Dialekterna avslöjar historien

Dialekter brukar vi kalla språkformer som talas av en grupp människor som bor på en viss plats. Dialekter kan alltså helt enkelt beskrivas som platsbundna språkliga system. På en sådan plats kan användningen av vissa fonologiska (ljudmässiga), morfo­logiska (böjningsmässiga), prosodiska (språkmelodiska), lexikala (ordmässiga) och syntaktiska (ordföljdsmässiga) drag gemensamt bilda just ett särskilt dialektsystem som inte är detsamma som systemet på andra platser, eller som det system vi kallar standard­svenska eller rikssvenska.

De ingående dragen behöver inte vara unika för just den platsen. Till exempel finns kakuminalt, eller ”tjockt”, l i de flesta svenska dialekter, uvulart, eller ”skorrande”, r finns i många, och frikativt, ­eller ”surrande”, i på några olika platser i Sverige – en illustration av att det är ett drag som förknippas med vissa orter är att det ibland kallas Lidingö-i eller Viby-i.

Men kombinationen av språkdrag gör att dialekten får sin särprägel. Ibland beskrivs dialekten på ett ganska begränsat område, och vi talar om Göingemål, Orsamål eller Marbo som talas i Marks härad i Västergötland. Oftare talas det om lite större system som delar gränser med landskapet de talas i, och då talar vi om skånska, västgötska och dalmål.

I dag suddas gränserna mellan lokala dialekter ut alltmer, och det blir mer och mer relevant att se dialekterna som större regionala system. Men längre tillbaka i språkhistorien kunde skillnaden mellan orter bara någon mil ifrån varandra vara stor, och så nyligen som för 50–60 år sedan kunde svenskar som kom från olika dialektområden ha svårt att förstå varandra.

Men dialekterna finns inte utan sina talare. En annan sida av dialekterna är hur den språkliga situationen ser ut på en plats, hur många som talar hur mycket dialekt och vilka drivkrafter som gjort att dialekten har förändrats över tid. Dagens socioling­vistiska forskning om språklig variation – om dialektsitua­tionen – kan också hjälpa oss att förstå hur människor förhöll sig till sitt eget och andras språk även förr. På så vis kan vi få ledtrådar till processer för hur språket kan ha förändrats även långt bak i språkhistorien. Både kunskapen om dialektsystemen å ena sidan och dialektsituationen å den andra kan alltså vara till nytta för språkhistoriska beskrivningar.

I den nationalromantiska strömning som präglade ­Sverige runt 1900 dokumenterades en stor del av Sveriges olika lokala dialekter. Tusen och åter tusen dialektord antecknades på små lappar och i ordlistor, dels för att man ville bevara dem åt eftervärlden, dels för att man var intresserad av att kartlägga och beskriva varje dialekt.

I allmänhet fick en person representera en hel socken, så hur variationen vid den tiden såg ut vet vi egentligen inte så mycket om. I ljuset av hur mänskligt språk brukar ta sig uttryck är det rimligt att anta att talare på en viss plats uppvisade rätt stor variation sinsemellan även då, men att många fler använde en större del av det dialektsystem som präglade platsen än vad vi gör i dag.

Att de svenska dia­lekterna förändrades mycket snabbt under 1900-talet är vida omskrivet, och redan under slutet av 1800-talet oroades språkvetare av att förändringen gick så snabbt att det fanns en överhängande risk för att dialekterna skulle dö ut.

Man började visserligen inte göra ljudupptagningar i fält förrän under mellankrigstiden, och det är inte förrän ännu lite senare, under 1950- och 1960-talen, som inspelningsresorna över landet tar riktig fart. Emellertid vinnlade man sig om att hitta så ”oförvanskad” eller ”genuin” dialekt som möjligt. Man valde därför typiskt ut de äldsta och språkligt mest ålderdomliga talarna i varje bygd, för att på så sätt fånga en språkform som inte (eller åtminstone så lite som möjligt) påverkats av det moderna samhällets framväxt. Även om det finns ganska gott om inspelningar från den här tiden är det alltså oklart hur representativa dessa talare var för språket på platsen.

