”Jag har alltid varit stolt över finskan”

Sedan 2007 års solodebut med skivan ”Jag fick feeling” har Anna Järvinen varit ett välkänt namn i indiekretsar. Senaste albumet Lila skiljer sig en smula från tidigare album. Inte nog med att Anna Järvinen själv inte har komponerat den större delen av musiken, albumet ges också ut i två versioner: en svenskspråkig, Lila, och en finskspråkig, Liila. Att det blev så beror ursprungligen på en roman som Anna Järvinen skrev för några år sedan.

– Jag har drömt om att skriva en roman ända sedan jag var elva år gammal. Jag skriver ständigt, varje dag, säger hon när vi träffas i centrala Stockholm.

Romanen Dröm natten till idag publicerades 2020 av det finlandssvenska förlaget Förlaget. Anna Järvinen kontaktade Förlaget först eftersom hon skrivit ett manus där hon ständigt växlade mellan finska och svenska. Hon tänkte att en sådan roman endast kan förstås av en finlandssvensk publik.

– Det är så jag alltid har skrivit: i mina dagböcker och i andra texter. Jag är i princip omedveten om vilket språk jag skriver på, säger hon.

Nu ville Förlaget inte ge ut den tvåspråkiga romanen – utan bara en svensk version (ett annat finskt förlag publicerade dock snart en finsk översättning).

– Jag fick skriva om boken. Men det gjorde inget. Svenska språket är det jag behärskar bäst och använder mest kreativt, också när jag skriver låtar. Finska är min barndoms språk, så jag överlät översättningen till det finska förlaget för det blev lite för avancerat för mig.

Anna Järvinen var bara sex år gammal när hon flyttade med sin mamma från Helsingfors till Stockholm. De har alltid fortsatt att prata finska med varandra, även om det fanns situationer i Anna Järvinens barndom då de växlade till svenska. När de gick till affären och handlade exempelvis.

– Mamma skämdes för att vi pratade finska då. Hon överförde lite av skammen på mig, men inte helt. Jag har samtidigt alltid varit stolt över finskan. Det är dubbelt. I dag känner jag sorg för er svenskar som inte förstår finska. Många här tycker att finskan låter kantig, men de missar finskans vackra bilder. Det är ett otroligt fint språk och så är det ju inte indoeuropeiskt och bara det är ju så intressant och häftigt!

Det var när Anna Järvinen och den finska musikern Tapio Viitasaari jobbade tillsammans vid Bergmanscenter på Fårö 2021 som idén till att göra samma skiva på både svenska och finska kom till.

– Min roman fanns där och Tapio började bläddra i den och komponera melodier utifrån textrader i den.

Textmässigt består Lila och Liila följaktligen av ett slags fortsättningar på bilder och stämningar ur romanen. Men för den som både behärskar svenska och finska är det relativt enkelt att konstatera att det inte handlar om strikta översättningar mellan språken.

– De finska texterna, i alla fall de riktigt fria översättningarna, är Tapios. De är väldigt dramatiska på ett sätt som mina svenska texter inte är. Så där ”jag gick genom eld”, säger Anna Järvinen och skrattar.

Att Tapio Viitasaari också skrev en stor del av texterna beror enligt Anna Järvinen på att han ibland ”skrattar ihjäl sig” när hon pratar finska.

– När vi haft spelningar i Finland har jag ibland blivit utskrattad av Tapio och hans kompisar för jag använder uttryck som mina föräldrar använde på 80-talet. Min finska är konserverad från den tiden på sätt och vis. Jag har missat språkets utveckling, trots att jag använt det dagligen med min mamma. När jag pratar låter jag som en tonåring från Helsingfors, fast för 40 år sedan.

Eftersom svenskans och finskans struktur skiljer sig radikalt från varandra, ligger det nära till hands att misstänka att det skulle vara en anledning till varför det inte handlar om raka översättningar. Anna Järvinen nickar instämmande när jag frågar om det inte har en del att göra med den agglutinerande finskan som uttrycker grammatiska funktioner med hjälp av ändelser som fogas till ordstammen.

