Då slog klockan för ordens kön

I år har det varit stor uppståndelse kring ordet hen. Det föreslås som ett nytt svenskt pronomen, som enligt vissa debattörer skulle göra svenskan mer könsneutral. Men hen är långt ifrån det första initiativet till att göra svenskan mer könsobunden. Tvärtom är det bara ett litet efterskalv jämfört med den omvälvning som inträffade för flera hundra år sedan – då den verkligt stora könsneutraliseringen av svenskan ägde rum.

Från ungefär mitten av 1300-talet började svensk grammatik att förenklas radikalt. Hela det gamla grammati­ska systemet uppluckrades successivt och blev på några århundraden i stort sett till den grammatik vi har i dag.

Men allt hängde inte med i förändringen, och i dagens svenska har vi rester kvar från tiden före denna utveckling. De sticker ut genom att de inte passar in i det nya språkliga systemet, och de vållar ofta förtret hos den som lär sig svenska.

När någon frågar vad klockan är kan svaret bli ”Hon är halv ett”. Varför är då klockan en hon? Varför inte den? Förklaringen finner vi följaktligen om vi vrider klockan tillbaka.

I fornsvenskan var klockan ett feminint ord. Det hade ett feminint genus.

Med lite fantasi kan man kanske se en del feminina drag i en klocka, men skälet till att klockan är en hon är rent formellt. Det kallas grammatiskt genus, eftersom det inte har med biologiskt kön att göra.

Hur man på detta sätt ”könsbestämde” substantiv som klocka, är svårt att säga, men det finns vissa mönster. De flesta substantiv, som i sin grundform i ental slutade på obetonat -a, hörde till exempel till den feminina gruppen, medan de som slutade på obetonat -er brukade hamna i den maskulina gruppen.

I vissa fall fanns det också en koppling mellan det grammatiska och det biologiska könet. Ordet kona, ’kvinna’, var feminint, medan maþer, ’man’, var maskulint. Samma sak gällde för bland annat faþir, ’fader’, och moþir, ’moder’.

Barn, som ju kan vara av både kvinnligt och manligt kön, hade, och har fortfarande, neutralt genus. Neutrala ord var i sin grundform ändelselösa, i regel både i singular och plural; det heter ju fortfarande ett barn, flera barn. Ordet ’skepp’ hette skip i både singular och plural grundform.

Att många, trots detta, har svårt att omtala ett barn som det vittnar om att ord för levande varelser främst tycks ha haft maskulint eller feminint genus, medan neutrum i huvudsak betecknade icke-levande varelser – så kallade inanimater.

Kanske är det heller inte en tillfällighet att den ofta yrkesbetecknande ändelsen -ari, dagens -are, gav ordet maskulint genus: klokkari, ’klockare’; domari, ’domare’; riddari, ’riddare’. De som innehade dessa titlar under medeltiden var ju män. Må hända är det också symtomatiskt att ordet gud redan långt före fornsvensk tid gick från neutralt till maskulint genus.

Som synes var genustill­hörigheten inte huggen i runsten – åtminstone inte i bildlig mening – utan kunde ändras.

Kvarlevorna från fornsvenskan är väldigt tydliga, delvis för att den hade en annan genusindelning än dagens svenska.

I fornsvenskan fanns tre genus: förutom klockans femininum också maskulinum och neutrum. Helt logiskt omtalades då maskulina substantiv som han, feminina som hon och neutrala som det, eller þæt, som det brukade skrivas då. På modern svenska kunde det låta så här: Åkern brukades inte i år. Han låg i träda. Andra maskulina ord var till exempel munder, ’mun’; aptan, ’afton’; hæster, ’häst’; himil, ’himmel’; ormber, ’orm’ och snio, ’snö’.

I samband de grammatiska omvälvningar som tog fart på 1300-talet kom maskulinum och femininum så småningom att flyta samman till ett genus. Svenskan blev då ett språk med endast två grammatiska genus: utrum och neutrum, vilket det har fortsatt att vara fram till i dag. Ibland talar man om n-ord och t-ord, eller en- och ett-ord. Neutrumorden omnämns fortfarande som det, men de ord som tidigare hade varit maskulina eller feminina blev nu utrumord, och i stället för han eller hon började dessa ord omnämnas med den.

Pronomen är annars en mycket oföränderlig ordklass; det är ovanligt att något pronomen läggs till eller tas bort. De är en del av stommen i språket, till skillnad från till exempel substantiv och verb, som ständigt nyskapas och dör ut. Det är också i ordklassen pronomen som vi hittar flera av våra mest använda ord. Förändringarna i pronomenbruket mellan 1300- och 1700-talen var därför synnerligen speciella.

Klockan tickade alltså, men blev uppenbarligen också kvar som en hon i folks medvetande. Ett fåtal andra substantiv har också fått behålla sitt ursprungliga grammatiska genus. Människan omtalas till exempel ofta som hon, och många kallar fortfarande månen för han och solen för hon. Systemet lever också kvar i en del dialekter, till exempel i vissa delar av Värmland, Svenskfinland, Gotland och Älvdalen.

Den som vill få en riktigt god inblick i hur genus fungerade i fornsvenskan kan studera dagens isländska. Den karakteristiska isländska ändelsen -ur signalerar oftast att ordet är maskulint. I den gamla isländska succéfilmen Korpen flyger finns en klassisk replik: þungur hnífur, ’tung kniv’. Hnífur, ’kniv’, är ett maskulint ord och adjektivet þungur, ’tung’, som preciserar kniven, är också böjt i maskulinum. På samma sätt rättade sig adjektiven efter substantiven i fornsvenskan, vilket vi ska återkomma till.

