A eller O?

Belarus mångårige president Aleksandr Lukasjenko har på senare tid förekommit ofta i svenska massmedier, särskilt sedan han i fjol anklagats för omfattande fusk i samband med presidentvalet 9 augusti.

Nästan alla uttalar hans efternamn med ett a i slutet. Det är korrekt. Några skriver det också med ett a i slutet, och följer därmed den belarusiska rättstavningen. Om man i stället skriver o så följer man det ryska och ukrainska sättet att skriva efternamnet.

Fenomenet kallas a-kan’e, alltså ”a-ande”. Alla som har läst ryska har fått nöta in regeln att obetonat o uttalas som a, eller i vissa positioner som ett svagt stönande ö. Att använda o som uttal för ett obetonat o brukar förknippas med obildning, lantligt ursprung och är över huvud taget lite pinsamt, liksom att blanda ihop o och a i stavningen.

På ukrainska finns inget a-ande. På belarusiska ”a-ar” man, och man har också infört a-andet i rättstavningen. Det är en viktig skillnad mellan de tre östslaviska språken. Det är också förklaringen till de olika stavningarna av namnet på diktatorn på svenska. På belarusiska gäller a till och med utländska ord. Den polska kompositören Chopin både skrivs och uttalas Шапэн, ”Sjapen”, på belarusiska, medan ’kommunism’ skrivs och uttalas kamunizm.

Bägge stavningarna av Lukasjenko är likvärdiga. Belarusiska och ryska är i dag båda officiella språk i Belarus. Så har det inte alltid varit. Under 1994 – två år efter att landet hade blivit självständigt – förklarades belarusiska som det enda officiella språket.

Men efter en folkomröstning 1995 blev bägge språken officiella och inskrivna i konstitutionen.

I själva verket talar de flesta invånarna i Belarus ryska. Enligt uppgift använder endast drygt två miljoner, av de över nio miljonerna invånare i landet, belarusiska. Huvuddelen av undervisningen på alla nivåer sker på ryska. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skriver på ryska, utan att därför uppfattas som prorysk eller prosovjetisk. Men belarusiska används av många intellektuella som en markering av belarusisk identitet, inte bara av nationalister utan också av liberaler. En och annan gång använder även Lukasjenko belarusiska, till exempel vid de två senaste gångerna då han svurit presidenteden.

Oppositionen mot Lukasjenko – eller Lukasjenka – använder ändå övervägande ryska, både på demonstrationsplakat och i intervjuer. Men belarusiska förekommer. Språkfrågan är alltså inte någon viktig del av konflikten i Belarus. Protesterna gäller Lukasjenkos maktfullkomlighet, bristen på statsmannaskap och demokrati – liksom det förmodat massiva valfusket. Men det belarusiska språket är på längre sikt i fara och riskerar att försvinna utan ett starkare stöd från statsmakten.

I städerna talar de flesta ryska. På landet talar något fler – särskilt bland den äldre befolkningen – belarusiska. Men det talspråk som fler och fler använder sig av är i stället trasianka, en blandning av belarusiska och ryska.

Detta blandspråk har ökat i utbredning på grund av inflyttningen till städerna från landet, där man har talat – och fortfarande talar – belarusisk dialekt. Trasianka har också blivit vanligare eftersom många ryssar och andra sovjetmedborgare flyttade till Belarus i och med industrialiseringen efter andra världskriget.

Själva ordet trasianka betyder ’en blandning av hö och halm’, ungefär som strö på svenska. Det är språkvårdare som har hittat på den beteckningen, och både den ryska och den belarusiska sidan ser ner på trasianka. Det är spritt som talspråk men används egentligen inte i skrift. Därför väckte det stor uppmärksamhet när författaren Kamila Tsen 2018 publicerade en detektivroman på trasianka: Jag kommer och hämtar dig i augusti. Och 2019 kom hon med en andra bok där olika berättarröster använder belarusiska, ryska respektive trasianka. Kamila Tsen klargör i sitt författarskap – övertygande och med stor humor – förekomsten av tre språk i det belarusiska samhället.

Det nuvarande belarusiska skriftspråket skapades först i slutet av 1800-talet, och kodifierades slutgiltigt på 1920-talet som ett led i Lenins nationalitetspolitik; det som på den tiden kallades rotning. Syftet var att främja kulturutvecklingen i de olika sovjetrepublikerna. Varje kultur skulle vara ”nationell till formen, men socialistisk till innehållet”. Ryska nationalister hävdar därför ibland spefullt att belarusiska, liksom ukrainska, är bolsjevikernas uppfinning.

I det framväxande belarusiska skriftspråket försökte man distansera sig från ryskan. Dialektalt särskiljande material har fått ersätta ord med gemensamt ursprung eller russismer – ord som lånats in från ryskan. Under självständighetsperioder har man föredragit inflytande från de västliga, minst förryskade områdena, och från landsbygden. En belarusisk tänkare sammanfattade i vilken riktning skriftspråket skulle utvecklas: ”Ju längre från stan, desto renare språk.” Lån från polskan har föredragits framför ryska ord.

På 1930-talet, under Stalintiden, ersattes belarusifieringen i stället av en russifiering. Belarusierna tvingades då, på samma sätt som ukrainarna, att använda ett språk med en skrift och ett ordförråd under mycket starkt inflytande från ryskan.

