Från mun till kropp

Ett böljande fält av fjorton ben transporterar varsamt Dorotea Saykalys kropp i sidled. En vinklad fot ger stöd under hennes bröstkorg, ett böjt ben mot höften hjälper henne att rulla, en mjuk vrist mot sidan av nacken fångar upp. Flödet saktar in och Doroteas överkropp lyfts upp i en fågellik position, med armarna vilande utåt sidorna på fältet av fötter.

Det är drygt två veckor kvar till premiären av Göteborgsoperans föreställning Sacre. I dag repeterar dansarna den del som koreografen Roy Assaf i sin anteckningsbok kallar the fence, ’stängslet’. Det är en sekvens där en dansare i taget flödar över de andras kroppar – från den ena sidan till den andra – ända tills de en efter en börjar falla ner från scenkanten.

Före repetitionen håller Roy Assaf en kort genomgång med dansarna samlade tätt omkring sig. Han är inte nöjd med hur de gestaltade sekvensen på gårdagens repetition.

– Jag vill inte att ni ska gå in i det så här: Oooh yeah, säger han samtidigt som han lustfyllt gosar in sitt huvud mot nackar och armhålor på de dansare som sitter närmast.

I stället börjar han flytta dansarnas armar och huvuden med lätta, mjuka men samtidigt distinkta impulser med sina händer.

– Det ska vara såhär. Boom. Tak. Tik. Inte mooshy mooshy.

Dansarna går ut på golvet för att öva. Männen i en grupp, kvinnorna i en annan. Snart vajar ben med strumpor i olika färger runt i luften. Dansarna testar, pratar en stund om hur det fungerar, testar igen. ”Kan du ge mig mer stöd på bäckenet?” ”Om du skickar din arm neråt där?” ”Där kan du kollapsa lite grann!”

Efter en och en halv timme är Roy Assaf nöjd. Dansarna har hittat ett sätt att göra sekvensen så att den både har det uttryck han är ute efter och passar in tidsmässigt med musiken.

Roy Assaf och Dorotea Saykaly stannar kvar efter repetitionen. Jag frågar hur de skulle beskriva det de just övat på med ord.

– Arbetsnamnet ’stängslet’ kommer från en av de bilder jag får. Jag tänker mig en person som har fastnat uppe på ett taggtrådsstängsel. Men det kan vara mycket mer. Någon som har sex till exempel, säger Roy Assaf.

– För mig dyker det också upp många bilder. Jag tänker på att man lyfter någon som är sjuk, på köttbitar, på renässansmålningar av Botticelli, säger Dorotea Saykaly.

Hon berättar att hon hade hjälp av Roys instruktion i början av repetitionen.

– Jag förstod det som att han inte vill att vi ska kollapsa helt på varandra. Så när jag rullade över de andra valde jag att behålla en tillgänglig kropp, men lade till mer egen spänning, så att det inte ska se ut som att jag helt hänger på de andras ben.

Roy Assaf säger att han känner sig kluven inför att sätta ord på dans. Då och då får han frågor om vad hans verk betyder, eller vad han vill säga med dem. Det går inte att svara på, menar han.

– Dans är ett språk i sig själv. Det går inte att översätta till talat eller skrivet språk.

Han tycker att det finns en risk i att stycka upp och paketera dans i ord och begrepp.

– Att se dans, att uppleva känslorna den väcker, kan vara magiskt. Om någon då förklarar magin så upplever man den kanske inte på samma sätt.

Samtidigt är språket ett centralt verktyg när han repeterar och utvecklar dansstycken tillsammans med dansare. Och ibland kan ord och begrepp vara nyckeln som gör att allt lossnar.

Som den gången då Roy Assaf höll på att repetera in en duett. Hans danspartner skulle utmana Roy genom att slå snabbt mot hans överkropp med omväxlande höger och vänster axel. Sekvensen skulle vara i tre minuter, men blev platt och tråkig och fick inte alls den laddning Roy önskade.

Då bad han henne att föreställa sig sin kropp som en mun och axelrörelserna som meningar.

– Jag sa att ’Du är här för att övertyga mig och du måste hitta så många olika sätt som möjligt att göra det på. Använd så många argument du kan’. Det löste verkligen problemet.

