Här får hotade språk nytt liv

När Ryssland den 24 februari 2022 inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina sinade Dinara Rasulevas språk. Den 37-åriga för­fattaren, artisten och konstnären från den ryska delrepubliken Tatarstan kunde inte längre förmå sig själv att skriva på ryska, det språk hon alltid beundrat som framstegens och de intellektuellas språk.

I flera månader levde hon i det som hon kallar för en ­”poetisk stumhet”. Fram till en dag då hon skrev några barnsliga rader på ett annat språk, tatariska. Hennes modersmål.

– Allt blev väldigt abstrakt. Jag hade förlorat en så stor del av mitt ordförråd. Men dikten kom verkligen till mig på tatariska. Det var då jag bestämde mig för att undersöka varför jag förlorat språket, om det är borta för alltid eller om jag kan få tillbaka det.

Nu är Dinara Rasulevas dikter en blandning av ryska, tatariska, engelska och tyska. Sedan tio år bor hon i Berlin och är i dag tysk medborgare. Det finns personliga skäl till att återuppväcka ett förlorat modersmål. Men också politiska.

Att delvis överge ryskan för tatariska är ett sätt att göra motstånd mot en imperialistisk ryskhet som breder ut sig allt mer, med kriget i Ukraina som det våldsammaste exemplet.

– Det är sällan jag skriver enbart på ryska nu. Även om det är det språket jag behärskar bäst, säger Dinara Rasuleva.

Hon hör till folkgruppen tatarer. I Ryssland är det den största gruppen efter et­niska ryssar. De flesta bor i del­republiken Tatar­stan vid Volga­kröken öster om Moskva.

Fram till sex års ålder talade Dinara Rasuleva flytande tatariska. Men när hon började skolan i miljonstaden Kazan, eller Qazan på tatariska, tog ryskan över. De som bröt på tatariska betraktades som lantisar. Och för att hävda sig i en hierarki där decennier av sovjetisk och rysk imperialism placerat ryskan i topp, lärde sig Dinara Rasuleva att behärska Moskvas och maktens språk till perfektion.

Tatariskan bleknade och kom att förknippas med minder­värdeskänslor och skam så fort hon rörde sig utanför hemmet. Hon är inte ensam om den upplevelsen.

I Berlin driver Dinara Rasuleva sedan tre år till­baka TEL:L, ett fler­språkigt laboratorium för männi­skor med ”förlorade och stulna modersmål”, som beskriv­ningen lyder. Tel betyder språk på tatariska. Till­sammans med ett extra l bildar det här det engelska ordet tell, ’berätta’.

– Många kommer med samma sorts skam som jag hade. Vi kan utgå från enkla rim eller barnvisor, beroende på hur stort ordförråd de har kvar, och sedan använder vi det för att experimentera fram poesi som de också kan mixa med andra språk, säger Dinara Rasuleva.

Inom Ryska federationen finns nästan 200 språk som talas av olika urfolk och andra etniska grupper. Tatarerna är alltså den största ­gruppen. Därefter följer tjetjener, basjkirer, tjuvasjer och avarier med sina respektive språk. Många av dessa språk tillhör skilda språkfamiljer. Men de flesta av dem har det gemensamt att de talas av allt färre människor. Även språk i före detta sovjetrepubliker som nu är grannländer till Ryssland diskrimineras, som belarusiskan i Belarus.

Forskare betraktar situationen för flera av de icke-ryska språken – alltså språk som talas i Ryssland och det forna Sovjetunionen av andra etniska grupper än ryssar – som kritisk. Flera av språken har redan dött ut. Bara det senaste decenniet har vissa etniska grupper krympt med tvåsiffriga procenttal, som udmurterna, som vid den ­senaste folkräkningen 2020–21 hade minskat med 25 procent på bara tio år.

Ryska folkräkningar bygger på att de tillfrågade själva anger vilken etnisk grupp de identifierar sig med. Att den senaste dessutom gjordes mitt under pandemin bidrar också till en viss osäkerhet kring statistiken. Inte desto mindre är utvecklingen dramatisk. Forskare inom fältet väljer nu i allt högre utsträckning att vara anonyma av rädsla för förföljelser och trakasserier.

– Situationen för de flesta språk är inte bra. Och den senaste folkräkningen var chockerande, säger en udmurtisk lingvist som är verksam som forskare vid ett europeiskt universitet.
Udmurtiskan är nu ett av många icke-ryska språk som klassas som hotade.

– I min egen födelseby och kringliggande byar är det tydligt att allt färre talar sitt eget språk. Så även om siffrorna inte är helt tillförlitliga är det uppenbart att situationen bara blir värre och värre, säger forskaren.

Mest dramatisk var minsk­ningen bland dem som talar karelska, ett officiellt minoritetsspråk även i Finland. Andra språk som tjetjenska och tuvinska – det senare ett turkspråk liksom tatariska och som främst talas av människor i sydcentrala Sibirien – är inte lika hotade.

– Men jag skulle inte säga att situationen är säker för dem, säger forskaren.

Utvecklingen har en lång historia. Under 1920-­talet uppmuntrades framväxten av lokala, icke-ryska eliter i de olika delarna av Sovjet. Detta vände tvärt på 1930-talet när Stalin införde en centralistisk, ryskdominerad linje som russifierade de icke-ryska språk och kulturer som hade börjat ta större plats i samhället. Berättelsen om den ryska kulturen och det ryska språkets överlägsenhet började spridas som ett sätt att ena det jättelika imperiet. Ryska slagord och uttryck användes som verktyg för att föra ut ideologisk propaganda.

– Alla de icke-ryska ­språken började nu blandas upp med ryska. De betraktades som ociviliserade. Och genom ryskan skulle icke-ryska folk och språk civiliseras. Samtidigt som de ändå aldrig ansågs kunna nå samma civiliserade nivå som ryssarna. Det här är negativa attityder som är väldigt starka än i dag, säger forskaren.

Efter en kort period av blomst­ring efter Sovjet­unionens fall har alltså situa­­tionen för icke-ryska folk och deras språk fortsatt att för­värras. Tidigare var det obli­­ga­­toriskt för de olika republikerna att erbjuda under­­visning på sina respektive språk, utöver ryska. 2018 försvann det kravet på order av presi­dent Vladi­mir Putin – något som försvårat undervis­ningen i icke-ryska språk och lett till en minsk­ning av elever. Samtidigt dominerar rysk­språkig tv i vardagsrummen. Kontakten med känslor som tidigare hade uttryckts på modersmålet försvinner när språket förtvinar. Många drabbas av psykisk ohälsa och alkoholism. Forskare hindras ifrån att medverka på konferenser samtidigt som aktivister förföljs, trakasseras och fängslas.

I dag riskerar den som till­hör ett urfolk eller andra icke-ryska folkgrupper i Ryssland att misstänkas för antirysk separatism om man inte väljer att leva ut sin kultur inom de snäva ramar som på­bjuds från Moskva, med ­tradi­tionell musik och färg­glada folkdräkter. Situationen liknar den som andra koloni­serade folk lever under världen över.

– Antingen marginaliseras du som forskare och ­akti­vist. Eller så deltar du i festi­valer och skriver böcker med oskyldig poesi, säger forskaren.

Som en konsekvens av den här utvecklingen valde den udmurtiska sociologen och aktivisten Albert Razin att sätta eld på sig själv framför det regionala parlamentet i Udmurtiens huvudstad Izjevsk 2019. ”Om mitt språk kommer att försvinna i morgon är jag redo att dö i dag”, löd ett plakat han hade med sig. På ett annat stod det: ”Har jag ett hemland?” Albert Razin avled av skadorna.