– Det vore svårt att få till en exakt översättning från svenska eftersom melodin och betoningen ligger så annorlunda, ja. Men mest handlar det om att det var en kreativare, roligare och sannare process. Vi har försökt fånga känslor och bilder, inte översätta ordagrant. 

Som exempel på hur det kan skilja sig mellan de båda skivorna nämner Anna Järvinen refrängen i låten Neil Youngs munspel – eller Neil Youngin huuliharppu:

Jag vill inte förstå det
Med dig kunde jag vara
Du va en av dem som inte va rädd för mig
Onko pakko ymmärtää
Sun kanssas oisin mä voinut
Olit yks niistä jotka ei pelänneet mua

Anna Järvinen säger att hon kan tänka sig att den finska versionen ser ”konsonantklustrig” ut för en svensk lyssnare.

– Men fokus ligger på vokalerna, inte minst diftongerna, när man sjunger. I den svenska texten är vokalerna hopsnörpta: förstå, till exempel, är ett ord där ö:et knappt hörs och å:et sluter sig i läpparna ... Vara är ett ord där det första a:et är mer likt ett å och det andra kort och knappt hörbart, medan i den finska texten tar vokalerna mycket plats, det illustreras ju exempelvis med två vokaler när vokalen är lång.

På sätt och vis tycker hon faktiskt att det är skönare att sjunga på finska än på svenska (som hon oftast annars gör).

– Finskans vokaler är mycket öppnare! Det är därför finländare har lätt att prata italienska. De behärskar redan de öppna a:na. Svenskar, i alla fall här i Stockholm, stänger in vokalerna mycket mer.

Nu är det faktiskt inte första gången Anna Järvinen släpper ett album på finska. 2016 kom Annan (En Anna) och då översatte hon själv sina svenska texter till finska, men först efter att Jörn Donner hade fått uppdraget och misslyckats. Anna Järvinen kontaktade honom för att be honom översätta.

– Jag tyckte det verkade perfekt. Vi sågs i en hotellobby här i Stockholm och han var sur och vresig och frågade varför jag ville att han skulle göra det. Men samtidigt rodnade han och var lite gullig.

Att hon valde honom berodde på att han var en författare från Finland som pratade finlandssvenska och hade bott i Sverige. I hennes ögon gjorde det honom perfekt för jobbet. Jörn Donner lovade att ta sig an översättningen och bli klar på en månad. När det gått ett halvår kontaktade Anna Järvinen honom igen och frågade hur det gick.

– ”Det blir bara skit. Jag kan inte”, svarade han då. Jag bad honom skicka det han hade gjort, men då sa han ”jag lämnar inte ifrån mig skit”. Det var det sista jag hörde från Jörn Donner och sen översatte jag texterna själv, fast jag kände mig begränsad.

Språk har alltid varit ett av Anna Järvinens stora intressen. När vi möts är hon tjänstledig från sin lärartjänst och jobbar på ett it-företag, för att ”lära sig något helt annat”, men annars undervisar hon i svenska och engelska på högstadiet. När hon själv gick i skolan läste hon även italienska och franska.

– Tyvärr höll jag på att säga! Jag borde åtminstone ha tagit tyska och italienska så hade det blivit lite mer variation.

Nu funderar hon på att lära sig isländska. Musiker och låtskrivare som hon är beror det på att hon tycker att ljuden i det språket är så vackra.

– Det låter verkligen som musik när man hör isländska. Och så är det förstås kul att det ligger så nära urnordiskan.

Anna Järvinen säger också att hon är något av en synestetiker som ofta upplever att sinnesintrycken blandas och färgar av sig på varandra. När hon skriver musik handlar det om att skriva ner bilder hon får i hjärnan. Och som det ofta är med synestetiker upplever hon att olika ord har speciella färger. Jag frågar vad svenskan och finskan har för olika färger – om de nu har några.

– Vilken intressant fråga. Nu när du ställde den fick jag upp flaggornas färger för mig. Och det stämmer nog. Jag tycker svenskan är lite gul, finskan lite blå. Och s är en gul bokstav och f en blå.

Mats Almegård är redaktör på Språktidningen.