En inspelning från 1950-­talet kan därför ofta innehålla en språkform som ansluter till ett bruk som före­kom mer allmänt i området under de sista decennierna på 1800-talet. Det senare bruket finns också dokumenterat på olika sätt, men ljudupptagningar från den tiden är mycket ovanliga. I Institutet för språk och folkminnens ­arkiv finns till exempel två korta inspelningar gjorda på vaxrulle i mitten av 1890-talet.

I de ”genuina” dialekterna, eller ”traditionella” som de numera brukar kallas, kunde man belägga språkliga former som sedan länge försvunnit från standardspråket, och många tänkte sig dialekterna som ett utmärkt stöd när äldre svenska språksystem skulle beskrivas. Förhoppningen var att man genom dialekterna kunde kartlägga svenskans utveckling många hundra år tillbaka i tiden – kanske ända tillbaka till tiden då dialekterna uppstod.

När uppstod då dialekterna? För att kunna ge ett rimligt svar på den frågan behöver vi till en början bortse från dagens nationsbundna standardspråk svenska, norska och danska. Det är först under de senaste 150 åren som denna tredelning av de talade nordgermanska språk­formerna i Skandinavien har blivit riktigt relevant. Fram till 1800-­talets mitt var det snarast ett dialektkontinuum över hela Skandinavien, visserligen med en del tydliga gränser, dock inte alltid samman­fallande med nationsgränserna. Det rika variationslandskap som utmärkte Skandinavien kring 1850 hade växt fram under många hundra år.

En del av dessa skillnader framträdde redan under vikinga­tiden. Exempelvis tycks de gamla diftongerna (som ai i stain) ha utvecklats till monoftonger (från stain till sten) redan på 900-talet i nu­varande Danmark; denna ­monoftongering sprider sig ­sedan sakta norrut under medel­tiden. Andra nyheter uppstod senare och på andra platser, till exempel tje-ljudet – som i tjugo och kela – som under senmedeltiden börjar­ sprida sig från mellersta Skan­dinavien men som aldrig når så långt söderut som Danmark.

När språkhistoriska handböcker härleder dialektala drag får man lätt intrycket att den språkliga variationen i Skandi­navien, dialektsplittringen kallad, uppstod först under senare delen av vikingatiden. Eller omvänt: att det talades ett enhetligt urnordiskt språk i hela Skandinavien fram till vikingatiden. Man brukar lyfta fram att språket i de äldsta runinskrifterna är påfallande likartat över hela Skandinavien, och att denna likformighet verkligen indikerar språklig enhetlighet.

Man måste dock komma ihåg att de äldsta källorna både är svårdaterade och få. Med fog kan man i stället framhålla att källäget är för dåligt för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser om graden av nordgermansk differentiering under äldsta tid.

Mot bakgrund av vad vi vet om hur mänskligt språk fungerar i allmänhet framstår dessutom urnordisk enhetlighet som orimlig. Variation är ofrånkomlig i mänskligt språk. Så är det i dag, och så måste det ha varit i alla tider då den moderna människan levt.

Tack vare nutida sociolingvistiska studier vet vi näm­ligen att människor i grupp använder språket för att markera grupptillhörighet och utmärka sig i relation till andra grupper. Inget tyder på att den driften var mindre stark i förhistorisk tid än i dag. Det innebär att varje generation talare har förnyat och förändrat delar av det språk som föregående gene­ration använt, precis som i våra dagar. Att de flesta skulle ha talat ungefär på samma sätt före vikingatiden är helt enkelt oförenligt med vad vi vet om hur språksamfund rent generellt fungerar.

Hur kan då dagens talspråk bidra till vår förståelse av språkets historia? Den talade svenska vi numera möter pekar ju snarare framåt än bakåt, åtminstone om vi jämför med skriftspråket.

