”Man måste hitta sin röst först”

Redan i första meningen ska det stå klart för läsaren vad en text kommer att handla om. Att väcka intresse direkt och att undvika svåra och ovanliga ord är några av de lärdomar som journalisten Johanna Frändén har dragit under åren i Aftonbladets spalter.

– Folk har ju ingen uthållighet. Tidigare var ett trick att stryka den första meningen, som nästan alltid var en beskrivande startsträcka, men nu har jag faktiskt kommit förbi det stadiet, berättar hon.

Numera hoppar hon över den trevande första meningen och skriver andra meningen direkt.

– Men det är en slak lina vad som är en bra inledning och vad som bara är plumpt.

Samtidigt ser hon en poäng i att utbilda läsarna lite grann, i varje text, genom att smyga in ett svårt ord, eller två. Gärna vackra udda ord, som lejonparten. Den som inte förstår får googla.

– Det låter pretentiöst, men det är för att ha lite roligt på jobbet också. Risken är annars att språket blir fattigt. Och om jag skriver exempelvis litteraturkritik för Aftonbladet Kultur så går det bra att nörda ner sig lite, och använda svårare ord.

Johanna Frändén började som sportreporter på Sportbladet för snart två decennier sedan och har sedan dess blivit ett välkänt ansikte i VM-soffor och tidningskolumner, särskilt bland fotbollsfans. Under många år följde hon Zlatan Ibrahimovic som ett frimärke mellan länderna och klubbarna han flyttade till – i Spanien, Italien och Frankrike. När han gick till Barcelona fick hon uppdraget att bevaka honom – trots att hon inte kunde spanska. Men språket lärde hon sig på plats med sina studier i franska som grund. Och när Zlatan drog till Italien flyttade Johanna Frändén efter och lärde sig även italienska.

Likt en sentida kvinnlig Ernest Hemingway rör hon sig mellan länder och språk i Europa, och kommenterar vad hon ser på ett lågmält och ganska korthugget språk. Tillsammans med en väninna myntade hon skämtsamt begreppet Hemingwaykvinna om livet de båda levde, utifrån nidbilden av författaren och alfahannen som reste runt i Europa på 1920-talet.

– Jag gillar olika stilar, men det är någonting jag tycker är skönt med det korthuggna och inte så blommiga språket: att det låter händelserna tala. För några år sedan läste jag Hemingways Och solen har sin gång som utspelar sig i Paris och Pamplona. Den är hundra år gammal i princip, men jag kände att det kunde ha varit en kompis till mig som skrivit den. Han har samma funderingar, samma sätt att ta sig an Europa som min generation har haft; det handlar om relationer och par som bråkar. Vi sa lite skämtsamt att vi ville vara sådana som kvinnor.

Ordet fäste, och när Johanna Frändéns texter i urval från de senaste tio åren nu ges ut i bokform var titeln given: Hemingwaykvinnan.

Texterna i Aftonbladet var redan från början skrivna på ett lättbegripligt språk med tydliga slutknorrar och blev så lästa att hon snart plockades in för att förutom sporten kommentera politik, kultur och andra samhällsfrågor. Resultatet har blivit en samling betraktelser från ett händelserikt decennium. Det handlar om terroristdåd, coronastrategier, klimatkris, fransk politik, metoo – och fotbolls-VM. Den stora svårigheten tyckte Johanna Frändén inte fanns i växlingen mellan dessa väsensskilda ämnen, utan den uppstod först när hon gick från att skriva nyhetstexter till opinion, från exempelvis ett fotbollsreferat till en sportkrönika.

– När man får chansen att ha en egen röst, då tycker jag att man ska använda den. Men man måste först hitta sin röst. När man väl har gjort det är det överförbart till andra ämnen. Det är inte så att fotboll är väsensskilt från politik. För mig tog det sju åtta år att hitta den rösten, säger hon.

Med tiden har hon lärt sig att hon kan kosta på sig att använda något fler fackuttryck i sporttexter än i politiska texter, eftersom de som läser sport ofta är lite av experter själva.

– I nyhetskommenterande text tycker jag också att det går bra att vara lite mer underfundig, sarkastisk eller rentav hyperbolisk om något sensationellt har hänt i fotboll. Det är ju lättare när alla är överens om vem som har vunnit, till skillnad från en partiledardebatt, säger hon och berättar att hon i arbetet med boken blev pinsamt påmind om hur hon i de tidiga texterna försökte bära ”en utlandskorrespondenthatt”, och ofta härmade en ton som hon tänkte att en kolumnist skulle ha.

– ”Så här är fransmän”, sådana klyschiga nationalstereotyper höll jag på med inledningsvis. Ganska simpla teser där jag inte hade tänkt så många varv mer än någon annan.

Hon tar en krönika från 2018 som exempel, där hon beskrev hur Frankrikes president Emmanuel Macron måste brodera ut sitt vindrickande och skyla över sina gymvanor för att bli accepterad i de breda folkliga lagren – en stereotyp bild av den franska vinkulturen som hon inte lät komma med i boken.

Hur ser då en bra förstamening ut?

– Första raden ska vara ganska kort. Jag kan till exempel ställa en fråga till läsaren, som kan vara retorisk, eller slå fast något som alla inte är överens om. Om jag till exempel skulle skriva ”Alla i Sverige är hjärntvättade …”, så tror jag att man undrar: ”Hur argumenterar hon för det här?”

Två dagar efter stormningen av Kapitolium i Washington D.C. inledde Johanna Frändén till exempel en krönika med en något förbjuden känsla: ”Det var både obehagligt och lite kittlande att bevittna Trump-truppernas invadering av Kapitolium i onsdags”, skrev hon.

– Man behöver vrida lite på debatten så att det inte bara blir ännu ett inlägg som slår in öppna dörrar, säger hon.

Sin stil har Johanna Frändén mejslat fram medan hon dagligdags läst de stora europeiska tidningarna på franska, italienska, spanska och engelska. Nästan varje dag arbetar hon på de fyra språken.

– Jag tror att man inspireras av allt man läser, men det brittiska rappa, underfundiga sättet att skriva ligger ganska nära det nordiska kynnet, tycker jag. Många skulle må bra av att ta till sig mer utländsk text. Det finns mer utrymme att brodera både i franska och engelska tidningar jämfört med i Sverige, säger Johanna Frändén och nämner The Guardians Marina Hyde som en inspirationskälla, en journalist som också varvar fotboll och politik.

– Hon är så där otroligt fyndig som nästan bara britter är.

Nu har Johanna Frändén slutat flacka runt och bor stadigvarande i Paris med sin franska pojkvän och en helt ny bebis. Från sin horisont tycker hon att tidningsspråket i Sverige blir fattigare och fattigare för varje år. Det tillåts färre utflykter och blir inte särskilt poetiskt.

– Det är uppenbart att många yngre journalister inte har så stor vokabulär. De kanske inte läser så mycket, spekulerar hon, men tror också att det kan ha med tidspress att göra. 

– Vi skriver så otroligt snabbt i Sverige. Jag vet inte om det finns något annat land där det är så viktigt att snabbt komma ut med matchanalysen eller det politiska referatet.

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.