Gotiskt klotter skriver historia

Vad mötte egentligen de vikingar som reste i österled? Kan de ha mött talare av gotiska, ett germanskt språk besläktat med svenska? Det är några av de frågor som väcks av fynden av gotiska inskriptioner på Krim.

Den ryske historikern Andrej Vinogradov gjorde för tre år sedan en mycket märklig upptäckt. Under arbetet med en nyutgivning av bysantinska grekiska inskrifter från länderna kring Svarta havet skulle han kontrollera en text på ett stenblock från en kyrka på Krim.

Efter mycket besvär hittade han stenen, som senast hade setts för mer än ett halvsekel sedan, när den påträffades under utgrävningar vid den forna fästningen Mangup. Den hade inte bara den grekiska texten, utan också fragment av text med ett märkligt alfabet, som hade drag av både grekisk och latinsk skrift.

Andrej Vinogradov anade att det kunde röra sig om gotiska och kontaktade en specialist, Maksim Korobov, som kunde bekräfta att det var gotisk skrift. Tillsammans har de nu läst och tolkat fem gotiska textfragment.

Faktum är att man aldrig tidigare har funnit några inskrifter som säkert är på gotiska; skriftspråket har bara varit känt från dokument. Inskrifterna kan dessutom dateras till ungefär år 900, en tid när det gotiska språket, så vitt man vet, inte längre användes på några andra håll än just på Krim. De är gjorda långt öster om de ställen där goterna, enligt våra källor, fanns under antiken.

Gotiskan och goterna har anknytning till svenskan och svenskarna på flera sätt (se Språktidningen 1/14). Båda språken tillhör den germanska språkfamiljen. Gotiskan är det germanska språk som först skrevs ner i böcker; den viktigaste boken var översättningen av Bibeln, delvis bevarad i en stor handskrift, Silverbibeln. Denna finns sedan 1600-talet i Sverige, på universitetsbiblioteket i Uppsala.

Goterna själva hade också uppfattningen att de ursprungligen hade kommit från det område som nu är Sverige. Men detta är mycket osäkert. Vad man vet är att goterna bodde i nuvarande norra Polen något århundrade e.Kr., men sedan flyttade flera hundra mil söderut, till nuvarande Bulgarien. Där fick de kontakt med romerska imperiet och blev kristna. Missionären Wulfila uppfann det gotiska alfabetet och översatte Bibeln på 300-talet. Senare migrerade två stora grupper av goter (oftast kallade västgoter och östgoter) in i romarriket och hade stora framgångar där. Östgoterna styrde större delen av Italien under första delen av 500-talet. Där och då skrevs Silverbibeln, liksom nästan alla de få och korta andra texter på gotiska som finns kvar.

Men både östgoter och västgoter assimilerades efter några generationer i det som hade varit romarriket, och deras språk försvann. I nuvarande Bulgarien har man inte hittat några spår alls av gotiskan.

Hur och när det kom talare av gotiska till Krim är helt okänt. En grupp kan ha tagit sig upp längs Svarta havets kust från Bulgarien, men det kan också ha varit så att några emigrerade direkt från Polen till Krim, utan att ta omvägen söderut.

Det har varit bekant tidigare att man antagligen talade en variant av gotiska på Krim, så kallad krimgotiska. En västeuropeisk diplomat vid namn Busbecq träffade där på 1560-talet ett par personer som använde ett språk som han uppfattade som tyskt eller nederländskt. Han skrev ner några korta prov i ett brev som senare publicerades. Orden är östgermanska, förmodligen gotiska. Språket användes alltså muntligt på Krim i nästan tusen år efter det att spåren av det försvunnit på andra håll.

Det nya fyndet bekräftar Busbecqs rapport. Men det visar mycket mer. Långt efter antiken fanns det människor som inte bara talade språket, utan också var skrivkunniga och använde det alfabet som Wulfila hade uppfunnit. De brukade det för att klottra fromma ord på en kyrkvägg. Vad som står där är bland annat ett citat från Bibeln: ϸu is guϸ waurkjands sildaleika, ”Du är den Gud som gör under” (Psaltaren 77:15).

Forskarna får mycket att göra. Till exempel visar detta att Psaltaren – en del av Gamla testamentet – faktiskt fanns i gotisk översättning. Silverbibeln innehåller bara delar av Nya testamentet.

Mycket finns att utreda. Den oväntade glimten från det förflutna skapar många frågor: Var de gotisktalande många eller få? Hade de ett rike eller bara någon liten by? Hur kunde de förmedla Wulfilas skriftspråk från generation till generation? Hade de böcker, rentav en bibel? Hade de förbindelse med andra som använde något germanskt språk? Träffade vikingarna på dem längs vägen mot Miklagård/Konstantinopel? Det mesta får vi aldrig veta, men en hel del nytt kommer säkert fram när forskarna kan dra fler slutsatser med stöd av de nya texterna.

Tore Janson har varit professor i latin och afrikanska språk. Han är nu affilierad till Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet. Hans bok Germanerna nominerades till Augustpriset 2013.