Grammatikboken är ingen lagbok

En vanlig föreställning är att grammatiken är en uppsättning regler som man måste följa i språket, precis som man måste följa lagar och regler i samhället. Ordet språkpolis vittnar om just denna syn: ordet syftar på en person som håller ordning och reda och ser till att reglerna efterföljs.

Men liknelsen haltar betänkligt. Samhällets lagar och regler är skapade av oss människor, högst medvetet och efter noggrant övervägande. Grammatiken är däremot ett system av principer och mönster som vi språkbrukare till stora delar varken är medvetna om eller har haft del i att skapa. (Jag bortser här från regler för skriftspråket, såsom stavning, bruket av stor och liten bokstav, hur siffror och procent ska återges i text etcetera eftersom det är en annan typ av normer.)

En grammatikbok är alltså ingen lagbok. Den är snarare ett försök att formulera – och därmed med­vetande­göra – de regelmässiga principer som styr hur ord, fraser och satser kombineras i ett språk. Det enda sättet att lyckas med en sådan beskrivning är att studera hur människor använder språket, och utifrån det göra generalise­ringar och dra slutsatser. Det finns inte något på förhand rätt eller fel, utan det som är ogrammatiskt är sådant som ingen språkbrukare säger eller accepterar. Allt som moders­målstalare säger och accepterar är däremot grammatiskt.

På så sätt fungerar grammatikboken faktiskt tvärtemot lagboken. Om en medborgare bryter mot en lag är det medborgaren som gör fel. Men om en modersmålstalare bryter mot en grammatisk regel, då är det regeln som är fel.

Inom grammatikforskningen är nämligen grundtanken att ingen språkbrukare systematiskt producerar yttranden som bryter mot den egna grammatikens regler; det sker bara sporadiskt, som när man är väldigt trött eller berusad. Det blir därför ett slags logiskt felslut att säga ”många säger så, men det är inte rätt eller grammatiskt”. Om många säger så, är det per definition rätt eller grammatiskt (åtmin­stone för dessa språkbrukare). Det som är ogrammatiskt är därmed det som ingen säger, som gul en bil, i dag min farmor jag träffade. Men det är ju inte värt att diskutera, eftersom alla är överens.

Det här perspektivet är viktigt att ha i åtanke när man diskuterar språkriktighetsfrågor. Språkriktighet handlar nämligen mycket sällan om vad som är rätt och fel i rent grammatiskt avseende. Det hindrar såklart inte att argumentet ibland används som stöd för den ena eller den andra språkliga varianten.

En språkriktighetsfråga som ofta dyker upp rör bruket av var och vart. För många finns här en reell skillnad: var används för befintlighet (Var ligger pennan?) medan vart används för riktning (Vart ska du gå?). Denna distinktion görs också i det offentliga skriftspråket. Men i bland annat västra Sverige används vart ofta i alla situationer, även när bara var anses korrekt i skrift. I delar av södra Sverige är förhållandet det motsatta när talare använder var där andra (och skriftspråksnormen) skulle förorda vart.

I talet finns alltså en dialektal variation som beror på att olika personer inte har samma inre gramma­tik. Det innebär i förlängningen att den regel som bör följas i skrift, alltså att var används för ­befintlighet och vart för riktning, inte gäller för alla ­modersmålstalare av svenska. Det går inte att påstå att vissa modersmålstalare gör fel i valet av var eller vart; de gör bara annorlunda i förhållande till andra modersmålstalare (och eventuellt till skriftspråksnormerna).

För en grammatiker består utmaningen i att försöka formulera de grammatiska reglerna så att de både omfattar allt som är möjligt i språket och utesluter det som inte är möjligt att säga, alltså det som ingen säger. Genom en systematisk grammatisk analys kan vi komma närmare de principer som faktiskt styr språket. Det kan vi inte göra om vi anlägger ett perspektiv som utgår från att något på förhand ska vara rätt, och något annat fel.

För att konkretisera det här resonemanget kan vi utgå från hur adjektiv böjs i svenska. Jag tror att alla som läser denna artikel håller med om att huset är gula låter fel i både tal och skrift; det måste heta huset är gult. Huset är gula är därmed en ogrammatisk mening; ingen modersmålstalare säger så eller accepterar det.

Orsaken skulle kunna ­formuleras så här: i svenska ska adjektivet ­böjas efter substantivets genus (en/ett) och numerus (singular/­plural). Detta kallas med grammatisk termi­nologi kongruens: adjektivet ska kongruera – alltså stämma överens – med substantivet det beskriver. Det heter alltså bilen är gul, huset är gul-t och bilarna/husen är gul-a. Det här är såklart en grammatisk regel som de flesta är helt omedvetna om och har svårt att sätta ord på. Men just så fungerar grammatiken: det är en ”tyst” kunskap som vi har haft sedan de tidiga barnåren.

Men bilden av svenskans adjektivböjning är faktiskt mer komplicerad än vad regeln ger sken av. Det är inte ovanligt med meningar som Stockholmspolisen är nöjda med sin insats, där adjektivet nöjda är böjt i plural trots att substantivet polisen står i singular. En del kan irritera sig på det här, och menar att den rätta formen måste vara nöjd – helt i enlighet med den regel jag formulerade innan. Men kan man hävda att nöjda då är fel, alltså ogrammatiskt?