Birgitta Sandström och hennes kolleger vid Dans- och cirkushögskolan i Stockholm har i flera studier försökt fånga språkets roll och funktion. Deras slutsatser, efter att de har följt olika undervisnings- och repetitionssituationer, finns samlade i antologin Språket och dansen, som kom ut tidigare i år.

– Det är definitivt inte tyst när repetitioner eller dansundervisning pågår. Det talade språket är ett oerhört viktigt inslag. Fast man måste också se det i kombination med allt annat som händer. Alla kommunikativa uttryck samspelar, säger Birgitta Sandström.

En del ord och begrepp är gemensamma, och kan ses som del av ett yrkesspråk. Det kan handla om namn för specifika rörelser, till exempel att niga med fötter och knän riktade utåt i en plié eller att spotta genom att fästa blicken på en bestämd punkt. Det finns också vokabulär som är knutna till en viss genre, där exempelvis streetdans har vissa termer och balett andra.

Men mycket av det som sägs i danssalarna går inte att spalta upp i någon ordlista, konstaterar Birgitta Sandström. Språket uppstår till stor del där och då – i mötet mellan dansare och deras lärare eller koreograf.

– Om du kommer in och inte alls är involverad kan det vara snudd på obegripligt. En dansfras som ska utföras kan ha ett ordsättande som bara gäller precis i den stunden. Nästa dag kanske man har ett annat uttryck för att komma åt samma känsla, säger Birgitta Sandström.

Dorotea Saykaly, ursprungligen från Kanada, har jobbat som dansare i drygt tio år, och har samarbetat med en rad koreografer. Hon konstaterar att alla är olika, både i hur de jobbar och hur de använder språket. En del har med sig ett färdigt stycke som är koreograferat in i minsta detalj. Andra jobbar mer med processer, där dansarna får ramar att skapa utifrån, och där föreställningen sedan växer fram steg för steg.

– För ett par år sedan jobbade vi till exempel med en japansk koreograf som var 62 år. Han gick sällan upp och visade något, utan satt längst fram i rummet och vägledde oss med nästan enbart ord. Detta för att få oss att utforska specifika kvaliteter. Vi jobbade till exempel med cracks, det vill säga att röra oss som att våra ben inuti kroppen plötsligt går av. Och att smälta. Vi skulle smälta upp, smälta in i större gester, smälta ner i golvet, ut ur golvet.

I somras skapade Dorotea Saykaly själv ett verk för en grupp på åtta dansare, inför en festival i Italien. Då jobbade hon mycket med metaforer för att få fram de uttryck hon ville ha.

– I en sekvens gav jag först dansarna i uppgift att utforska känslan av att vara skelettlös. Men det blev åtta olika förståelser av vad ’skelettlös’ kan vara, så jag insåg att jag behövde vara mer precis. Då använde jag bilden av en uppblåsbar figur: ’Tänk att benen i din kropp glider ut ur dig och sedan växer tillbaka igen.’ ’Tänk att din skalle sjunker ihop och kollapsar.’

Forskaren Cecilia Roos har observerat repetitionsprocesser för fyra olika dansverk. Hon konstaterar i sin studie att ”alla processer hade utvecklat sina för utomstående obegripliga språkvärldar”.

Det känner Dorotea Saykaly igen. Varje samarbete är unikt. Och så måste det få vara.

– Även om en koreograf kommer in med ett väldigt specifikt rörelsespråk blir det ändå aldrig copy and paste. Dansare är levande organismer, med olika kroppar, bakgrunder, livshistorier.

Dorotea Saykaly beskriver det som en ständig förhandling, där dansare och koreograf försöker nå varandra genom att kommunicera med både ord och rörelser: ”Jag tolkar dig så här, var det så du menade?”

– Vårt jobb som dansare är att öppna våra öron, inte bara för att lyssna utan också för att tolka. ’Okej nu ger han mig de här orden, vad kan det betyda?’ Det handlar om att vara nyfiken på vad koreografen vill och behöver. Och också om att koreografen behöver vara nyfiken på personerna i rummet och vad vi har med oss.

Det är som med andra relationer, menar hon. Ju mer man lär känna varandra, desto lättare blir det att förstå vad man menar.

– Roy Assaf har till exempel ett väldigt mänskligt och ömsint sätt att arbeta. Så även om han skulle säga att man ska vara som en staty, så skulle jag inte tolka det som att uttrycket är stelt. Utan mer med ledigheten hos en romersk staty.