Humor är alltid en tidsfråga

Grallimatik från 1966 beskriver Tage Danielsson hur praktiskt det är när vi använder ord i den betydelse som vi har kommit överens om. Han avslutar med: ”Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Jag skrattar, ser framför mig en klänning med absurt överdimensionerade gardintofsar och det förbryllade ansiktet hos en äldre man, hopkrupen i en pytteliten biljettlucka.

Men nu gäller det att suga på de gemensamma referensramarna medan de finns kvar, och använda ord i den betydelse som vi har kommit överens om. Jag lät en mig närstående 15-åring läsa Tage Danielsson-citatet ovan:

– Okej. Vad är en biljettlucka?

Kan sista meningen i citatet kanske moderniseras för en yngre generation?

”Men jag lovar dig att vi får problem när vi knappar in det i sökrutan på sj.se.”

Mäh, tänker jag. Jag saknar biljettluckan.

Humor kräver bekanta allusioner, igenkänning och gemensamma referensramar för att fungera, vilket kan vara svårt, när det som var nytt i går är gammalt i dag.

Falstaff, fakir var pseudonym för författaren Axel Wallengren (1865–96). Hans skrift En hvar sin egen professor gavs ut 1894, så lustigheterna har alltså mer än 100 år på nacken. Men för mig – född 1964 – fungerar de utmärkt som skrattkälla. Hans skrifter innehåller naturligtvis skämt som är obegripliga utan ordförklaring; detta rim är roligt endast om man känner till yrket amma och att någons käresta kunde kallas flamma:

”Ammor kallas unga mammor,
Som på landet varit flammor.”

Även innehållet kan kännas en aning nattståndet i dag – men det beskriver ju en annan tid.

Inom talad komik spelar humoristens röst, pauser, dialekt – och till och med vädret – roll. En humorskribent effektiviserar humorn med fokus blott på det skrivna, inte på huruvida det i ett senare skede är Jerry Seinfeld eller Pewdiepie som ska läsa upp raderna. En mig närstående 67-åring som fick läsa detta resonemang sa:

– Okej. Vad är en Pewdiepie?

Så här krockar generationernas erfarenhetsbank, allmänbildning och läsvana ständigt.

Kåseri är en egen genre i humoristiskt skrivande. Kåsörerna arbetar oftast i en återhållen stil fjärran från slapstick, buskis och högljudda ståuppare. Erik Zetterström (1904–97) skaldade under signaturen Kar de Mumma långt före den delade föräldraförsäkringen:

”När fadern passar barnen, är mamman modern.”

Kåsören och journalisten Barbro Alving, signaturen Bang, (1909–87), hade en ofta effektiv, lite sarkastisk ton i sin humor. Hon skrev bland annat om när Hitler gjorde entré på stadion i OS i Berlin 1936:

”… hela stadion blir som en enda jättelik igelkott av utsträckta armar …”

Skriven humor i kåseriformat har vanligtvis

• få utropstecken
• tillkrånglade meningar eftersom poängen bör komma sist
• repliker utan påhängsförklaringar, som ”sa Hugo medan han tog bort en prislapp från överläppen”
• flertydighet som bygger på homografi, som i modern här ovan.

De svenska, renodlade kåsörerna är färre i dag än förr – men det saknas ju inte roliga personer som skapar humor på andra sätt. Den svenska komikern Johan Wester (född 1967) är känd bland annat från tv-serien Hipp hipp, och en av mina personliga favoriter. Det visar sig att också han har haft en vurm för äldre, svensk komik i skriven form.

– Jag läste svenska humorister i ungdomen, säger han. Sture Dahlströms absurda och grova berättelser som Gökmannen och Den store Blondino skrattade jag mycket åt som yngre. Allt medan jag rodnade.

Numera läser Johan Wester helst brittiska humorister. Men han ger mig ändå ett citat på svenska, av juristen och Lundaspexaren Folke ”Spuling” Lindh (1921–98):

”I min familj har det inte förekommit samlag på sex generationer.”