Låt oss ta debatten om de och dem som exempel. Här speglar skriftspråksnormen ett äldre skede i språket då man mer allmänt gjorde skillnad mellan grundform (de) och objektsform (dem). I sverige­svenskt tal är emellertid denna distinktion i stort sett helt borta, och enhetsformen dom är den enda som används. Debatten om de och dem (och dom) gäller om och när det är dags att ändra riktlinjerna för hur vi skriver svenska. Det talspråk­liga bruket av dom representerar uppenbarligen framtiden, och frågan är hur länge skriften kan leva kvar i det förflutna.

Det ligger i sakens natur att tal och skrift alltid kommer att skilja sig från varandra i någon mån. Ett standardiserat skriftspråk kan inte justeras alltför ofta. Det behöver karakteriseras av förutsägbar konservatism för att det ska kunna fylla sitt syfte, att fungera som neutralt, samhällsbärande och på lång sikt hållbart kommunikationsmedel. Parallellt lever talet sitt oreglerade liv, utan att det behöver få betydelse för hur vi skriver.

Om nu skriften är konservativ och förändringsobenägen och talet tvärtom föränderligt och framåtsträvande, hur kan det då vara möjligt att använda dialekter för att belysa ­historien? Faktum är att det i de flesta fall är svårt att använda strukturella drag i nutida talspråk på det sättet. Inte nog med att talet alltså rör sig snabbare mot fram­tiden så har det sedan slutet av 1800-­talet också alltmer ­kommit att närma sig skriften. Det har inneburit att talad svenska i lägre och lägre grad har ­kommit att innehålla språkliga drag som avslöjar något annat om språket än det som också syns i skrift.

Vi kan ta uttalet av drottning som exempel. I slutet av 1800-talet var det mest spridda uttalet drånning. Men drånning visade sig inte alls representera språkets framtid på det sätt vi nu misstänker att dom gör. Tvärtom har drånning kommit att trängas tillbaka mer och mer till förmån för det skriftnära uttalet dråttning.

Om vi dröjer oss kvar i 1800-talet, och också vidgar våra vyer utanför huvud­staden, ska vi snart inse att den enorma talspråkliga variation som en gång för inte så länge sedan präglade Sverige kan säga oss en hel del om hur språket har utvecklats historiskt. Numera uppfattar många tal och skrift som två ­sidor av samma mynt. Det är då naturligt att föra sådana resonemang om dom och drånning som vi nu gjort, eftersom vi kan förutsätta att tal och skrift representerar samma språk i någon mån, fast i olika form.

De traditionella dia­lekterna har ett helt annat förhållande till skriften. Det svenska språk med latinsk skrift vi kan följa i texter till­baka till 1200-talet har liten direkt koppling till de dialekter som ­talats i landet under mot­svarande tidsrymd. Visser­ligen måste skriften på något sätt ha sin bas i talet, alltså i dialekterna. Och i de tidigaste källorna kan denna bas ofta skönjas till skillnad från vad som är fallet i dag.

Den äldsta svenska texten med latinska bokstäver, Äldre västgötalagen, bär sålunda mer regional, sydvästlig prägel rent språkligt än vad en juridisk text från 1800-talet som är skriven av en person från Västergötland gör. Det talades dialekt både på 1200-talet och på 1800-talet, i Västergötland och på andra platser. Men i takt med att skriften blev alltmer standardiserad blev utrymmet för dialektala drag i skrift mindre och mindre.

Samtidigt är det viktigt att understryka att den talspråkliga bas som svensk skrift vilar på inte på något sätt är jämnt fördelad över landet. Det är de centralsvenska dialekterna, alltså talspråket närmast Stockholm, som i första hand har format den skriftliga standard som vi har i dag. ­Skriftens konservatism har, som vi snart ska se, emellertid skapat mer sentida länkar mellan skrift och dialekt, nämligen sådan dialekt som konserverat just sådant som skriften hållit fast vid trots att det ton­givande talspråket utvecklats åt ett annat håll.

