”Genom språket förstår vi vår plats”

Karl Ove Knausgård är ett internationellt toppnamn inom litteraturen. Hans ­böcker översätts och läses över hela världen. Han skriver artik­lar om det som intresserar honom för ansedda tidningar som New York Times. Världen är hans arena och sedan snart sex år bor han i metropolen London. Men att byta språk, som exempelvis den ryske författaren Vladimir Nabokov gjorde när han flyttade till USA, har han inte lust med.
– Det skulle vara omöjligt för mig att skriva på ­engelska. Jag vet inte hur Nabokov gjorde, och jag skulle inte kunna byta. Norska är mitt modersmål och det finns en närhet till det som jag saknar i engelskan, säger Karl Ove Knausgård.
Han sitter i sitt hem i sydöstra London, i bakgrunden skymtar en överfull bokhylla. Vi gör intervjun över nätet och han beklagar sig lite över det opersonliga i att inte träffas på riktigt. Sedan ­fortsätter han att förklara varför det vore ”omöj­ligt” att skriva på ­engelska.
– Visst. Jag märker att jag läser engelska böcker mycket lättare och snabbare nu. När jag bodde i Sverige läste jag mycket på svenska. Men det är som ett skinn över de språken, en distans. Jag skulle skriva mycket sämre både på engelska och svenska.
Varje veckodag går han till arbetsrummet och skriver ungefär fem sidor. På eftermiddagen skickar han dem, varje dag, till sin redaktör Geir Gulliksen som kommer med kommentarer eller bara ett ”bra, fortsätt så” följande morgon.
– Eftersom jag är oerhört självkritisk behöver jag ett mål. Att veta att han ska läsa varje kväll blir som ett löfte som jag inte kan eller vill bryta.

Nu är Karl Ove Knausgård aktuell på svenska med romanen Nattens skola. Det är den fjärde delen i den romansvit som inleddes med Morgonstjärnan 2020. I vanlig ordning handlar det om en rejäl tegelsten, även om den är något kortare än de tidigare delarna med sina 490 sidor. En annan nyhet är att boken endast har en berättare och huvudperson. De tidigare ­delarna har myllrat av personer och händelser, berättade ur deras olika perspektiv.
– Jag diskuterade med Geir Gulliksen om jag skulle ändra språket för att få större variation på de olika personerna i de tidigare delarna, men det har jag ju faktiskt inte gjort.
Karl Ove Knausgård tar ett djupt andetag och funderar en stund. Sedan säger han att han trodde att det skulle bli alltför mycket av en konstruktion om han hade försökt skriva fram de olika personerna och ge dem olika språk.
– Jag hade kunnat använda mig av olika sociolekter eller dialekter för att göra dem mer individuella. Men det hade inte blivit bra.
Det var Geir Gulliksen som gav honom ett bra argument för att inte använda sig av olika språkdräkter för sina många huvudpersoner.
– Han sa att jag ju skriver fram deras inre, inte hur de talar. Så personerna i ­böckerna har sina olika liv och begränsningar, men de har mitt språk. Jag vet inte om det blir realistiskt?
Han tittar upp och ser ­upp­riktigt fundersam ut. ­Sedan drar han ett bloss på sin e-cigarett.
– Men det jag vill göra är inte att skriva verkligheten, jag skriver litteratur och den är artificiell oavsett språk. Litte­raturen är en slags översättning av tankar och känslor.

Nattens skola handlar om den unga norska studenten Kristian Hadeland som kommer till London sommaren 1985 för att studera fotografi. Han är ambitiös och äregirig och avskyr lärare och andra studenter som inte förstår hans fotokonst. När han träffar den mystiske Hans och dras in i en ljusskygg krets börjar framgångarna att komma. För sent inser Kristian att han, liksom den mytologiske Johann Faust, har sålt sin själ till djävulen.
– Jag blev lite konstig i arbetet med den här mörka romanen. När jag skriver är det som att personerna blir verkliga för mig och det var ansträngande att vara i Kristians värld.
I romanens inledning får ­läsaren veta att huvud­personen planerar att ta sitt liv. Först ska han bara skriva ned de händelser som ledde fram till den hopplösa situationen. Men när han skriver konstaterar han också att det finns ”ett hopp” och ”ett ljus” i språket som står i kontrast till allt som hänt honom.
– Så ser jag det också. ­Språket vänder sig alltid till någon annan, det är socialt och det ger hopp.

När han tog emot Svenska Akademiens nordiska pris tog Karl Ove Knausgård i sitt tacktal upp det mirakulösa i att se sina ”barn växa in i språket”. Han blir tyst en lång stund när jag frågar hur denna erfarenhet har påverkat honom som författare.
– Ursäkta, men jag behöver tänka lite till.
Han sitter där bland sina böcker och tänker en bra stund. Han röker lite mer. ­Sedan harklar han sig och säger:
– Jag vet inte om det berör barnen. Men för mig hänger språket tätt ihop med världen. Genom språket förstår vi vår plats i världen. Vi delar också språkligt in världen i olika kategorier, vilket betyder att världen också kan förändras genom språket.
Nu har han fått fart. Han resonerar kring hur filosofer som Francis Bacon och Gottfried Wilhelm Leibniz försökt att styra världen genom att tänka sig ett universalspråk. Sedan nämner han William Shakespeare, som är den författare som Kristian ständigt återkommer till i Nattens skola, vid sidan av 1500-talsdramatikern Christopher Marlowe.
– Shakespeare var inte ute efter att behärska världen. Han ville förstå människorna genom språket och skrev därför rakt och konkret om saker vi alla funderar på.
Karl Ove Knausgård gör en paus och konstaterar att han kanske hamnat långt ifrån barnens språk som jag egent­ligen frågade om.
– Jag tycker det här är otroligt intressant, men det är inte så lätt att prata om det. Det jag vill säga är nog att jag är så fascinerad av hur språket formar världen och att barnen växer in i det och att de också blir formade av just språket.
Han ler stort och ser samtidigt lite förlägen ut. Som att han skäms lite för den långa utvikningen. Men så lägger han snabbt till:
– Det är sådant här som gör det så intressant att vara författare.
När huvudpersonen i Nattens skola just anlänt till London ger han sig ut på fotoexkursioner bland nedlagda fabriker, på bakgator och på skrotupplag. När Kristian sedan arbetar i mörkrummet och ser fotografierna växa fram inför sina ögon är det som att han brinner av entusiasm. Så fungerade skrivandet för Karl Ove Knausgård en gång i tiden.
– När jag var runt 18–19 år gammal var jag naiv, oskyldig, och då skrev jag i ett sådant ­rasande flöde. Andra gången det hände var när jag bodde i Stockholm och skrev min ­andra roman En tid för allt. Från den tiden kan jag bara minnas att jag skrev i ett slags extas.

Men det var då. Nu arbetar han under förmiddagar och fram till klockan 15. Efter det hämtar han barnen i skolan och umgås med familjen.
– Jag vill inte ha det på något annat sätt. Särskilt när jag skriver om mörker och världens undergång. Då behöver jag familjelivet som en motvikt.

Mats Almegård är ­frilansjournalist.