Lekande lätt!

Li Na, fyra år, talar kinesiska och nästan ingen svenska. Nu leker hon på en svensk förskola. Med i leken är jämnåriga Dejan. Han talar serbiska och kan ibland göra sig förstådd på svenska.

Visst är det fascinerande att barn som inte delar språk spontant kan leka med varandra? Det visar Li Na och Dejan, som båda nyss har kommit till Sverige. I dessa tider av flyktingkris och migration, där många språk samexisterar, är det tydligt att just lek kan främja språkutveckling.

Nu har Li Na och Dejan just kommit tillbaka till lekrummet efter en promenad med en vagn fullastad med leksaker. I lekrummet finns också femåriga Anna, som har svenska som förstaspråk. Barnen kommunicerar gärna kroppsligt, genom olika aktiviteter och objekt. Så gör barn ofta när de inte har något gemensamt språk.

Anna börjar trumma med plastbestick på en plastskål när Li Na och Dejan kommer in. Och de hakar på. Trots att inget språk används är det uppenbart att barnen samspelar, att de förstår vad leken går ut på: att göra musik. Och självklart engagerar de sig i kommunikationen. Den enda språkliga handlingen står Anna för när hon säger ”Ska vi leka något annat?” Yttrandet leder till att Dejan börjar pynta bordet med blommor, något som barnen tidigare har sysslat med och som är en självklar aktivitet i lekrummet, där inredningen och leksakerna går tillbaka på en köks- och familjesituation. Li Na pyntar sig själv med en korg som blir till hatt, och sedan ger sig hon och Anna i väg på ytterligare en promenad med vagnen.

På ett plan kan detta tyckas vara en mängd godtyckliga handlingar. Men vår lekforskning visar att det inte alls är så. Lek, även icke-språklig sådan, uppkommer självklart på grund av människans förmåga till imitation – till att härma och upprepa. Om ett barn börjar duka bordet eller göra musik, följer de andra naturligt med. Det uppstår regelbundenheter i leken, beteenden och aktiviteter går igen, som att ta en tur med vagnen, utan att det behövs något förklarande verbalt språk.

Imitationen gör att det uppstår underförstådda regler, naturliga överenskommelser. Det märker vi på att barnen direkt fattar vad lekaktiviteter går ut på och håller sig till det beteendet.

Samtidigt kännetecknas leken av frihet. Reglerna kan ändras, vilket vi ser på att olika aktiviteter överlappar på ett för barnen självklart sätt. Att på detta vis kunna utforska världen gör lek kul.

För Li Na blir leken en möjlighet till social samvaro och ett sätt att komma in i och erövra en ny kultur – men också ett nytt språk.

När Li Na och Anna har återvänt med vagnen kommer pedagogen Natasha, som för övrigt har ryska som förstaspråk, in och överblickar situationen. Hon slår sig ner vid dukade bordet och tar en plastkopp, vilket startar en lek som bygger på aktiviteten att fika. Nu blir språket en viktigare resurs, och barnen är tydligt engagerade.

Här ser vi hur Li Na, Dejan och Natasha samspelar med hjälp av språket, kroppen, olika aktiviteter och objekt:

Natasha vänder sig mot Li Na:

– li na. jag vill ha te. vad e te?

Li-Na ger inget tydligt svar.

Natasha:

– jag vill ha kaffe. kaffe kaffe

Li Na:

– kaffe!

Dejan hämtar en kanna.

Dejan låtsas fylla Natashas kopp:

– här e de. din kaffe

Natasha:

– ahh. tack så mycket

Natasha Vänder sig mot Li Na:

– jag vill ha. mjölk. li na. mjölk

Li Na:

– vatten. mjölk!

Li Na hämtar en kanna.

Li Na inser att den här leken går ut på att hämta saker, men hon förstår inte vad Natasha säger. Hennes sätt att ta sig an det nya språket är att imitera Natasha. ”Kaffe”, säger hon först, och sedan ”vatten” som hon korrigerar till ”mjölk” i linje med Natashas ord.

Intressant nog kommer Dejan till Li Nas hjälp genom att hämta en kanna och fylla Natashas kopp enligt det enkla mönstret att en uppmaning – om kaffe – följs av en handling – att hämta kaffet. Li Na är med på det och ger sig i väg efter en kanna sist i exemplet. Även här blir Dejan efter en stund till hjälp och lokaliserar det leksaksmjölkpaket som finns i hyllan, vilket gör det tydligt vilken referent som ordet ”mjölk” har.