Vi ska diskutera två dialektala uttal som båda, fast på olika sätt, kan bidra till vår förståelse av hur svenskan utvecklats historiskt. Det handlar om oförmjukat uttal av ordinledande g (och k) i exempelvis gotländska och det skorrande r:et i södra Sverige.

Svensk skrift antyder att de initiala ljuden i orden god och genom har uttalats på samma sätt i det talade språk som en gång legat till grund för skriften. Annars hade de inte skrivits med samma bokstav, alltså g. När vi nu läser upp orden uttalar vi emellertid början på de två orden på olika sätt: det är bara i god vi har g-ljud – genom uttalar vi i stället med initialt j-ljud.

Man brukar säga att g får sitt j-uttal framför mjuka vokaler. Rent fonetiskt är det dock snarast g:et som blir mjukt, och vokalerna kan i stället beskrivas som främre, nämligen ifråga om var de uttalas i munhålan. G-ljudet är hårt men mjukas upp när det följs av främre vokaler; i fonetiska termer innebär det att ett klusilt g-ljud – som bildas genom att talkanalen helt stängs av för att därefter åter öppnas – frikativiseras – ett slags brus som bildas när luftströmmen förträngs – och blir ett j-uttal.

Det historiska uttal som skriftbilden indikerar har före­legat en gång i tiden – bevarat klusilt g även före främre vokal – har också levt kvar i det ­talade språket i en del områden. Gotland ger oss det kanske tydligaste exemplet. Här har inga av de traditionella dialekterna anammat den frikativisering av vissa g-ljud som vi annars är vana vid. Standardspråkets uttal av ­genom med mjukt g, ­motsvaras i gotländskan av uttal med hårt g. Samma klusila uttal har också bevarats i de estlandssvenska dialekterna, och även i vissa arkaiska fickor i östra Sverige och Svenskfinland.

Kvarlevande klusilt uttal av g i dialekterna kan användas för att rekonstruera det förlopp som gjort uttalet frikativt i de flesta andra former av talad svenska. Områden som har klusilt uttal kvar visar helt enkelt vart frikativiseringen av g inte nått, vilket rimligen bör vara rätt långt ifrån spridningens centrum. Om man breddar sin undersökning finner man att spridningen av frikativiserat g sammanfaller med utbredningen av frikativiserat k, vilket sker både när k står initialt och när det föregås av s.

Samma dialektala spegel­vändning av förändringsförloppet som vi tillämpat för g ger oss då också ett konserverat ursprungligt klusilt uttal av k i dialekter med bevarat klusilt g. Det traditionella gotländska uttalet av skön kyla är således med hårt k-ljud i både skön och kyla och inte med sje- respektive tje-ljud som de flesta svensk­språkiga oftast säger numera.

Vår jakt på hårt g (och k) för­anleddes av en asymmetri mellan skriftspråkets stavning och standardspråkets uttal: initialt g (och k) uttalas i vissa kontexter frikativt (alltså som j- och tje-ljud), trots att bokstäverna ifråga annars svarar mot klusila uttal. I ­jakten lyckades vi fånga bevarade klusiler i vissa ålderdomliga dialekter, dit den frikativiseringsprocess som märks i standardspråket alltså inte nått fram.

Det är emellertid långt ifrån alltid som skriftspråket kan avslöja skiftningar i det talade språket. Visserligen följer alltid förr eller senare förändrade böjnings- och ordföljdsmönster – alltså morfologi och syntax – i talet med in i skriften. Vi har till exempel inte längre någon ackusativform av substantiv när vi talar, och vi skriver följaktligen inte läsa bokena som på medeltiden utan läsa boken. Och eftersom vi, när vi talar, låter alla objekt följa det infinita verbet – verbformer som behöver ett hjälpverb – skriver vi alltid hon har ätit falafel men aldrig hon har falafel ätit, vilket var en möjlig ordföljd i äldre tid. I det här exemplet är ätit en infinit verbform och har en finit verbform.

