Haja text och ton!

Sopranen Malin Byström sjunger opera på svenska, italienska, tyska, engelska, franska, ryska och tjeckiska. Hur är det möjligt? Och förstår en italienare när Malin sjunger Don Giovanni på italienska? Ja – sannolikt … Men vi tar det från början.

– Det handlar om hur jag betonar, för att få ett äkta, sant uttryck. Det är absolut grundläggande att förstå vartenda ord. Hur ska jag annars kunna uttrycka något specifikt när jag sjunger? Vi operasångare är ju sjungande skådespelare. Då måste vi visa precis varenda stavelse om vi vill uttrycka känslorna på rätt sätt, säger Malin Byström.

Musiken till de allra flesta operor har skrivits utifrån orden i librettot. Då speglar musiken ordens uttal och betydelse, med betonade och obetonade taktdelar. De vägleder sången. Varje språk har sin egen musikstil. Språklig bakgrund och röstkvalitet avgör vad som är lättast att sjunga, menar Malin Byström. Det är en stilfråga, till exempel hur man fraserar i olika språk. Själv talar Helsingborgstjejen flytande engelska och tyska, och har studerat både franska och italienska i sin musikutbildning.

– Jag älskar att sjunga på originalspråk, eftersom musiken och språket är så nära sammanlänkade. När texten är översatt stämmer inte orden och betoningarna lika bra med musiken. Det blir lite mindre flyt.

Hon påpekar att det är vokalerna som blir toner i sång. De skapas när luftströmmen får passera obehindrat genom strupen.

Italienska är det största operaspråket, tätt följt av tyska. Operahusen har ofta språkcoacher för att hjälpa ensemblen med korrekt uttal.

– Italienskan har rena vokaler! Inte för att de extra vackra – vilket de är, haha – utan för att de är lätta att sjunga, och rösten mår bra, säger Malin Byström, och tar ton för att visa:

– Aaa eee iiii ooo …

Hennes röst från hotellrummet i Groningen, Nederländerna, där hon befinner sig på turné, förflyttar mig genom lurarna till en stor operascen.

– Det är lätt att nå ut med rösten med italienska vokaler. Italienska operor har mer glissando, det vill säga att de glider mer mellan tonerna i ett legato. Tyskan är svårare att sjunga, med sina starka konsonanter. Där gäller det att använda konsonanterna till hjälp; det finns en hel värld av sångtekniker …
Det allra svåraste som Malin Byström har gjort uttalsmässigt är två tjeckiska operaroller.

– Det går inte att sjunga på konsonanter, och tjeckiskan har många ord som saknar vokaler. Ordet smrt, ’död’, till exempel. Då får man stoppa in vokaler så att ordet ändå går att sjunga, säger hon och släpper ut ett vackert:

– Sm-öööö-rrt.

– Vi hade en tjeckisk dirigent som kunde korrigera när det behövdes; då kände jag mig tryggare på scen.

Operasångare är förstås proffs, men hur ska då alla vi andra göra? Hur får man till exempel rätt uttal i kyrkokören när man sjunger på latin?

– Även om vi inte kan språket, så kan vi närma oss sången genom de små nycklarna: uttalsreglerna. Det finns specifika saker som är typiska i olika språk, till exempel tonande eller icke tonande s i vissa ord.

Det säger Ingrid Haking Raaby, sångpedagog med uttal och tolkning av romanser som specialitet. Hon coachar bland annat den akademiska damkören Linnea i Linköping, och undervisar vid Linköpings universitet om uttalsregler för italienska, tyska och franska.

– Italienskans a uttalas alltid öppet och kort, som i svenskans kappa eller bank. Och tonvikten ligger i allmänhet på den näst sista stavelsen: bambino. Dessutom saknar italienskan så kallade aspirerade konsonanter – det brusljud som uppstår när man släpper ut luft efter en konsonant. När vi sjunger pappa på svenska så är det väldigt överdrivet: p_happa. Italienskas padre har det inte alls, utan låter mycket mjukare.

– I tyskan är dubbeltecknade s, som i lassen, inte tonande, medan det är tonande s i lesen och singen. Det är sådant som avslöjar om någon kan språket eller inte.

Ingrid Haking Raaby tror att det slarvas mycket i körer där körledaren inte har förstått betydelsen av uttalsregler för en homogen klang.

– Musikaliskt och tekniskt kan det vara jättebra, men textligt urdåligt. Det är så synd! Sång är det enda instrumentet med text! Piano, flöjt och fagott har ju inte text … Vi borde vörda språket, ha mer respekt för uttalet. Texten ska klinga vackert och uttrycka något.

Det är lättare att se vikten av rätt uttal i sitt eget språk, menar Ingrid Haking Raaby, och tar Runebergs dikt ”Flickan kom från sin älsklings möte”, tonsatt av Jean Sibelius, som exempel.

– När utländska sångare sjunger den har de ofta svårt med o och å, eftersom o uttalas som å i flera språk.