Under andra världskriget gjorde den tyska ockupationsmakten ett misslyckat försök att vinna över befolkningen på sin sida genom en ny ”belarusifieringsplan”. I Lukasjenkos Belarus har det på nytt blivit förbjudet att använda det skrivsätt som mest skiljer sig från ryskan. Landets historia uppvisar en bedövande språklig rikedom – och det gör en slavist och språkvetare lätt vimmelkantig!

Det område som kallades Rus – eller Kievriket – bestod av dagens Ryssland, Ukraina och Belarus. I hela detta område användes, med början från kristnandet 988, kyrkoslaviska som gudstjänstspråk och gängse skriftspråk.

Kyrkoslaviska är det sydslaviska språk som redan hade använts i 100 år av munkar från Bysans för missionsarbete bland slaverna i Mähren och på Balkan. Missionärerna hade med sig färdiga översättningar, som inte skilde sig alltför mycket från landets eget språk. Ett inhemskt språk användes också i det gamla Rus i enklare sammanhang.

Kyrkoslaviska används än i dag av majoritetskyrkan i landet – den belarusiska ortodoxa kyrkan. Några konkreta planer på att skapa en egen belarusisk ortodox kyrka, med belarusiska som gudstjänstspråk, tycks inte finnas. Den katolska kyrkan i Belarus använder däremot belarusiska, men använde tidigare latin, som var det vanliga i den katolska kyrkan.

Det geografiska område som i dag är Belarus ingick under medeltiden i Storfurstendömet Litauen, tillsammans med det nuvarande Litauen och östra Ukraina. Furstefamiljen var litauisk men ämbetsspråket var en förenklad variant av kyrkoslaviska blandad med lokala ord.

Förutom kyrkoslaviska och latin skapades ett tredje religiöst skriftspråk, som låg närmare talspråket: prosta mova, ’det enkla språket’. Språket var inspirerat av protestantiska strömningar i Västeuropa.

En av de tidigaste östslaviska skrifterna som trycktes är en översättning av Gamla testamentet till prosta mova 1517. Översättare var renässanshumanisten Francysk Skaryna, som kom från en av de största städerna i Belarus: Polotsk, eller Polatsak på belarusiska.

Det fanns ytterligare ett skriftspråk från tidig modern tid som kanske står ännu närmare dåtidens talspråk än prosta mova: arabisk skrift, arabitsa. Ett antal översättningar av muslimska böner gjordes för tatarer som bodde i området och ursprungligen talade ett turkspråk. Bönerna är återgivna med arabitsa. Den tatariska befolkningen kunde inte längre tatariska, men arabisk skrift kunde de, eftersom de var muslimer. Översättarna behövde inte bekymra sig om rådande rättstavningsnormer för kyrkoslaviska, kanslispråk eller prosta mova, utan resultatet blev ett skriftspråk närstående talspråket. 

 Litauen gick samman med Polen i Lublin 1569 och bildade ett rike, en realunion. Kanslispråk och överklassens språk blev då allteftersom polska. I Litauen – i denna vidare betydelse – talades under 1800-talet och fram till andra världskriget belarusiska (i olika former), polska, ryska, litauiska, jiddisch, tyska och tatariska. Alla grupper hade Wilno, dagens Vilnius, som centrum.

Där verkade de nationella ideologerna och där fanns de ryska byråkraterna och militärerna som kväste upproret 1863 mot det ryska imperiet. Majoritetsbefolkningen bestod av polacker, och universitetet var också polskspråkigt, medan den stora judiska befolkningen talade jiddisch eller ryska. Modern belarusiska skrevs på 1800-talet först med latinsk skrift och med en stavning som liknar den polska.

Bönderna kallade sig ortodoxa och möjligen tutejsjyja, ’vi från trakten’, alltså egentligen varken litauer, belaruser eller ryssar. Tutejsjyja har sedan blivit ett begrepp i belarusisk kulturhistoria och syftar på den enkla, fattiga och förtryckta folkmajoriteten som inte upplever sig tillhöra någon nation alls.

Som en följd av andra världskriget flyttades Polens gränser västerut och tidigare belarusisktalande områden i Polen blev en del av Belarus. På den polska sidan av gränsfloden Bug finns byar där det talas belarusiska. Och på själva gränsen, i byn Jableczna, finns ett ortodoxt kloster som är femspråkigt.

Gudstjänstspråket är kyrkoslaviska men det officiella språket i klostret är ryska. Med bybefolkningen och sinsemellan talar munkarna belarusiska och ukrainska. Naturligtvis kan alla också polska, landets officiella språk.

Och tillbaka till den belarusiske diktatorn. Om man på svenska skriver Lukasjenko borde man också skriva förnamnet som Aljaksandr. Kanske huvudstaden borde heta Mensk och inte Minsk, som den hette under den korta självständighetstiden och fram till andra världskriget. Det är det nog ändå få som vill.

Oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja borde i så fall skrivas Sviatlana Tichanouskaja. Det är dock viktigt att man som iakttagare inte skapar en motsättning mellan ryska och belarusiska som inte riktigt finns.

Per-Arne Bodin är professor emeritus i slaviska språk vid Stockholms universitet.

Läs mer: Vitryssland eller Belarus, Språktidningen 4/2020.