Här finns det två vägar att gå: antingen argumenterar man för att meningar som polisen är nöjda ­bryter mot den grundläggande ­regeln om att adjektivet ska böjas efter substantivet, eller så argumenterar man för att regeln är felaktig, eller åtminstone ofullständig. De flesta språkpoliser väljer sannolikt det första alternativet, och ser därmed grammatiken som en samling regler som ska efterföljas. Språkvetare tenderar att välja det andra alternativet.

Just dessa skilda val ger ibland upphov till en frustration i språkriktighetsdebatter. Språkvetare blir ofta anklagade för att vara alltför liberala, och tillåta vad som helst. Och utifrån språk­polisens perspek­tiv ligger det något i det: det är som att juristerna skulle skriva om lagen i samma stund som polisen haffar någon som bryter mot den. Men ­höjer vi blicken leder faktiskt språkpolisperspektivet till en del problem.

För det första hamnar man i den märkliga slutsatsen att många språkanvändare har ett ogramma­tiskt språk. Som vi konstaterade tidigare är det enligt de flesta språkvetare en logisk omöjlighet: alla människor besitter en omedveten grammatisk kunskap och producerar sina yttranden i enlighet med den. Det är inget märkligt med att hitta mindre skillnader – som dialektal variation när det gäller var och vart – mellan olika språkanvändares grammatiker.

För det andra skulle de som säger och accepterar polisen är nöjda sannolikt aldrig säga eller acceptera huset är gula. Och även de mest uttalade förespråkarna för singularformen nöjd måste nog tillstå att huset är gula är mycket mer fel än polisen är nöjda. Hur kan man förklara det?

För det tredje finns det strukturer där vi alla verkar överens om att adjektivet måste böjas i plural, trots att det beskrivna substantivet står i singular: ett stort antal av de anställda är missnöjda med hanteringen. Skulle regeln följas ska formen på adjektivet vara missnöjt, eftersom det syftar tillbaka på antal.

I engelska uppstår samma problem, fast då med verbböjning snarare än adjektivböjning. Efter a number of people föredrar de flesta det plurala are (people are) snarare än det singulara is (a number … is).

Det är därför rimligare att utgå från att den ”enkla” regeln att adjektiv böjs efter substantivets genus och numerus inte fångar hela bilden. Det är inte bara substantivets morfologi – det vill säga hur betydelsebärande delar i språket kombineras med varandra – som spelar in, utan även dess referens – det som substantivet betecknar i verkligheten.

I typfallet sammanfaller både morfologi och referens, och då finns inget att diskutera: i exemplet med huset är substantivet morfologiskt singular och betecknar ett enda hus, och då måste adjektivet vara böjt i singular (som i huset är gult/sålt/renoverat). I andra fall kan ett singulart substantiv beteckna något som enkelt kan tolkas som bestående av flera individer, som polisen. Då fungerar både ­singular- och pluralböjning av adjektiv, beroende på vilken tolkning som ligger närmast. I sammanhang där polisen syftar på själva myndig­heten är det mest naturligt med singulara adjektiv: polisen är central för upprätthållandet av rättsstaten. I andra fall ligger det närmare till hands att tänka på en grupp poliser, och då fungerar pluralformen också bra: polisen är klara på brottsplatsen. Slutligen har vi fraser som ett stort antal av de anställda, som otve­tydigt betecknar en mängd individer. Då blir singularböjningen missnöjt fel, trots att substantivet även här är morfologiskt singular (antal).

Vi måste hela tiden komma ihåg att grammatikens regler och principer är omedvetna, och att de regler som ställs upp i grammatikbeskrivningar bara är ofullständiga försök att formulera vad vi intuitivt redan vet. Grammatiken lär oss alltså inte hur det ska vara, utan i bästa fall hur det faktiskt är, det vill säga hur vår mänskliga språkförmåga fungerar. Men det förut­sätter att vi hela tiden är öppna för att formulera om reglerna i ljuset av nya språkliga data.

Naturligtvis kan grammatiska regler fungera som ett slags rättesnöre, kanske framför allt när man lär sig ett främmande språk. Då kan grammatikregler hjälpa oss att få syn på systematiken i det språk vi försöker lära oss. Men för en modersmålstalare är dessa regler inte till mycket praktisk nytta – vi kan dem redan omedvetet, och har kunnat dem sedan ungefär fem års ålder.

I språkriktighetsdebatter är det alltså sällan särskilt effektivt att hänvisa till grammatikens regler. Det är inte de som hjälper oss bena ut om en variant är bättre än en annan. Däremot kan kunskaper om grammatik hjälpa oss att förstå vad det är vi faktiskt kan när vi kan ett språk, och det är ingen liten sak. Språket är något unikt mänskligt. Att förstå språket – och därmed grammatiken – är därför en helt central del i att förstå oss själva som människor.

Johan Brandtler är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Läs mer:
Vart är vi på väg?