Krisen gjorde isländskan rikare
Hösten 2008 drabbades Island av en djup ekonomisk kris. Förtroendet för politiker, bankirer och affärsmän föll i samma takt som värdet på den isländska kronan. I folkmun döptes Island om till Litla-Sikiley, ’Lilla Sicilien’, Kúba norðursins, ’Nordens Kuba’, och Nígería norðursins, ’Nordens Nigeria’. Benämningarna beskriver de skojar- och maffiametoder som, enligt somliga, orsakat krisen och den pariastatus som väntade landet på de internationella finansmarknaderna.
– När folk blir arga blir de också väldigt kreativa. Man hittar på nya ord för att beskriva en ny situation, där man försöker vara rolig, smart och fyndig. Krisorden ger uttryck för en språklig humor och är ofta ordlekar, säger Katrín Axelsdóttir, adjunkt i isländska vid Háskóli Íslands i Reykjavík.
Hon samlar på kreppuorð, ’krisord’, nyord som uppstått i finanskraschens spår. Många av nyorden har nu blivit etablerade i isländskan. De används i vardagsspråket och i medierna.
En av krisens centralfigurer var statsminister Geir H. Haarde. Under månaderna före kraschen talades det om att regeringen blundade för varningstecknen och hoppades på att problemen skulle blåsa över. Geir H. Haardes agerande, eller brist på sådant, gav upphov till ett nytt verb, haardera, med betydelsen ’inte lyfta ett finger’. Geir Haarde gerði auðvitað ekkert, hann haarderaði málinu! – ’Geir Haarde gjorde naturligtvis ingenting, han haarderade saken!’ – skrev en läsare i en kommentar på webbplatsen Eyjan.
– Alla använde ordet och det var otroligt utbrett. Men det var bara när Geir H. Haarde stod i rampljuset. När han avgick minskade användningen av haardera markant, säger Katrín Axelsdóttir.
Geir H. Haarde ställs i mars inför rätta för brott mot lagen om ministeransvar. Enligt åklagaren gjorde han sig skyldig till försumlighet när han inte lyssnade på varningarna. Geir H. Haarde, som nu riskerar två års fängelse, uppskattar inte att hans efternamn genom haardera blivit synonymt med att agera nonchalant.
– Det är en ordlek skapad av personer som vill mig illa. Jag tycker inte att det är god humor att göra sig rolig på min bekostnad, säger han.
Isländska affärsmän byggde till stor del sina imperier med lånat kapital. På Reykjavíks gator skämtades det om Nilfisk-fólkið, ’Nilfisk-folket’, investerare som lyckades suga åt sig nya lån med samma effektivitet som en dammsugare från Nilfisk. Samtidigt fylldes medierna av kreppuklám, ’krisporr’, berättelser om islänningar som hamnat i ekonomisk knipa.
Finanselitens ansvarslösa affärer ses som en av huvudorsakerna till krisen. De affärsmän som före kraschen hyllades för sina vågade investeringar går i dag under mindre smickrande benämningar som útrásarvíkingar, ’expansionsvikingar’, bankadólgar, ’bankrufflare’, hvítflibbaglæpamenn, ’manschettbrottslingar’, skrúðkrimmar, ’skrudkriminella’ (kriminella med en polerad image) och kúlulánakóngar, ’bulletlånekungar’ (bulletlån är ett lån där inga avbetalningar görs förrän på förfallodagen).
Intresset för att ta ansvar för det som gick snett har dock varit svalt. Anklagelserna om delaktighet i krisen skickas vidare som ett oändligt kedjebrev mellan politiker, myndigheter, investerare och företagsledare. Den som beskylls för egna brister pekar i stället ut någon annan för andra tillkortakommanden, ett tillvägagångssätt som kallas smjörklípuaðferðin, ’smörklicksmetoden’. Uttrycket sägs ha myntats av tidigare statsministern och centralbankschefen Davíð Oddsson. När hans mosters katt var besvärlig fick den en klick smör i pälsen, tappade koncentrationen och glömde genast allt annat än att just slicka bort smöret. Davíð Oddsson har av en parlamentarisk kommission pekats ut som en av de huvudansvariga för krisen, och han sägs enligt sina kritiker själv bemästra smörklicksmetoden till perfektion. I folkmun gör det honom till en skautakóngur, ’skridskokung’, en person som lyckas glida fram utan att halka på några kritiska frågor.
Finanskrisen gav också upphov till búsáhaldabyltingin, ’köksredskapsrevolutionen’, där islänningar protesterade utanför alltinget genom att banka med slevar på kastruller, stekpannor och grytor. Bland demonstrationsplakaten på torget Austurvöllur i Reykjavík fanns ett uttryck som snart blev klassiskt: helvítis fokking fokk, ’helvetes jävla jävlar’, ett budskap som för många islänningar sammanfattade känslorna av besvikelse, ilska och hopplöshet. Och få fraser är i dag lika effektiva för att avfärda storslagna visioner som att något är svolítið 2007, ’en aning 2007’, årtalet som närmast har blivit en symbol för de högtflygande planer som fick den isländska ekonomin att kraschlanda året därpå.
Hur många krisord som kommer att överleva till kommande generationer återstår att se. Katrín Axelsdóttir har en given kandidat: útrásarvíkingar.
– Jag tror inte att det kommer att dö. Jag tror att det kommer att hamna i ordböckerna. Det är så vanligt och beskriver så väl den här tiden.