktanspråk’. År 1967 hade definitionen ändrats till ’världsmedborgarskap, ovetenskaplig ideologi från imperialistisk bourgeoisie’.

– Det var helt klart politiskt styrt, även om inte varje ord kontrollerades av partiet. Men det fanns en riktning att följa och dessutom en utbredd självcensur. Om man publicerade något som var fel kunde man snart bli av med jobbet, berättar Dieter Baer som ledde arbetet med DDR-Duden från 1976.

Vad som var ”rätt” eller ”fel” ändrades med tiden och följde den politiska utvecklingen i landet. Han minns bland annat att Deutschland, ’Tyskland’, ett tag i princip skulle försvinna för att ersättas med DDR. Under 1970-talet skruvades det ideologiska innehållet ner några steg. Orsaken var att landet behövde utländsk valuta.

– Då exporterades böckerna också till det ”kapitalistiska utlandet”, som det hette då, och definitionerna av orden blev mer allmänna, säger Dieter Baer.

Fanns det då en ”östtyska”? I ett tal 1970 hävdade DDR:s mångårige ledare Walter Ulbricht att även den tyska språkliga gemenskapen var i upplösning.

Några år tidigare hade språkforskaren Manfred Hellmann inlett ett ambitiöst projekt för att undersöka skillnaderna i det tyska språket på de båda sidorna om järnridån. Under 15 år samlades tre miljoner ord in från dagstidningar i öst och väst i ett försök att kartlägga om språkbruket var på väg att glida isär. Och visst fanns det skillnader.

– De båda länderna hade ju sina egenheter med olika lagar, ja, olika system. Så det fanns ett behov av att ge saker olika namn och beteckningar, säger Kathrin Kunkel-Razum.

När västtyskarna packade sina Mercedes och BMW fulla för att under en veckas semester bo i ett Ferienhaus, satte sig östtyskarna i en knattrande Trabant för att åka till sin Datsche.

I väst handlades bananer i en Supermarkt, men det och många andra exotiska frukter var något som östtyskarna fick leta förgäves efter när de gick och handlade på en Kaufhalle.

– Eller Broiler, som var det mest berömda östtyska ordet av alla, säger Dieter Baer och fortsätter:

– Så kallades ’grillad kyckling’ i DDR. Det var ett konstgjort ord från engelskans to broil, ’att grilla’. Men ingen i Storbritannien säger broiler, skrattar han.

Exakt hur många DDR-typiska ord som fanns är svårt att säga. Enligt uppskattningar handlade det i alla fall om mellan 800 och 1 400 ord som främst användes på den östra sidan av muren. I språket dolde sig också typiskt östtyska fenomen, som speglade vardagen i den självutnämnda ”arbetar- och bondestaten”. Som att det på restaurangmenyer ofta gick att läsa att köttet eller fisken serverades med Sättigungsbeilage, på svenska ungefär ’mättande tillbehör’. Det var en diskbänksrealistisk omskrivning för potatis, pasta eller ris som knappast fick det att vattnas i munnen hos gästerna. Orsaken var den ofta förekommande varubristen i landet. När menyn trycktes, kunde restaurangen inte veta vad som skulle finnas tillgängligt, och gästen fick snällt anpassa aptiten efter utbudet.

Dessa ord, tillsammans andra östtyska klassiker som Grillette i stället för Hamburger, ’hamburgare’, går visserligen att hitta även i den aktuella Duden. Men en stor del – om inte majoriteten – ord och uttryck som präglade språket i DDR försvann med statens upplösning. Det gäller framför allt ord som var kopplade till det politiska systemet. I dagens enade Tyskland behövs helt enkelt inte ord som Ferienscheck, som var en värdecheck för semester för medlemmar i den östtyska statliga fackföreningen.

– Naturligtvis försvinner ord när sakerna inte finns längre. Ett klassiskt fall är Hausfrauenbrigade. Det var grupper av kvinnor som sattes in i fabriker när det var ont om arbetskraft, vilket ju var vanligt i DDR. I dag skulle man kanske säga ’säsongsarbetare’, säger Kathrin Kunkel-Razum.

I andra fall ersattes orden av västtyska uttryck. Så blev Popgymnastik till Aerobic, Kollektiv döptes om till Team och Schallplattenunterhalter, på svenska ordagrant ’skivspelarunderhållare’, blev det mer internationellt gångbara DJ.

Gemensamt för allt var att det gick fort. Murens fall för 30 år sedan kom något oväntat för de flesta, men alla var överens om att det enade Tyskland också behövde en gemensam ”Enhets-Duden”.

– Enhets-Duden kom 1991 och byggde på den 19:e upplagan av den västtyska Duden samt nya ord från den östtyska Duden. Min förra chef berättade ofta hur de under arbetet åkte från Mannheim till Leipzig med så kallade ”Interzonen”-tåg, som ju också är ett ord som inte längre används, skrattar Kathrin Kunkel-Razum.

En som ofta var med på tågen mellan Väst- och Östtyskland var Michael Wegner, som var styrelseledamot för västtyska Duden och senare ansvarig för gemensamma upplagor.

– Jag var ofta i Leipzig och var ansvarig för att få ihop redaktionen där med oss i Mannheim. Vi åkte fram och tillbaka med tåg och förbindelserna var visserligen dåliga, men det fanns inte längre några politiska hinder, säger Michael Wegner.

På imponerande kort tid lyckades de båda redaktionerna ta fram en gemensam ordbok.

– I Västtyskland menade man så klart att de där på andra sidan förmodligen är så politiskt indoktrinerade att det kommer att dröja länge innan vi kan komma fram till en gemensam linje. Men vi märkte snabbt att det inte alls var så, säger Michael Wegner.

På ”andra sidan” träffade han bland annat Dieter Baer, som minns det som ett vänskapligt samarbete.

– I praktiken jämförde vi de båda utgåvorna, lade till, tog bort och byggde ihop ett gemensamt verk, säger Dieter Baer.

De västtyska kollegorna fick då lära sig nyanser av språket hos sina grannar i öst. Till exempel att en Datsche är ett litet semesterhus till skillnad från en Datscha, som ju är ett ryskt trähus.

Ett hundratal ord från DDR-Duden kom med i den gemensamma utgåvan. Men framför allt kom en rad västtyska ord in i det som än i dag kallas för ”de nya förbundsländerna”, alltså det som tidigare var DDR. Enligt Historisches Museum i Berlin utökades den östtyska vokabulären med 2 000–3 000 nya västtyska ord och uttryck direkt efter återföreningen.

För många östtyskar innebar det att de i princip fick lära sig ett nytt språk: västtyska.

– Ja, så var det. Som Bafög, det västtyska ordet för studiestöd. Det var så klart inte svårt att lära sig, men det fanns inte i DDR så varje student fick ta reda på vad det var, säger Kathrin Kunkel-Razum.

I yran efter murens fall blev den gemensamma ordboken också en viktig symbol för enandet av Tyskland. Michael Wegner vill ändå skruva ner euforin kring Enhets-Duden något.

– Språk och rättstavning förväxlas ju gärna. Rättstavning är bara en speciell sida av språket, nämligen den skriftliga fixeringen av bokstäver – och språk är ju något annat. Men ändå sa man att ”nu är vi tillsammans och har ett språk”, säger han, och menar att det egentligen alltid har varit fallet.

– Man måste veta vad man pratar om och jag skulle aldrig säga att det fanns en öst- och en västtyska, säger Kathrin Kunkel-Razum.

Hon påpekar att det ändå fanns stora skillnader. Dels olika ord för att beskriva saker, där de västtyska varianterna kommit att dominera sedan murens fall, dels skillnader i hur man pratade om saker.

Som exempel nämner hon löner, något som diskuterades öppet i DDR där alla ändå visste vad grannen tjänade. I Västtyskland hette det däremot Über Geld spricht man nicht, ’pengar pratar man inte om’, och ämnet löner är än i dag tabu.

Manfred Hellmanns tidigare studier visade också att västtyskarna i högre grad pratade om ich, ’jag’, när östtyskarna föredrog det mer kollektivistiska wir, ’vi’ eller man, ’man’.

– Så vad det helt säkert fanns var olika sätt att kommunicera. Det tror jag verkligen, och det tror jag också till viss del lever kvar än i dag, säger Kathrin Kunkel-Razum.