Från slit till stil

Pappa var dyslektiker och behövde korrekturläsning, säger Marika Lagercrantz, skådespelare, regissör och dotter till Olof Lagercrantz.

– Korrekturläsningen fick han av mamma, som läste allt han skrev. Hon var hans musa.

Olof Lagercrantz och hustrun Martina Lagercrantz fick fem barn. Hon var hemmafru utan akademisk utbildning. Först när barnen vuxit upp, började hon arbeta som kontorist på ett bibliotek.

Det språkliga lagarbetet mellan makarna har varit okänt för de flesta. Men Olof Lagercrantz har skrivit om sina läs- och skrivsvårigheter. I självbiografin Min första krets skildrar han hur han som tolvåring fick gå om en klass i skolan efter att han blivit underkänd i ”svensk skrivning”. En svårt förnedrande upplevelse.

Olof Lagercrantz läste böcker om och om igen, lärde sig dem utantill och kämpade med hoppande bokstäver och ord som försvann.

– Han arbetade med språket på det där utstuderade sättet som många dyslektiker gör, säger Marika Lagercrantz.

Hennes bror, författaren David Lagercrantz, minns också pappa Olofs problem med stavningen, långt upp i åren.

– Ingen talade ju om dyslexi då. Men alla som levde nära honom visste att han hade svårt att stava och inte såg sina fel. Han kallade det själv för ordblindhet.

Språket blev tidigt en kamp för Olof Lagercrantz. Men han lyckades vända den svagheten till en styrka.

– Det finns ju begåvningar som skriver hur lätt som helst – swoosh! Men de lär sig inte att anstränga sig. Olof lärde sig det från början. Han ville skriva, mest av allt, säger David Lagercrantz.

Han tror att detta är hemligheten bakom faderns stil, att han tvingades arbeta så hårt med språket. Han tror också att det är en anledning till att Olof Lagercrantz hela tiden utvecklades som skribent.

– Jag tycker att han skrev som bäst när han var runt 70 år. Då hade han mer än 50 år av träning bakom sig.

Dyslexi är ärftligt, och David Lagercrantz har samma problem som sin far.

– Vi har det precis identiskt, åtminstone enligt min mor. Jag ser inte att det fattas ord. Jag har slarviga manus trots att jag jobbar otroligt mycket med språket. Därför är jag också en late bloomer.

Stina Otterberg, litteraturvetare i Göteborg, skrev den prisbelönta avhandlingen Klädd i sitt språk, om kritikern Olof Lagercrantz. När hon gick igenom hans manus noterade hon också att han hade svårt med stavningen.

– Men det fascinerande är ju att det inte har ett dugg med språkkänslan att göra, något man felaktigt trodde i skolan förr.

Olof Lagercrantz lärde sig poesi och psalmverser utantill. Han såg ett värde i att varje människa borde kunna i alla fall någon dikt utantill. Något att recitera för sig själv i svåra stunder, som tröst.

– Det är en vacker tanke, säger Stina Otterberg. Och kopplat till dyslexin hade det nog också en viktig, konkret funktion för honom. När den skrivna språkbilden var svår att ta till sig, var den muntliga enklare.

Hon ser Olof Lagercrantz som en av 1900-talets största prosaister.

– Han började ju som poet, kanske inte en så lyckad sådan. Men han tar med sig en poetisk intensitet in i prosan. Det är en av hans storheter. Framför allt i essäformen har han haft ett enormt inflytande.

Stina Otterberg karakteriserar Olof Lagercrantz stil som ekonomisk: plocka bort och reducera, aldrig överlasta. Ett avskalat språk.

– Framför allt i Dagens Nyheter bröt han av mot den gängse stilen, som kunde vara omständlig och abstrakt med många bisatser. Han skrev tvärtom väldigt konkret, säger hon.

Olof Lagercrantz ville bort från det pråliga och tillkrånglade, till ett enkelt sätt att skriva – och bjuda in läsaren i texten.

– Som läsare känner man: ’Det här riktar sig till mig’, säger Stina Otterberg. Det tror jag är hemligheten bakom att så många har läst – och fortfarande läser – honom.

Inledningen i Olof Lagercrantz bok Om konsten att läsa och skriva citeras ofta:

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, tidigare redaktionschef på Dagens Nyheter, och även han dyslektiker som ung, har ett tummat exemplar.

– Olof Lagercrantz skriver fantastiskt om förhållningssätt till läsande och skrivande, inte om regler. Där finns oerhört fina språkliga bilder, till exempel att författaren och läsaren utför ett fantasiskådespel tillsammans. Men det som betytt mest för mig som skribent är att han hela tiden lyfter fram språkets rytm. Att rytmen är det avgörande för hur läsaren uppfattar och tar emot en text. Det talar jag ofta om, med kolleger och på föreläsningar, säger Ola Sigvardsson.

Författaren Theodor Kallifatides instämmer:

– Olof Lagercrantz hade den där rytmen i språket. Han var ju lyriker också och rytmen i hans prosa är påfallande. Han bemödade sig alltid om att vara klar med vad han menade. Att inte ge sig ut på retoriska övningar eller att skönskriva för skönskrivningens skull.

Theodor Kallifatides framhåller att Olof Lagercrantz menade något med det han skrev, och försökte få fram det så tydligt, så klart och så kort som möjligt.

– Klassiska ideal, men mycket svårt att göra.

Författaren Björn Ranelid växlade brev och böcker med Olof Lagercrantz under lång tid.

– Han var nästan rastlös i sin förmåga att hitta fyndiga formuleringar. När jag läser Olof Lagercrantz blir jag ständigt överrumplad av hans stil och hans förmåga att kunna sammanföra skenbart oförenliga enheter i verkligheten till en ny enhet där verkligheten förändras, precis som Tomas Tranströmer, säger Björn Ranelid.

Han läser ett exempel ur Ett år på sextiotalet:

”Drar man i persiennens snöre vänder alla lamellerna samtidigt. Varje episod i mitt liv har förändrat form och färg. På samma sätt med mitt nu. Jag ser tecknen och de pekar alla mot döden.”

– Olof Lagercrantz var mäktig också i att han kunde förena hela den där triaden. Han skrev ledare, kulturartiklar och böcker, till exempel verk om August Strindberg, Joseph Conrad, James Joyce, Stig Dagerman, Marcel Proust och Dante, säger Björn Ranelid. Som essäist och som inkännande läsare av världslitteraturen har Sverige inte haft hans like.

Ett gott ”betyg” för tolvåringen som fick underkänt i svenska. Och mycket hoppingivande för dyslektiker i dag.

Mats Fahlgren är frilansjournalist i Göteborg.