Återbruk i ordverkstan

I min lägenhet skyddar jag mig mot kylan med värmeväxlare, lagar mat med induktionsspis, lyser upp tillvaron med led-lampor, tittar på strömmande tv eller läser tidningen på skärm via bredband och wi-fi.

För en generation sedan fanns mycket lite av allt detta. Den tekniska innovationstakten är enorm. Men den språkliga? Nej, inte ett enda nytt ord. Allt detta är återbruk av gammalt språkmaterial. Och språkmaterialet kan vara engelskt som wi-fi, tyskt som lampa, latinskt som induktion eller rent av svenskt som värme. Men gammalt är det, oftast flera tusen år. Ett evigt återbruk.

Och det är ganska mödosamt, som all återvinning.

Så här hårt har vi arbetat för att få fram dessa ”nya” ord för nya saker.

Värmeväxlaren och induktionsspisen är sammansättningar av gamla ord. Men den som vet vad orden värme och växlare betyder kan knappast lista ut vad en värmeväxlare är. Samma sak med induktion och spis. Det sker ofta någon sorts trolleri när två gamla ord möts och en helt ny betydelse uppstår, och vi språkvetare kallar det för lexikalisering. Det är vanligare än vi tror. Vi bara vet, men ingen vet hur, att virusangrepp innebär att viruset angriper oss men att virusbekämpning innebär att det i stället är vi som angriper viruset. Och sol har olika roller i solur, solstol, solnedgång och solkräm.

Skärm är ett gammalt ord i ny betydelse. Den gamla, ett skydd som vi kan avskärma oss med, den har vi nästan glömt bort. Strömmande måste inte heller ha med vatten att göra längre. Ordet har vidgat sin betydelse avsevärt.

Led är en förkortning av tre engelska ord: light emitting diod. Nu är led plötsligt ren svenska, för långt ifrån alla kan uttyda förkortningen. Och egentligen är det inte så kinkigt med ords nationalitet, för emitting är faktiskt en latinsk invandrare och diod ett grekiskt lån i engelskan som även vandrat in i svenskan.

Wi-fi ser ut som en ny förkortning men är egentligen återbruk av gamla, till exempel wi(reless) fi(delity).

Bredband ser ut som en vanlig sammansättning, men det handlar inte om ett brett band, utan om olika tekniker att överföra stora mängder data. Bred är en metafor för att något rymmer mycket, precis som en bred väg eller bred soffa – och bandet är frekvensomfånget, som bland annat kan sändas över kabel. Tja, sådana små betydelseglidningar uppstår när man lånar in ord från andra språk eller från andra användningsområden. Band i det engelska broadband tycks ha just en bredare betydelse. Vi står inför ett så kallat översättningslån.

Vi har alltså nyckfulla vägar till nya ord, och ord kan ta nyckfulla vägar från en betydelse till en annan och från ett språk till ett annat.

Den som tycker att denna genomgång av modern ordslöjd ger mersmak kan titta på den lista med nyord som Språktidningen och Språkrådet publicerar i december varje år. Idel exempel på fantasifullt återbruk av gamla ord, och man får nog leta länge om man ska hitta ett riktigt nytt ord som inte är inlånat från något annat språk.

Ordåtervinningen ställer stora krav på ordskaparens kreativitet och ännu större krav på lyssnarnas och läsarnas fattningsgåvor. Varför detta krångel? Är det sådan brist på ord att vi tvingas till mödosamma nödlösningar?

Så skulle det förstås kunna vara, eftersom de ord jag nämnt hittills bara är en futtig bråkdel av alla nyheter som måste benämnas på något sätt. Det handlar om hundratusentals nya rutiner, prylar, sjukdomar, mediciner, kemikalier, myndigheter, dieter, lagar, spel, yrken, krogar, föreningar, idéer, utredningar, maträtter, plagg, katastrofer ... Efterfrågan på ord är enorm. Och en del av de verbala nytillskotten, men långt ifrån alla, bokförs av Bolagsverket, Patent- och registreringsverket och – med väldig eftersläpning – av lexikografer, det vill säga ordboksförfattare.

