”Klangen finns där hela tiden”

Förorten tystnar inte. Den slutsatsen drar språkforskaren Karin Senter i sin avhandling Att göra förort efter att i ett och ett halvt år hängt med gymnasieelever i en av Storstockholms mångspråkiga förorter.

– De låter förortska i alla sammanhang: på lektioner, på raster, i anställningsintervjuer. Men det innebär inte att de talar slang jämt.

Karin Senter skiljer alltså på förortssvenska, det mer formella standardnära sättet att tala svenska, och förortsslang.

– Slang talar man bara ibland, men klangen, den är där hela tiden, säger Karin Senter.

Det som kännetecknar förortssvenska är vissa uttal som bakre sj-ljud, ett u som drar mot y och mer rullande r. Rak ordföljd är vanligt, även i de fall där svenskans grammatik förordar omvänd ordföljd – i går gick jag på bio blir i går jag gick på bio. Talrytmen är stötig och i språkmelodin förlängs slutstavelsen och intonationskurvan stiger eller planar ut. I stockholmskan, som är den mer standardnära svenska som deltagarna omges av, förväntas den annars gå ner. De olika dragen kombineras i olika grad.

– Det här är ju inte förvånande för mig som tidigare gymnasielärare. Men i forskningen är det nytt att förorten hörs även när man inte talar slang.

Det har gått bra för eleverna i studien, många har gått vidare till högskolan. De visste att anpassa sig språkligt.

– Men trots det framställde de ofta sitt språk som bristfälligt, det vill säga de hade internaliserat omgivningens syn på det. Samtidigt var de stolta både över sitt kreativa språk och sin förort där de trivs och känner sig trygga. Så brukar inte förorten beskrivas.

Cecilia Christner Riad är redaktör på Språktidningen.