Men ljudförändringar i tal får, som vi just sett, inte nöd­vändigtvis någon effekt på hur vi återger språket i skrift. I exemplet med g- och k-stavningarna är det den påfallande avsaknaden av överensstämmelse mellan skriftsystem (orto­grafi) och ljudsystem (fonologi) som väcker vårt språkhistoriska intresse. Det första ljudet i genom tycks ju vara ett uttal av j-ljudet som i andra sammanhang har sin ortografiska motsvarighet i bokstaven j.

Ljudförändringar som inte påverkar systemet, fonologin, har emellertid en tendens att gå mer obemärkt förbi, åtminstone om skriften är det medium vi studerar för att nå språkhistoriska insikter. Studerar vi det talade språket i sig kan vi upptäcka även mer subtila växlingar, men problemet för språkhistorikern är ofta att det talade språket inte går att följa så långt tillbaka i tiden; för att kunna studera förändring är ju ett perspektiv över längre tid nödvändigt.

Emellertid kan det faktiskt räcka med något eller kanske ett par sekels tidsperspektiv för att kunna dra relevanta språkhistoriska slutsatser. Som vi nämnt ger oss den rika dokumentation av traditionell dialekt som genomförts från 1800-talets slut och framåt sådana möjligheter.

En förändring som knappast syns i skrift men som går att följa i inspelningar av dialekter är övergången från främre tungspets-r till bakre, skorrande r. Ingenting tyder på att skillnaden mellan de två r-uttalen har påverkat själva det fonologiska ­systemet. Variationen liknar i stället exempelvis den växling mellan olika ö-uttal i ord som fönster som man finner på många håll i dag: många talare har en tendens att ha ett u-haltigt uttal av kort ö, ungefär funster, medan andra oftare uttalar det som fönster med kort ö.

Variationen kan väcka nog så mycket intresse (och känslor), men för skriftspråket har den (ännu) inte fått någon betydelse. Det är bara att ö-ljudet uttalas på lite olika sätt.

Samma är det med r-ljudet, även om de olika uttalen här, till skillnad från det växlande uttalet av ö, också är tydligt knutna till geografi. Traditionellt har man således haft ett bakre uttal av r i Sydsverige men ett främre r i den övriga delen av det svenska språkområdet. På senare tid tycks det främre uttalet bli vanligare bland yngre människor även i södra Sverige. Främre r-ljud representerar modernitet och har högre prestige i allt fler sammanhang. Kanske kommer det bakre, skorrande uttalet att gå helt förlorat inom någon eller ett par generationer.

För en nu levande person är det lätt att uppfatta bakre r-ljud som ålderdomligt, eftersom det hör till den traditionella dialekten i södra Sverige. Emellertid avslöjar det äldre dialektmaterialet att bakre uttal av r måste betraktas som en rätt sentida nymodighet.

Ännu under slutet av 1900-talet kunde dialekt­forskarna träffa på enstaka äldre dialekttalare i nordöstra Skåne som inte skorrade; sådan avsaknad av skorrning tycks ha varit rätt allmän i stora delar av Kristianstads län ännu under de sista decennierna av 1800-talet. Exakt när den nymodiga skorrningen kom in i landet vet man inte, men det verkar osannolikt att den ­vidare spridningen tog riktig fart före slutet av 1700-talet.

Om vi summerar skorrandets historia kan vi fastställa att den faktiskt är rätt kort: den inleds kring 1800 men kommer förmodligen att ta slut under 2000-talets första sekel. Och några spår i skriftspråkets historia lämnar den aldrig. Rimligen finns det många fler exempel på variation i talspråkets historia som gått spårlöst förbi. Av naturliga skäl vet vi nästan aldrig något om dem. Skorrnings­historien utgör med andra ord ett undantag.

Vi ska nu lämna ljudläran och ägna oss åt en syntaktisk – ordföljdsmässig – språkförändring som sprider sig över hela det svenska språkområdet men som tas emot på lite olika sätt i dialekterna och i standardspråket. Förändringen gäller ordföljden i bisatser.

