Finn vägen till finskan

De senaste åren har det svenska intresset för Finland ökat. Främst är det kanske den gemensamma och mödosamma processen att ta sig in i Nato som har gjort att blickarna vänts österut. I debatten om problem i den svenska skolan har många med viss avundsjuka sneglat mot Finland. Dessutom hade den tidigare statsministern Sanna Marin medial lyskraft. På den punkten är ordningen nu återställd till det normala, men å andra sidan verkar nyvalde presidenten Alexander Stubb ha gått hem i stugorna på sitt statsbesök i Sverige nyligen. Finska är också ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk.
På hemmaplan noterar man en öppet sverigefinsk närvaro i kultursfären. Irma Lehtosalo (Markoolios mor) har blivit folkkär genom sina framträdanden i tv; Markus Krunegård släpper en uppmärksammad skiva på finska; Miriam Bryant hänger på i mindre skala genom att spela in en låt på finska; Hasse Aro gör en dokumentär om den sverigefinska kulturen. Vågar man kanske hoppas på ett gryende intresse även för det finska språket? Utmärkt, då sätter vi igång!

Finskan tillhör liksom bland annat ungerska, estniska och de samiska språken den uraliska språkstammens finsk-ugriska gren, och anses obesläktad med den indoeuropeiska svenskan. Detta finsk-svenska icke-släktskap är kanske ­tydligast i vokabulären och grammatiken, men vi börjar med en titt på finskans ljudlära­ och låter oss imponeras av hur relativt enkelt finskan återger sina språkljud i skrift.
Den som talar svenska behöver i princip inte lära sig några nya ljud när den lär sig finska. I fråga om konsonanterna är det i princip så att man kan ta sin svenska konsonantuppsättning och helt enkelt stryka b, g och f samt tj– och sj-ljuden så har man de finska konsonanterna. (I relativt nya lånord som banaani ’banan’, genetiikka ­’genetik’ och fasaani ’fasan’ har de dock börjat smyga sig in.)
Vill man sedan få det att låta riktigt finskt kan man se till att uttala p, t och k lite mjukare, utan den luftpuff (aspiration) vi har på svenska. Öva på ord som pullo ’flaska’, talo ’hus’ och kieli ’språk’. Det som kan vara lite svårt är att finskan har h-ljud även inne i orden, som i vohveli ’våffla’, lahti ’vik’ och lähde ’källa’ eller paha ’ond’.

Finskans åtta vokalljud innebär i sig inte några problem. Finskans kuu ’måne’ har samma vokalljud som i ­svenskans ko, och koodi ’kod’ uttalas med å-ljud som i svenskans kod eller kåda. Man bör också hålla i minnet att e och ä alltid hålls isär i finskan, även när ljudet är kort. E ut­talas ungefär som i svenskans hetta i peti ’bädd’ och meri ’hav’, och ä uttalas som i svenskans spärr i mäki ’backe’ och särki ’mört’. Det är alltså olika vokalljud i veri ’blod’ och väri ’färg’. Har du lärt dig detta kan du nu svära och hälsa med ett korrekt perkele ’jävlar’ respektive (hyvää) päivää ’god dag’.
Det finns dock ett litet aber med vokalerna: de kan kombineras på mångahanda sätt till olika diftonger. Några av dessa bör vi klara utan större ansträngning, som i laiva ’skepp’, pois ’bort’ och vauva ’spädbarn’; dessa ligger rätt nära ljudkombinationerna i maj, stoj och paus. Andra får vi kanske öva på lite, som mieto ’mild’, ruoka ’mat’ och housut ’byxor’; här klarar vi av ljuden som ingår, men är inte riktigt vana att kombi­nera dem. En tredje grupp kan kräva ytterligare lite ansträngning: yö ’natt’, pöytä ’bord’ och äyskäri ’öskar’; här får vi jobba koncentrerat med läpparna. Känns äyskäri för svårt kan man välja den enklare synonymen auskari.
Ett trevligt inslag i finskan är det som kallas vokalharmoni. Det handlar om att vissa vokalljud (och därmed bokstäver) – a, o, u – uppträder tillsammans, men helst inte med vissa andra – ä, ö, y. Detta framkommer i personnamn som å ena sidan Tarmo, Auvo, Urpo och Turkka och å andra sidan Yrjö, Väinö, Väinämö, Yrjänä, Kyösti. Auskari och äyskäri står alltså på var sin sida om denna harmonilinje. På samma sätt är det med Tikkurilassa ’i Dickursby’ kontra Käpylässä ’i Kottby’.