Känner du till texten? De sista raderna lyder:

En gång kom hon hem med röda läppar
Ty de rodnat under älskar’ns läppar
Senast kom hon hem med bleka kinder
Ty de bleknat genom älskar’ns otro.

– Sjunger man åtrå här så blir det ju en helt annan innebörd.

Uttal och framförande är alltså viktigt för att nå fram med budskapet. Men det finns en aspekt till som hjälper både sångaren och lyssnaren.

– Hur det låter i början av ett ord får vår hjärna att veta hur fortsättningen ska bli, säger Mikael Roll, professor i fonetik vid Lunds universitet.

Han forskar om hur vi använder språkmelodin för att förutsäga och underlätta bearbetning av grammatisk struktur. Bland annat har hans forskargrupp upptäckt en ny hjärnsignal, där hjärnan reagerar med en extra hög topp när vi förväntar oss hur ett visst ord ska uttalas.

– Om jag säger bil-en, eller bil-ar, så hör du direkt på uttalet av första stavelsen vad som ska komma. Tonhöjden på ordstammen bil är avgörande. I Jag tar biiii… len går jag upp i ordton, men om jag pratar om bi… larna så är det lägre tonhöjd.

Hjärnsignalen speglar vår förväntan i en blixtsnabb process; det går på hundra millisekunder att reagera, och sker helt omedvetet. Det hjälper oss att snabbt förstå det som sägs, menar Mikael Roll.

Vad händer om man använder fel tonhöjd?

– Ja, man förstår ju sammanhanget ändå, men det går kanske inte riktigt lika snabbt om man inte får det hjärnan är förberedd på.

Frågan är hur det blir när man sjunger. Mikael Roll hänvisar till en forskarstudie som visar att uttalsvarianterna försvinner i sång, i alla fall på kinesiska, som är ett tonspråk. Ett typiskt exempel är stavelsen ma, som beroende på betoning kan ha fyra olika betydelser på den kinesiska dialekten mandarin: ’mamma’, ’häst’, ’hampa’ eller ’banna, skälla’.

– Där får man sluta sig till betydelsen utifrån sammanhanget. I kantonesiska, en annan kinesisk dialekt, kan en stavelse ha sex olika betydelser beroende på ton. Men där följer betoningen med i sången: man glider lite på en ton för att få in rätt ordton i melodin. Kanske är det viktigare att sjunga rätt där, eftersom risken för missförstånd är större, säger Mikael Roll.

Svenskan har omkring 350 ordpar med olika ordton, som tomten (sagofiguren eller trädgården) och anden (fågeln eller spöket), men han ser inte att denna skillnad spelar någon roll i svensk sång, och nynnar trevande för sig själv: ”Bona hänger i träden”, ”Nu ska jag bona golvet”…

– Det är samma uttal av bona, fastän de uppenbart har olika betydelser – och har olika uttal i svenskan.

Tyska, franska och italienska saknar ordtoner, så där är detta helt oproblematiskt.

En tydligare skillnad är hur långa stavelserna är, berättar Mikael Roll. Och det avspeglar sig i både musik- och språkstilen.

– Romanska språk, som italienska och spanska, är ”stavelsetajmade”, det vill säga varje stavelse är precis lika lång. Därför låter det som stackato när de pratar. Man brukar lite skämtsamt kalla dem kulsprutespråk.

Svenska, tyska och engelska är i stället ”betoningstajmade” och stavelsernas längd kan variera.

– I flerstaviga ord är varje stavelse lite kortare än i ord med bara en stavelse. I ”Bä, bä, vita lamm”, är stavelserna vi-ta mycket kortare än bä och lamm, säger Mikael Roll.

Åter till sopranen Malin Byström.

– Det ligger i sångens natur att man drar ut på vissa stavelser. Det får inte kännas: ”oj oj, nu ligger jag på en obetonad stavelse jättelänge.” Då är musiken dåligt komponerad, skulle jag vilja säga.

Hon lär in ungefär två nya roller per år, och förbereder sig månader i förväg. Särskilt när hon har huvudrollen.

– Det är mycket att lära sig i en operaroll: musiken, texten, uttalet, betydelsen, karaktären ...

I vår gör hon först Puccinis Tosca i Nederländerna och sedan Flickan från Vilda Västern, av samma kompositör, på Stockholmsoperan. Båda på italienska. Det har blivit allt vanligare att operor sjungs på originalspråket, även i Sverige, enligt Malin Byström.

– Om jag sjunger övertygande på italienska så kan det tala direkt till dig, träffa ditt hjärta, fast du inte förstår orden. Innebörden och känslan blir så tydliga ändå. Det blir långtråkigt att lyssna om man inte är noga med de korrekta språkljuden, eller om man bara sjunger aaa-
aa-aaaah. Det håller kanske för tre minuters sång, men inte för en helaftonsföreställning på tre timmar.

Så lägger hon till:

– Men musiken i sig har ju en otrolig kraft, oavsett orden!

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.