Barnen utforskar både en kulturell och en språklig värld, och Natasha, med assistans av Dejan, skapar en sorts språkundervisning för Li Na, som härmar ord, identifierar referenter och ingår i enkla interaktionsmönster av typen ”uppmaning följd av handling”.

Det är tydligt att leksaker och objekt är viktiga. Mer exakt att det som brukar kallas affordanser, alltså de möjligheter som ett objekt erbjuder för att utforska världen, är något som barn intuitivt hanterar och utnyttjar.

Här fungerar leksakerna som en sorts avbildningar av vuxenvärlden, som förenklade och förminskade versioner av större objekt. Kaffekoppen i plast är klargul, och mjölkpaketet är vitt och utan logotyp. Dessa hushållsföremål har så att säga en användning inbyggd i sig, vilket stöttar lek och språk.

Leken tillåter barnen att utforska världen på ett friare sätt än i många andra aktiviteter. Om vi går från lekrummet till lunchrummet blir det tydligt. När barnen äter lunch eller mellanmål där, är utrymmet för lek mycket begränsat. Alla sitter avgränsade från varandra på stolar, och det finns en mängd regler som måste följas, som att inte prata med mat i munnen.

Visst finns det möjlighet till språkinlärning där också, som att identifiera referenter och lära sig namnen på olika slags mat och dryck, men inte på samma sätt som i lek. I lekrummet kan barnen testa olika slags sätt att duka bordet och kombinera och sortera mat och dryck-leksaker, och det blir också så att de aktivt serverar mat i stället för att passivt sitta på stolen och äta.

I den svenska förskolan är barnen ofta utomhus, ofta på lekplatsen. Här hittar vi Dejan igen, tillsammans med sin vän Ravi, som också är fyra år. Ravi har bengali som förstaspråk och behärskar svenska ganska bra. Återigen bygger leken på imitation, på att upprepa ett kroppsligt mönster och att använda objekt och deras affordanser.

Här handlar det om att om och om igen klättra upp i borgen och åka ner för rutschbanan. Den här leken handlar om att utforska sin kropp i relation till omvärlden, om vad man klarar av fysiskt. Sådant kan barnen inte avgöra själva, utan det behövs lek för att testa och förstå det.

Ravi lutar sig mot Dejan från toppen av stegen:

– dejan! kom. hej hej

Dejan börjar klättra men får besvär.

Ravi försöker fånga Dejans uppmärksamhet:

– dejan. dejan

Dejan:

– aa

Ravi:

– bra. sen. du e uppe

Dejan häver sig upp.

Ravi:

– allå. hej. hej

I lekens början har Dejan problem att komma upp för stegen till borgen. Ravi hjälper honom med språk och gester. Sedan åker barnen ner och fortsätter, nu utan problem för Dejan, att klättra upp och åka ner ända tills pedagogen säger åt dem att det är dags att gå in. På samma vis som Natasha, stöttar den som är lite kunnigare – i detta fall Ravi – leken så att andra lär sig och kommer vidare.

Liksom tidigare är språket inbäddat i den fysiska världen. Språket är som en formel, med många upprepningar inom och mellan yttranden, som ”dejan dejan”, ”kom …. kom”, ”hej hej … hej hej”. Hejandet visar på grundidén med den här leken – det spännande i att behärska höjder – och sägs med viss stolthet, när barnen efter varandra kommer upp i borgen.

Det är återigen imitation, att ta efter ett kroppsligt handlande, som ger leken dess grundläggande regel eller mönster. Och detta handlande uppstår i relation till objekt, som fortet och rutschbanan.

Detta främjar andraspråksutveckling. Den som inte kan så mycket svenska får lättare att hitta vägar in i språket. Det blir möjligt att liksom fästa ett formelartat språk på kroppsliga och materiella mönster. Och barnen kan själva bestämma över de mönstren.

Inte minst blir språkinlärning möjlig när en lite skickligare deltagare är med.

I dag finns en massa barn från olika kulturer och språk i förskolan. Någon patentlösning på hur samhället ska hantera detta har vi inte. Men på frågan hur de nyanlända barnen ska lära sig svenska, kan vi svara att det är viktigt att leka.

Per Ledin är professor i svenska vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola.
Robin Samuelsson är doktorand i svenska med didaktisk inriktning vid Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola.