Här lever sägnen om grekerna

Ishpata Inn and Restaurant står det på skylten vid vägen in till Bumburet-dalen. Dalen ligger mellan de mäktiga Hindukush- bergen vid Pakistans norra gräns mot Afghanistan. Ishpata betyder ’välkommen’ på kalash, ett språk som talas av folkgruppen med samma namn.

Kalashfolket var tidigare spridda över hela södra delen av distriktet Chitral, men lever nu endast i tre dalgångar: Bumburet, Rumbur och Birir. Kalasherna är en av de sista etniska grupperna i västra Asien som har behållit sin ursprungliga kultur och sin pre-islamiska religion. De har överlevt åtskilliga försök till tvångskonvertering till islam – och de har kunnat förhindra andra folk från att helt och hållet lägga beslag på deras territorium.

Grannarna på andra sidan bergen i Afghanistan konverterades till islam 1895 av den afghanske kungen Abdur Rahman Khan. Han döpte sedan om området från Kafiristan, ’Hedningarnas land’, till Nuristan, ’Ljusets land’.

På den pakistanska sidan gav de brittiska kolonisatörerna vid den tiden skydd i utbyte mot höga skatter. Men ännu lever kalasherna under ständig press att konvertera, omgivna av det mycket konservativa pakistanska samhället. Och en stor del av kalasherna har, trots det starka motståndet, fallit till föga, och inflyttningen på senare tid har gjort att muslimerna i dag är dubbelt så många i de tre dalgångarna.

Det finns två huvudspår i forskningen kring de ofta blåögda kalashernas mystiska ursprung. Enligt en teori är de ättlingar till vediska indoarier – och i så fall uppstod folkgruppen omkring 1400 år f.Kr.

Indoarierna var en gren av indo-iranierna, som enligt de mest spridda teorierna har rötter i vad som nu är norra Afghanistan. Efter kollapsen av den gamla civilisationen i Indusdalen – på gränsen mellan Pakistan och Indien – runt 1900 f.Kr., migrerade grupper av indoarier, och började leva i nuvarande Pakistan. Indoariska språk är en undergrupp till indoiranska språk, som i sin tur en del av den indoeuropeiska språkfamiljen – där bland annat svenska ingår.

Den andra teorin om kalashernas ursprung är att de härstammar från Alexander den stores armé, som gick genom Hindukush-bergen för att nå Indien 300 år f.Kr. Alexander den store var en av världens främsta fältherrar, och skapade ett av den tidens största kungadömen. Han var kung av Makedonien, som i dag är en region i Grekland, och hade ambitionen att ta makten över hela världen. Alexander den store lade under sig akemenidernas rike, en tidig persisk dynasti.

Akemeniderna hade några århundraden tidigare erövrat Indusdalen. Alexander och hans generaler ockuperade bergen i norra Pakistan och ska då – menar vissa – ha lagt grunden till den folkgrupp som fortfarande bor där: kalasherna.

En del experter menar att kalashernas ursprung kan gå tillbaka till de gamla grekerna. Men några påtagliga kopplingar mellan det grekiska språket och kalash har de inte identifierat.

Den grekiska staten tror hur som helst på den senare teorin, och erkänner kalasherna som grekiska ättlingar. Därför fick kalasherna betydande stöd av den grekiska staten fram till att den ekonomiska krisen i Grekland bröt ut år 2009.

Kalasher säger ofta homa istrizia azat asan, ’våra kvinnor är fria’. Istrizia betyder ’kvinna’. En kalashkvinna kan gifta sig med vem hon vill och är fri att lämna sin äkta man för en ny friare om hon betalar en kompensation till maken. Det finns till och med ett ord för att rymma iväg och gifta sig med sin älskare: alasin.

Ariana och Amrina är två unga självsäkra kalashkvinnor från Bumburet. De har blivit kända över hela Pakistan genom sin hit Pareeq, ’Låt oss gå’. De framförde den på kalash iförda de färgglada traditionella kläderna under ett populärt tv-program, något som har bidragit till att upphöja kalashernas språk och kultur – också bland kalasherna själva. Quaid-e-Azam som driver ett hotell i Chitral säger att videon har fått honom att känna stolthet.

– Vårt språk är speciellt och jag är så glad att resten av Pakistan får höra det. Kalash överlever mot alla odds, och förhoppningsvis fortsätter den yngre generationen att hålla det vid liv.

Men trots den yngre generationens förebilder är kalashernas samhälle långt ifrån jämlikt. Kalashkvinnor kan till exempel inte ärva mark. Männen är herdar och ansvariga för djuren som genererar inkomst. Kvinnorna får göra hemarbetet, ta hand om barnen och sköta fälten.

språket Khowar är kalash närmsta språkliga granne. Båda tillhör den indoiranska grenen av indoeuropeiska språk – också känd som den dardiska gruppen. Men medan khowar talas av 450 000 personer i Chitraldistriktet finns färre än 4 000 kalashtalare.

– Vi ser vårt språk som grunden för de andra språken i Chitral, och vill att våra barn ska känna stolthet i att tala och skriva det, säger Akram Hussain, assisterande forskningsansvarig vid kalashernas kulturcentrum i Bumburet.

Men synen på kalash som områdets äldsta språk är inte entydig. Den norska lingvisten Greg Morgenstierne betraktade khowar som det mest arkaiska av alla moderna indiska språk, eftersom många av dess ord ”behållits i en närapå sanskritisk form”.