Går vi över till prosodin, det vill säga språkets mer musikaliska egenskaper, blir det först lätt, sedan svårt för en svensk­talande.
Vi börjar med det lätta: betoningen ligger alltid på första stavelsen i finska. I svenskan kan vi vara oense om det heter kalops ­eller kalops och presenning eller presenning. Sådant slipper man oroa sig över i finskan. Man kan tryggt utgå från att det är tryck på första stavelsen: sammakko ’groda’, hevonen ’häst’, krokotiili ’krokodil’, och det gäller i såväl arvord som lånord.
Det som däremot är svårt för många svenskspråkiga är vokal- och konsonantlängd. I svenskan är det så att betoning och längd hänger ihop. I kanon (som i kulturkanon) är betoningen på första stavelsen, och där hittar vi också ett långt a; i kanon (vapnet) är betoningen i stället på sista stavelsen, där vi också finner ett långt o. I de båda orden talen och tallen är första stavelsen betonad; i första ordet är det a som är långt, i det andra ordet är det l som är långt. I svenskan är alltså betoning och längd beroende av varandra.

Så är inte fallet i finskan. Betoningen ­ligger orubbligt på första stavelsen, men längden kan ligga på vilken stavelse som helst – och i många ord saknas längd. ­Finskan kombinerar korta och långa konso­nanter och vokaler på ett friare sätt än i svenskan. Tursamt nog ger skrift­bilden en mycket god vägledning, bara man lärt sig hur det fungerar: Långa ljud dubbeltecknas! Krokotiili innehåller alltså ett långt och ett kort i-ljud.
Vissa kombinationer kan vi förhoppningsvis uttala utan vidare: hiiri ’mus’ och häkki ’bur’. Första ordet har långt ii, andra ordet har långt kk. Men i ett ord som mato ’mask’ får vi ge akt på att alla ljud ska vara korta, och i aarre ’skatt’ måste både aa och rr vara långt. Det kräver kanske lite praktisk övning, men teoretiskt är det åtminstone enkelt tack vare finskans föredömliga stavning.
Nu kan vi utan att tveka säga matema­tiikka ’matematik’ och matemaatikko ’matematiker’! Då kan vi gå vidare till ordförrådet.

Eftersom finskan och svenskan, såvitt man vet, inte alls är besläktade var ordskatterna från början helt separata. Jämför man svenskans räkneord två och tre med andra indoeuropeiska språk ­känner man igen sig i tyskans zwei och drei, spanskans dos och tres och tjeckiskans dva och tři. På finska heter det i stället kaksi och kolme. Det går också att skönja ett indoeuropeiskt samband mellan öga, Auge, ojo och oko, men på finska heter det silmä.
När man studerar hur språk lånar av varandras ordförråd brukar man komma fram till att vissa grundläggande betydelse­områden är mindre utsatta för ­påverkan än andra. Vi har redan varit inne på räkneord och kroppsdelar; andra sådana grund­läggande kategorier kan vara fysiska egenskaper, saker man finner i ­naturen och verb som betecknar sådant som alla människor ägnar sig åt dagligen. Det är sådana basord som har funnits länge i språket man fö­rst ska titta på om man är nyfiken på om två språk är släkt med varandra. Svenskan och finskan ­bjuder här på ordpar som fem och viisi, ­huvud och pää, lång och pitkä, torr och kuiva, lus och täi, sten och kivi, äta och syödä, höra och kuulla. Dessa ord stöder oss i uppfattningen att språken är obesläktade.

Finskans och svenskans ordförråd saknade alltså till att börja med berörelse­punkter, men under årtusendenas lopp har man hunnit med en hel del språkkontakt, vilket medfört en mängd lånord från olika indoeuropeiska språk i det som skulle komma att bli finska. Många lån kommer från svenskan och fornnordiskan, men även de baltiska språken har en gång agerat långivare. Det lär vara så att ord som pelto ’åker’, rastas ’trast’ och tytär ’dotter’ är just baltiska, men ljudlikheten med fält, trast och dotter gör dem lättare att minnas för en svensktalande.
Lån från svenskt (och tidigare nordiskt eller rentav germanskt) håll hittar vi i snart sagt alla delar av det finska ordförrådet. Bland äldre lån finner vi ord som kaura ’havre’ och ruis ’råg’, liksom kari ’skär (mycket liten ö)’ och airo ’åra’. Är lånen av lite nyare datum blir det ibland enklare att känna igen sig: harppu ’harpa’, hamppu ’hampa’, sänky ’säng’, kaappi ’skåp’, muurari ’murare’, hummeri ’hummer’, leikki ’lek’, leka ’slägga’.
Sedan delar finskan och svenskan många internationella ord. Ord som planeetta, fysiikka, deduktiivinen och filosofia behöver nog ingen översättning.
Sedan ska man ha lite tur också. En del ord påminner genom vad som före­faller vara ren slump om varandra: sedan/­sitten, sorg/suru, nu/nyt, strut/tuutti. Hit kan man också räkna myynti ’försäljning’, vilket genom tillfälligheternas spel råkar låta lite som mynt.

Det ska inte stickas under stol med att grammatiken bjuder på vissa hinder för en inlärare, men vissa stödjepunkter finns det i alla fall. Den som har studerat exempelvis tyska, spanska eller franska är bekant med person- och numerus­böjning av verb, så vi börjar där. På svenska säger vi ju i presens alltid sover oavsett om det är jag, du, han/hon, vi, ni eller de som gör det. På ­spanska säger man i stället ­duermo, ­duermes, ­duerme, dormimos, dormís, ­duermen. På ­finska heter det på liknande sätt minä ­nukun, sinä nukut, hän nukkuu, me ­nukumme, te nukutte, he nukkuvat. Och ­precis som på spanska är det vanligt att stryka prono­menen – med undantag för hän och he. Person­böjningen av verben räcker alltså för att berätta att det är ’jag’ som sover i duermo respektive nukun.
I preteritum (dåtidtempus) heter det nukuin, nukuit, nukkui, nukuimme, nukuitte, nukkuivat. I imperativ (uppmaningsform) heter det på finska syö om man uppmanar en person att äta, men syökää om det är fler vid bordet. På tyska motsvaras detta av iss respektive esst och på spanska säger man come och comed (lite beroende på vilken typ av spanska man talar). Man kan också konstatera att tempussystemet är ganska likt mellan svenska och finska. Presens, preteritum, perfekt och pluskvamperfekt återfinns i båda språken: jag läser/läste/har läst/hade läst motsvaras på finska av (minä) luen/luin/olen lukenut/olin lukenut.
Sedan finns det egenskaper hos finskan som nog kan kännas mer främmande. ­Finskans agglutinerande karaktär och ­delar av språkets kasussystem är kanske­ det som mest sticker ut jämfört med svenskan.
Att ett språk är agglutinerande innebär ungefär att ett ord kan byggas på med ett antal urskiljbara ändelser. Svenskan är ibland lite åt det agglutinerande ­hållet, som i sten-ar-na-s, men ibland lite ­mindre, som i växlingen mellan flyga, flög och flugit där böjningen mer bärs upp av vokalväxling. Finskan gör dock en dygd av agglutina­tionen och kan klistra på fler ändelser än vad som är brukligt i svenskan. Ett ord som kirjassanneko går att dela upp så här: kirja ’bok’ + ssa ’i’ + nne ’er’ + ko (frågepartikel), alltså det som skulle heta ”i er bok?” på svenska. Ett annat exempel är ­taloistammekin: talo ’hus’ + i (plural)+ sta ’ur’+ mme ’vår’+ kin ’också’, vilket på svenska motsvaras av fyra fristående ord: ”också ur våra hus”. Det sista exemplet kan kanske upplevas som lite konstlat, men omöjligt är det inte.

Det är något av ett kännetecken för uraliska språk – alltså den språkfamilj ­finskan tillhör – att de har många kasus, alltså kategorier av böjningar som anger ett ords förhållande till ett annat i en sats. Finskan utgör härvidlag inget undantag med sina femton kasus.
Vi ska här titta på en kategori av dessa, nämligen lokalkasusen. Man kan säga att svenskan för det mesta använder prepositioner för att uttrycka rumsliga för­hållanden, som i på taket och i skolan, medan finskan i stället ofta förlitar sig på kasusändelser. Om vi utgår från metsä ’skog’ och laituri ’brygga’ har metsä inre lokalkasus (man är i skogen), medan laituri har yttre lokalkasus (man är på bryggan). Beroende på om man sitter still eller befinner sig i ­rörelse får vi sex möjligheter. Metsässä ’i skogen’, metsästä ’från/ur skogen’, metsään ’till/in i skogen’, laiturilla ’på bryggan’, laiturilta ’bort från bryggan’, laiturille ’ut på/upp på bryggan’. Ibland är det inte helt lätt att lista ut när det ska vara inre eller yttre lokalkasus: det heter Helsingissä ’i Helsingfors’ med inre lokalkasus, men Tampereella ’i Tammerfors’ med yttre lokalkasus.
Misströsta nu inte. Språkstudier är alltid karaktärsdanande, och man behöver inte kunna så mycket för att ens ansträng­ningar ska uppskattas. Den som lär sig finska slipper dessutom problemet med ­genus – som svenskans en/ett, franskans le/la eller tyskans der/das/die. Och som sagt: det finska skriftsystemet är sällsynt väl lämpat för en nybörjare.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Läs mer: Svenska på finska