Nya ord måste inlemmas i det isländska systemet. Vissa ord passar bättre in än andra. Lånordet pizza har på grund av a:et förts till den feminina gruppen, och böjs därefter. Isländska ord med grundform på -a är, liksom i fornsvenskan, i de flesta fall feminina. Ordet djobb, ’jobb’, å sin sida, har mer eller mindre godtyckligt hamnat bland de neutrala orden.

Men de fornsvenska substantiven böjdes inte bara efter genus, utan också efter kasus. I fornsvenskan fanns fyra kasus: grundform (eller nominativ) som i fisker, ’fisk’; genitiv fisks; ackusativ fisk och dativ fiski. Därtill fanns ytterligare fyra böjningsformer för flertal: grundform fiskar; genitiv fiska; dativ fiskum och ackusativ fiska.

Men alla ord böjdes inte som fisker. Det fanns flera olika böjningsmönster att följa, beroende på vilket genus och vilken stam ordet hörde till. Klocka, till exempel, hette klokka i ental i grundform, men klokku i de övriga kasusen i singular.

Förändringarna i fornsvenskan var, till skillnad från dagens språkdebatter, inte en medveten reform. Det fördes, så vitt vi vet, inga diskussioner om den, och det lär ha varit en successiv övergång som hängde ihop med alla andra grammatiska förändringar som ägde rum under tiden. Man kan alltså inte se detta som en medveten, och inte heller isolerad, utveckling.

Vi saknar många detaljer om hur de andra grammatiska förändringarna gick till. Och framför allt är den stora frågan – varför? – svår att besvara.

Utländsk påverkan, framför allt från lågtyskan, ses ofta som en del i det hela. Med de många inflyttade tyskarna talades mycket lågtyska i de svenska städerna under medeltiden, och man kan anta att ett kontaktspråk uppstod: en blandning mellan svenska och lågtyska – med förenklad grammatik. När det viktigaste är att kunna göra sig förstådd bemödar man sig inte med besvärliga böjningar. På liknande sätt tycks det ha gått till i de engelska områden som befolkades av vikingar.

Men troligtvis var det tyska inflytandet bara en påskyndande faktor i en utveckling som redan hade påbörjats: uttalet hade ändrats. Till exempel blev substantivändelserna -i och -a till -e, och -r kunde falla bort i slutet av ord. Följden blev att många av ändelserna blev för lika varandra, så att det inte längre gick att skilja de olika kasusformerna åt. När ändelserna inte längre kunde visa vilket kasus som avsågs tappade de sin funktion och föll så småningom bort.

För genusindelningens del innebar bortfallet att man heller inte längre kunde se på ordet vilket genus det hade. Foter hade blivit fot och hade inte längre den typiska maskulina ändelsen -er. Men man måste fortfarande veta om foten skulle kallas för hon, han eller þæt.

I ungefär tvåhundra år kämpade man med det här knepiga systemet, innan den och det segrade. I mitten av 1700-talet kan man i texterna se att den har blivit vanligare än hon och han. Det tog alltså ganska lång tid för folk att glömma att åkern var han och färden var hon. Men klockan, henne glömde man aldrig.

En annan lämning från fornsvenskans genussystem gör sig ganska ofta påmind i böjningen av adjektiv. Här växlar ändelserna mellan a och e, som i den snälle gubben och den snälla gumman. I dagens svenska är vilsenheten stor i fråga om hur a- och e-ändelserna egentligen ska brukas. Heter det förre eller förra statsministern? Beror det kanske på om den statsminister man talar om är en kvinna eller en man? Den här sortens förvirring kan också härledas till att substantiven har förlorat sina ”inbyggda” maskulina och feminina genus – de som alltså finns kvar i isländskan.

I fornsvenskan fick adjektivet en i-ändelse – som senare blev e – ihop med maskulina substantiv i singular grundform, men a-ändelse vid feminina och neutrala substantiv. Det hette alltså min langi maþer, ’min långa man’, men min langa færþ, ’min långa färd’. Det är detta som ligger till grund för den vanliga rekommendationen att man ska använda e-form endast då man talar om en man.

Även pronomen böjdes som sagt i kasus, vilket vi har rester av i våra objektsformer av personliga pronomen. Vi skiljer ju i dag mellan jag och mig, hon och henne, de och dem.

Den som tycker att det är svårt att skilja mellan de och dem kan trösta sig med att det ändå är en stor förenkling sedan fornsvensk tid. De böjdes då efter både genus och kasus, precis som substantiven. Man hade alltså tolv olika varianter av de, i stället för dagens två. Och särskilt könsneutralt var det inte. Man hade tre olika former beroende på om de som omtalades var enbart män – þer – enbart kvinnor – þar – eller av bägge könen – þe. Men eftersom man var van vid att dela in alla ord, inte bara människor, i olika kön var det nog inget som kändes konstigt för fornsvensken.

På ett sätt kan man alltså säga att sammanslagningen av de grammatiska genusen maskulinum och femininum till utrum gjorde svenskan mer könsneutral. Det blev lättare att tala om studenter, domare och läkare, utan att genast få förutfattade bilder av män.

Men kanske var det precis tvärtom, att vi därmed gjorde svenskan mindre könsneutral. Vi gick alltså från att könsbestämma alla substantiv till att endast könsbestämma människor. Kanske skulle den biologiska delen av orden hon och han avtrubbas, ifall man på fornsvenskt manér skulle använda dem också om badrumsmattan, dammtussen och korvkiosken.

Hur det än är med den saken är det ofta givande att blicka bakåt för att förstå var vi är nu. Oavsett om man vill kalla klockan för hon, den eller hen.