I texter från medeltiden kommer negationer och andra satsadverbial (förkortat a) i regel efter det finita verbet (förkortat f) i bisats, det vill säga fa-ordföljd. I nutida svenska är ordföljden spegelvänd. Det är i stället adverbialet som kommer före verbet, alltså af-ordföljd snarare än fa-ordföljd. En illustration av skillnaden finns i en bisats från Konunga­styrelsen, en text skriven ­under början av 1300-talet, och en modern översättning:

ther the mågho äy aff gånga (fa-ordföljd)
varifrån de inte får göra avsteg (af-ordföljd)

Ordföljdsskillnaden verkar vara kopplad till verbböjning. Språk som liksom den medeltida svenskan böjer sina verb efter person har verbet före satsadverbial, medan språk utan sådan böjning i stället har verbet senare i satsen.

Det äldre verbet i original­texten har en ändelse, -o, som signalerar att subjektet är tredje person plural, men det moderna verbet i översättningen, får, används med alla subjekt. Personböjningen av verb har alltså försvunnit. Denna förmodade koppling mellan böjning och ordföljd har tidigare diskuterats flitigt bland syntaxforskarna, och det var långt ifrån alla som trodde att böjningen verkligen påverkar ordföljden, åtminstone inte på det absoluta sätt som nu antytts.

På senare tid har man emellertid genomfört gedigna typologiska studier av kopplingen och kommit fram till att det faktiskt inte går att hitta tydliga motexempel. Tills vidare får vi därför betrakta den som en giltig generalisering.

När man följer det svenska skriftspråket ­genom historien finner man att ordföljd och personböjning i stort sett följs åt, men att det under rätt lång tid lever kvar äldre fa-ordföljd trots att personböjningen gått förlorad. Sådan eftersläpning är väntad när språk förändras. Språkliga nyheter sprids i regel gradvis, och det går inte (eller åtminstone mycket sällan) att hitta abrupta övergångar i det historiska materialet.

Den grammatiska kopplingen mellan personböjning och fa-ordföljd är dock abrupt och lämnar inget utrymme för halvmesyrer: antingen finns det personböjning och då blir det fa-ordföljd, eller också saknas sådan böjning och då blir det af-ordföljd.

Hur kan det då komma sig att vi uppenbarligen ­påträffar fa-ordföljd i ­texterna långt efter att böjningen försvunnit? Svaret är att språkbrukare kan tillgripa andra medel för att ansluta till ett äldre bruk, ­vilket – inte minst i skrift­språket – ofta är eftersträvansvärt. Även i den moderna svenskan kan vi tillåta fa-ordföljd i bisats under vissa omständigheter, som när innehållet i bisatsen uppfattas som hävdat av talaren. Denna fa-ordföljd är emellertid inte av samma strukturella slag som fa-ordföljden i vårt förra exempel.

Vi har goda skäl att anta att fa-ordföljden i följande exem­pel är en effekt av att man använder huvudsatsordföljd i bisats. Annan typisk huvud­satsordföljd är nämligen gångbar i samma kontexter, vilket visas i den andra varianten, där bisatsen innehåller ett spetsställt objekt (o, den boken) följt av omvänd ordföljd mellan finit verb och subjekt (s); sådana omkastningar hör annars huvudsatser till.

Hon berättade att hon tänkte inte läsa den boken
(fa-ordföljd)
Hon berättade att den boken tänkte hon inte läsa
(ofsa-ordföljd)

Förmodligen har de tidig­moderna svenska skribenterna använt sig av liknande strategier för att kunna använda fa-ordföljd i bisats i högre grad än vad deras böjningsfattiga grammatik ­annars skulle tillåta. De har med andra ord behövt tänja lite på de ordföljdsmässiga gränserna när de böjningsmässiga förutsättningarna har ändrats.