Bland dagens roliga skribenter står Aftonbladets sportjournalist Marcus Leifby (född 1979) i en egen klass. Under en stressig rapport i realtid från en fotbollsmatch 2019 konstaterade han lugnt att en av målspottarna – som hade varit mindre lyckad under en längre tid – faktiskt hittade rätt. Han skrev:

”Marcus Berg gör mål, för första gången sedan regeringsombildningen 1990.”

Det är förstås en variant på ”sedan Eldkvarn brann”, men absurt – samt komplett osant. Marcus Leifby går så pass på djupet av skrivandet att han kan stirra på ett utropstecken och undra om det inte borde bytas till en punkt.

– Ja, det är ett satans petande, vridande och vändande hela tiden, säger han. När jag har tid på mig, sover jag på saken. När det är brådis går jag på magkänsla. Oavsett mår jag lite dåligt efteråt.

Enligt Marcus Leifby finns dagens roliga texter just inom sportjournalistiken.

– Där finns det väldigt många roliga och kunniga skribenter, men de flesta är torra som fnöske. Mest humorbefriad är tv-sportjournalistiken där alldeles för många tar sig själva på för stort allvar. Men det finns ett par brittiska sportskribenter med perfekt, humoristisk ton.

Marcus Leifby har dock även hittat komiska guldkorn utanför sportjournalistiken, som författaren Fredrik Backman.

– Han är en av de bästa spanarna, och dessutom är han överjävligt bra på bildspråk och på att sätta ord på känslor.

Att skriva roliga romaner, som Fredrik Backman, är emellertid en helt annan konst än att skriva kåserier och liknande – med tydliga punchlines.

Så även Marcus Leifby letar sig bakåt i tiden vad gäller den sortens skriftliga skrattkällor – till konstnären och författaren Albert Engström (1869–1940), som grundade skämttidningen Strix 1897.

– Hans tecknade karaktär ”Kolingen” kommer ut en morgon, möts av våren som kommit under natten, och utbrister: ”Blomma’ru, häggjävel!” Kärvt, konkret, kul.

Komikern Ronny Eriksson (född 1953), känd bland annat för uttrycket ”Det är aldrig för sent att ge upp”, håller liksom jag själv Tage Danielssons skrivna humor högt. Ur Samlade tankar från roten har han som favorit sentensen ”Utan tvivel är man inte klok”.

Det skrivna humorhantverket nyttjar gärna vissa stilfigurer och den eviga trestegsraketen. Det är tacksamt att stoppa in stilfiguren zeugma, där två eller flera artskilda objekt förbinds med ett och samma ord. Klassikern bland exempel är Falstaff, fakirs:

”Det första enkeåret tillbragte hon i förtviflan, det andra i Åmål.”

Jag skulle på modern svenska kunna dra till med:

”Första året spenderade hon över en miljon, det andra i Åmål.”

I trestegsraketerna kan man rabbla sådant som är relativt sansat i två steg, och avsluta med en konstig knorr:

”Formuleringarna hoppar via fingrarna ut som grodor ur munnen, som anden ur flaskan och som Betty Boop ur en tårta.”

Nej, vad dammigt det blev – jag gör en krystad version på 2000-talssvenska i stället:

”Texten flyter fram på skärmen som gojset i en kladdkaka, som Usain Bolt på upploppet och som en influencers Insta-inlägg på ett pressevent.”

Nej, inte alls kul. Om jag skulle ge mig på en trestegsraket för personer som är födda efter millennieskiftet, skulle den kunna se ut så här:

”Bokstäverna yeetade ut ur asabie och ner på fånen som en åsm haiwan ur yapen eller kulor ur min glock skrrrt toch toch toch” (Se rutan nedan).

Hm. Hur gick det nu med de gemensamma referensramarna? Skriven text är i dag inte den primära källan till gapskratt – vi ler mer åt korta filmsnuttar och finurliga bildmemer samt ståuppare.

 Tillåt mig ändå, som avslutning, att ge er en mening som är lika rolig i text som i tal, men kanske lika modern som en blus i banlon. Hasse Alfredson:

”Att skiljas är adjö en smula.”

(Fast jag undrar om inte ”Att skiljas är ajö en smula” hade varit lite, lite petimäterroligare i skrift.)