Både khowar och kalash har tydliga likheter med sanskrit. ’By’ är till exempel grom på kalash, gram på khowar och grama på sanskrit. Andra lingvister har noterat att kalash har behållit tonande aspirerande konsonanter, det vill säga konsonanter som uttalas med en liten ”puff” efter, medan dessa har försvunnit från de flesta andra dardiska språk, däribland khowar.

Greg Morgenstierne besökte dalgångarna från 1929 och tog med hjälp av andra forskare fram en första ordbok över kalash 1973. Den innefattade 1 000 ord, skrivna med det latinska alfabetet.

De australiska lingvisterna Gregory och Elsa Cooper tillförde ytterligare 5 000 ord till en nyare ordbok, som nu har utkommit i sju volymer. Samtliga ord är översatta till engelska och urdu. Det ger utomstående möjlighet att lära sig kalash, och äldre kalasher att lära sig urdu och engelska – språk som yngre kalasher får genom skolan.

Taj Khan var en av de första kalasherna att utbilda sig. Han läste engelsk litteratur och lingvistik i Grekland. Med hjälp av Taj Khan tog Gregory Cooper också fram en alfabetiseringsbok. Själv menade Gregory Cooper att skriven kalash var ett sätt att dokumentera, men inte ersätta, kalashernas ovärderliga muntliga tradition och litteratur.

Förra året upptogs suri jagek – kalashernas traditionella metod att observera solen, månen, stjärnorna och skuggor utifrån den lokala topografin – på Unescos lista över ”immateriella världsarv” som måste skyddas. Dessa världsarv är kulturarv, muntliga traditioner, seder, ritualer, kunskap, och praktiker kopplade till naturen eller universum. Konventionen om immateriella världsarv antogs 2003 och till den kopplades en förteckning över immateriella kulturarv som behöver omedelbart stöd för att inte försvinna.

Vägen fram till dalgången Bumburet, som leder fram till några av kalashernas byar, kom till 1970. Den gjorde slut på århundraden av isolering. Men i dag är området åter svårtillgängligt efter den störtflod som svepte med sig byggnader och vägar för tre år sedan. I två hjulspår färdas vi genom fält kantade av valnötsträd.

Kulturcentret i Bumburet är uppfört i traditionell kalashstil. Det byggdes av en grekisk frivilligorganisation 2004 och inrymmer museum, bibliotek och en skola för åldrarna 4–11 år. Skolan är unik i att undervisa kalash vid sidan om engelska, urdu och andra ämnen. Talad kalash är sällan ett problem, eftersom de flesta av de 123 barnen talar språket hemma. Men mycket kvarstår i utvecklingen av det skrivna språket – bland annat saknas grammatikböcker.

Läraren Athanassios Lerounis var en av de greker som hjälpte kalashfolket att bygga kulturcentret. I september 2009 kidnappades han av talibanerna i Nuristan och satt fången i sju månader. Sedan dess har inga grekiska volontärer kommit till området.

– Det var ett hårt slag. Han lärde våra egna lärare att dokumentera språket, och med honom gjorde vi ljudupptagningar med äldre personer som berättade folksagor och dikter. Vi tog också fram skol- och sagoböcker, säger Bakhtawar Shah, rektor vid skolan.

– När många av våra barn flyttar till städer som Chitral eller Islamabad för att plugga, slutar de tala kalash. Då är det viktigt att de har en stark grund, och att det finns böcker så att de kan läsa på kalash.

I en rapport från den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, NCHR, från 2017 framhålls ”ofrivilliga konverteringar och övertalningsäktenskap med icke-kalasher” som ett av de omedelbara hoten mot kalasherna. Kalasher som konverterar assimileras in i de muslimska samhällena i Chitral och slutar tala sitt språk.

– Vi talar alla kalash hemma, men håller på att förlora vårt språk. Många har konverterat till islam och då slutar de tala kalash med sina barn. Dessutom är våra byar omgivna av muslimer, och när barnen plockar upp ord på khowar tappar de sitt ordförråd, säger Rumburbon Mohammed Iqbal, som har jobbat med olika organisationer för att bevara den lokala kulturen.

Akram Hussain menar att många muslimer som flyttar till dalarna försöker manipulera kalasherna genom att säga att det är fel på deras språk och kultur, och att de bara kan bli räddade av islam.

– De som konverterar får inte längre vara med vid våra fester och ceremonier. De får inte ingå i vår gemenskap, även om de kan komma och hälsa på släktingar, säger han.

Men konverteringarna har på senare tid begränsats i takt med att kalasherna har blivit mer utbildade och medvetna om den egna kulturens värde. En av dem är Shahira Bibi, 24 år.

– Jag älskar att dansa våra danser och vi kalashkvinnor har så mycket frihet! säger hon.

Shahira Bibi talar khowar, urdu, kalash och engelska flytande. Hon har också snappat upp några grekiska ord. Men bland balkonghusen i hembyn Krakal talar hon bara kalash.

– Vårt språk är en del av den jag är. Vi berättar historier och sjunger sånger under våra högtider och ceremonier för de döda. Det är när vi hör de här tusentals år gamla muntliga berättelserna som vi förstår den verkliga innebörden av många ord på kalash.