– Många forskare hade helt slutat arbeta eller lämnat regionen. Men han vägrade att ge upp. Rysk media och ud­murtiska myndigheter stämplade honom som psy­kiskt sjuk. Men problemen som han talade om är allvar­liga och existerar, säger forskaren.

Det dånar av skratt i bib­lioteket Totschka i Berlin­stadsdelen Prenzlauer Berg. TEL:L, Dinara Rasulevas språklaboratorium, får bara besökas av deltagarna. Det handlar om att upprätta en känsla av trygghet, menar hon. När Språktidningen besöker biblioteket, som bara har böcker på ukrainska, ryska, belarusiska och andra postsovjetiska språk, får vi därför vänta i ett rum intill innan work­shoppen är avslutad.

Men den uppsluppna stämningen går knappast att hålla hemlig.

Efteråt berättar flera av deltagarna om hur träffarna fungerar som en gemensam terapi. De är sju den här kvällen. Ytterligare ett par har med­verkat online. De har sina rötter i Ryssland, Belarus och de olika delrepublikerna i Ryssland. Några av dem vill inte uppge sina efternamn och talar om trakasserier mot andra grupper som liknar deras.

– Egentligen tycker jag inte om det här narrativet där vi berättar om oss själva som offer, men ja, det är en del av min identitet nu. Jag insåg inte att jag var en minoritet i Ryssland för att jag lämnade min region, säger Khandama Tudebei, som kommer från Burjatien vid gränsen till Mongoliet.

Khandama Tudebeis moders­mål, burjatiska som är ett mongolspråk, har alltid varit hennes första språk. Men språkets mongoliska skrift, som löper vertikalt, har sedan länge transkriberats till kyrilliska – samma alfabet som används för ryskan.

– Det är inte tillåtet att an­vända någon annan skrift än den kyrilliska i dag. Jag får inte använda mitt språks skrift i till exempel mark­nads­föring eller som lärare. Ryss­land begränsar inte bara våra språk, utan också deras visuella uttryck, något som jag insåg först i Dinaras laboratorium. Sedan flera år bedriver jag språkaktivism genom att lära ut burjatiska och mongoliska och att öka med­veten­heten om de två språken, säger hon och visar sin anteck­ningsbok där skriv­tecknen löper över sidorna uppifrån och ner. Hon visar också ett exempel på det som kallas ’Phags-pa-skrift, en mongolisk skrift med tibetanska rötter.

Flera av deltagarna talar om mötena som ett sätt att också bearbeta en skam över sitt modersmål som de burit med sig hela livet.

– I min barndom fanns det mycket skam över att vara tjuvasj. Det tjuvasjiska ansågs smutsigt, obildat och dumt. Till och med i min egen familj sågs det ner på tjuvasjiska och det användes som ett hemligt språk mellan min mormor och hennes syster, säger Viktorija Şăltăr, poet och konstnär som numera även hon är bosatt i Berlin.

Ytterligare en gemensam nämnare för deltagarna är reaktionerna på Rysslands invasion av Ukraina.

– För många av oss här blev det en anledning att fundera över våra rötter och rysk kolonialism, säger Leo som har karaitiska rötter, en krympande judisk folkgrupp på bland annat Krim.

– För mig var det en kris, säger Aliia som inte längre kunde leva med tanken på att Ryssland också var hennes land.

– Det var då jag började söka mina rötter. Jag insåg att jag är inte bara från Ryssland, utan också från Tatarstan!

Att angreppet på Ukraina utlöst en ökad aktivitet hos människor som talar icke-ryska språk och hör till en annan etnisk grupp än den ryska är något som Dinara Rasuleva också märkt.

– Redan 2015 [efter Ryss­lands annektering av Krim] började det dyka upp band som sjöng på tatariska. Det öppnade också en tatarisk teater, säger hon.

Hennes eget språk­labora­to­rium är ytterligare ett exempel.

– Bara den här oskyldiga aktiviteten att ses och försöka komma ihåg våra språk är en politisk handling, säger Leo.

Arvid Jurjaks är ­frilans­journalist.