I en del dialekter ändras emellertid inte de böjningsmässiga förutsättningarna. I exempelvis Älvdalen i nordvästra Dalarna och Träslövsläge i norra Halland fortsatte man att böja sina finita verb efter person på samma sätt som på medeltiden, och vissa gör det än i dag.

I det standardspråk som växte fram under 1700-talet och sedan spreds på bred front under 1800-­talet genom folkskolorna hade de fornspråkliga resterna av fa-ordföljd i bisats sedan länge mönstrats ut. Det språk som folk i bygderna då mötte präglades med andra ord av ­samma af-dominans som vi har än i dag. Talare av dialekter som kraftigt avvek från standardspråket blev ofta tvåspråkiga, med den gamla dialekten och med standardsvenska.

Inga dialekter kan dock undgå att påverkas av standard. Och just standardspråkets af-ordföljd är en syntaktisk konstruktion som dialekterna absorberar, förr eller senare. För dialekttalare med bevarad personböjning har det inte varit helt lätt att inlemma af-ordföljden. I Älvdalen tycks man ha stått emot denna nymodighet ännu under det tidiga 1900-talet. Men så småningom faller man till föga. I Träslövsläge sker inlemmandet av af-ordföljden mycket snabbare: redan från mitten av 1800-talet dominerar den helt, precis som i standardspråket.

För språkhistorikern är det särskilt intressant att ta reda på hur af-ordföljden har inlemmats i dialekterna i Älvdalen respektive Träslövsläge där verben böjs efter person. Själva anpassningsstrategierna säger nämligen mycket om hur språklig förändring går till i allmänhet, men kastar också ljus över ordföljdsväxlingens svenska historia i synnerhet.

I älvdalsmålet används ordföljdsmässiga medel för att kunna inlemma den främmande af-ordföljden. Man har alltså gjort som de tidigmoderna skribenterna, fast tvärtom: i älvdalsmålet är det af-ordföljden som kräver en speciallösning eftersom den bevarade personböjningen skapar ett grammatiskt system som inte rymmer den ordföljden. Lösningen går ut på att man överutnyttjar en annan möjlig ordställning, nämligen placeringen av ­adverbial före subjektet.

Adverbial före subjekt (alltså as-ordföljd) förekommer i standardspråket också, särskilt när subjektet är framhävt på något sätt, som det betonade han i den första av följande exempelmeningar:

Jag sade att inte HAN skulle gå utan DU.

Men i älvdalsmålet är as-ord­följd mer allmänt gångbar, som i den här exempel­meningen där subjektet är ett ­obetonat pronomen, nämligen an (’han’):

Eð ir biln so int an will åvå
Det är [singular] bilen som inte han vill [singular] ha

Denna möjlighet tyder på att det finns flera olika (men seman­tiskt rätt likvärdiga) positioner för både adverbial och subjekt. Genom att kombinera den tidigaste subjektspositionen med den näst tidigaste adverbials­positionen kan talarna åstadkomma af-ordföljd i bisats:

Eð ir biln so an int will åvå
Det är [singular] bilen som han inte vill [singular] ha

Det finita verbet står i föregående exempel i samma position som vid den ursprungliga fa-­
ordföljden, som också är möjlig:

Eð ir biln so an will int åvå
Det är [singular] bilen som han vill [singular] inte ha

Men för att få till af-ordföljden behöver adverbialet alltså placeras i en relativt (men inte alltför) tidig adverbialsposition och subjektet ännu tidigare. Denna ordföljdsmässiga mångsidighet – med alla positioner för adverbial, subjekt och finita verb – kan illustreras så här:

[(a)] [(s)] [(a)] [(s)] [f] [(a)] [*f]

Till skillnad från adverbial (a) och subjekt (s) kan finita verb (f) inte variera sin position; den f-position som står längst till höger är den som används i standardsvenska och som alltså inte är tillgänglig i älvdalska (och därför markerad med asterisk).

Det älvdalska mönstret kan alltså betraktas som en underliggande fa-ordföljd (på grund av böjningssystemet), där fa-strukturen på olika sätt kan döljas genom att den senaste a-positionen undviks.

Dialekten i Träslövsläge går en helt annan väg. Här är det i stället böjningssystemet som anpassas, så att det är kompatibelt med en af-grammatik. I förlängningen innebär det att den ursprungliga fa-ordföljden går helt förlorad. För nutida dialekttalare är det sålunda bara af-ordföljden som är möjlig:

De va la brau att vi ente jeckom ud
Det var [singular] väl bra att vi inte gick [första person plural] ut

I Träslövsläge har man alltså en standardenlig af-ordföljd men bevarad personböjning på verben. Mot bakgrund av den generalisering om kopplingen mellan personböjning och ordföljd som vi tog vår utgångspunkt i borde den träslövska kombinationen inte kunna förekomma.

Vid närmare granskning av verbböjningen visar det sig emellertid att vi inte har att göra med ett verkligt motexempel. Under 1800-talet ändrar sig nämligen verbböjningen på ett sätt som indikerar att den upphört att vara grammatiskt relevant. Den existerar i den bemärkelsen att ändelser som pekar ut subjektets referens förekommer i dialekten: -om i vårt tidi­gare exempel pekar ut första person plural. Men böjningen framstår som ytligare än vad den var tidigare. I exemplet används inte den gamla pluralstammen längre – med den hade vi fått jeng-om – utan i stället samma stam som tidigare bara användes i singular (det vill säga jeck-).

Och en del böjning har man verkligen tappat, även om det inte ser ut så i förstone. I andra person singular användes från början ­ändelsen -st. Vid omvänd ordföljd följdes den av det betydelse­fattiga ­enklitiska pronomenet ä – alltså ett pronomen som hängs direkt på verbet:

Hade + st + ä
hade + andra person singular + enklitisk partikel
’hade du’

I af-anpassningens kölvatten kom emellertid st-ändelsen att tolkas om som en del av det enklitiska pronomenet, som då blev stä. Omtolkningen blir synlig först när detta nya pronomen stä uppträder i sammanhang där den gamla st-ändelsen aldrig förekom. Det följande exemplet visar att verbets r-ändelse, som aldrig förekommer ihop med st-böjning, mycket väl kan kombineras med stä:

Behöver + stä
behöver + enklitisk partikel + andra person singular
’behöver du’

­Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de tradi­tionella dialekterna både i Älvdalen och Träslövsläge kan berika vår förståelse av den moderna svenska bisatsordföljdens historia. Den dialektala utvecklingen visar att det finns en repertoar av anpassningsstrategier som språk­brukare kan tillgripa när de ska få ihop annars svårförenliga kombinationer av ordföljd och böjning. Studiet av dialektsystem på språkdragsnivå fördjupar på så vis också vår kunskap om språkförändring i allmänhet.

Dialekterna kan alltså lära oss (åtminstone) två viktiga saker om språkhistorien. För det första kan moderna studier av hur dialekter används, varierar och förändras ge oss ramarna för vad som kan antas vara rimlig språk­utveckling i äldre tid. Det gäller kanske särskilt för de allra äldsta skedena, eftersom ­direkta källor då ofta är bristfälliga eller helt saknas. För det andra kan vi genom att studera dialekternas rika varia­tion nu (och nyligen) få insyn i hur tidigare stadier av det svenska språksystemet kan ha sett ut och utvecklats; ibland leder sådana studier rentav till mer generella insikter om språk och språkförändring.

Att studera dialekter i språkhistoriens tjänst bidrar också till en sund påminnelse om att studiet av äldre språk i form av text – språkhistorikerns normala verksamhet – lätt kan fördunkla det faktum att språk faktiskt primärt är talade, en omständighet som har central betydelse för själva förändringsförloppet.

Erik Magnusson Petzell och Jenny Nilsson är forsknings­arkivarier vid Institutet för språk och folkminnen.