Ändå råder det inte någon brist på ord. Tillgången är faktiskt obegränsad, så vi skulle verkligen inte behöva alla våra krångliga metoder för återvinning av gammalt ord material. För enligt regelboken bygger vi ord av språkljud, fonem, när vi talar och av bokstäver när vi skriver. Och alla språkvetare har svurit trohetseden till den heligaste av alla lingvistiska grundsatser: Det Arbiträra Tecknet. Låt oss införa en språklig innovation och förkorta till DAT.

Denna trossats föreskriver att det inte spelar någon som helst roll vad man kallar något, bara flertalet är överens om det och att man upprätthåller tillräckliga skillnader mot andra ord. Det är alltså strunt samma om man säger ord, Wort, word, parola, mot, sana eller vad som helst. Alla dessa bokstavskombinationer har varit framgångsrika på hemmaplan, men ofta haft problem i bortamatcher. Det är alltså bara en fråga om geografi – öster eller väster om Östersjön – om vi ska säga ord eller sana; norr eller söder om Engelska kanalen bestämmer om det heter word eller mot.

Då öppnar sig enorma möjligheter. Svenska språket har nio vokalfonem, arton konso nantfonem och dess utom betydelseskiljande vokallängd och betoning, och dessa kan kombineras ganska (men inte fullständigt) fritt. Kombinationerna är många:

Det råder alltså ingen brist på lediga kombinationer: aba, abb, aed och så vidare.

Men varför heter då inte värmeväxlare till exempel aba och induktionsspisen inte abb? Kortare, enklare, bekvämare, bättre!

Just nu känner du, kära läsare, svaret i djupet av din svarta språkkänsla. Du andas just nu in för att protestera och tala om hur motbjudande det känns att ta några bokstäver på måfå och låta dem betyda något viktigt i hushållet. Men varför är just det enklaste sättet så motbjudande?

För motbjudande är precis vad det är. Vi vet, för benämnande är något som språkvetenskapen har detaljstuderat länge. Vi vet hur man genom århundraden har skapat ortnamn, vi vet hur man i dag skapar facktermer, hur vi döper våra barn och namnger våra gator. Det finns företag som har specialiserat sig på att hitta lämpliga namn på företag och produkter. Vi har också flera handböcker i ordbildningslära. Och ingen sådan studie eller översikt eller handbok nämner DAT, det vill säga lediga fonem kombinationer. Det ses inte ens som en teoretisk möjlighet.

Men det finns en liten öppning. Faktum är att vi utan vidare skulle acceptera abb för induktionsspisen om den hade uppfunnits och tillverkats av de tre ingenjörerna Andersson, Bengtson och Buntzenbrenner, som hade satt sina initialer på framsidan.

Snart skulle vi ha glömt att det är en förkortning. Precis som vi har accepterat ordet mack, som en gång var en förkortning för de fyra pumptillverkarna Mathiasson, Andersson, Collin och Key – personer som vi glömt för länge sedan.

Detta är en av språkhistoriens största gåtor: varför gör vi inte nya ord i stället för att krångla med mödosamt ordsnickrande?

Detta blir extra obegripligt, eftersom våra förfäder måste ha haft en helt annan uppfattning. Annars skulle vi ju inte ha haft några ord alls.

Svenska språket har drygt 4 000 morfem, alltså betydelse- eller funktionsbärande enheter: ordstammar, ändelser och förstavelser.

Det är dessa vi leker med när vi skapar ord som värmeväxlare. Det verkar som om de flesta språk har ett lika begränsat morfemförråd. Och antalet ligger ganska stilla just därför att vi har sådan motvilja mot nyskapade DAT-ord. Man kan ha många olika uppfattningar om hur morfem ska definieras och hur de ska räknas, men man kommer mycket långt med standarddefinitionen: ’minsta betydelsebärande enhet’.

Morfemen är ofta obegripligt gamla. Många ser direkt att induktion är latin, avlett av duco, ’föra’, och forskare om ordens ursprung, etymologerna, kan spåra värme och skärm till urgermanska ord.

Växla och spis är mycket tidiga inlån från latin till germanska. I samliga fall rör det sig om en ålder på minst två millennier. Hur gamla orden i själva verket är vet vi förstås inte, men etymologer försöker rekonstruera ett indoeuro peiskt urspråk med omtvistad men avsevärd ålder.

Ja, morfemen är urgamla, men språkutvecklingen kan gå hårt åt själva formen; kanske kan man känna igen ett svenskt spis i ett latinskt spesa, men det är möjligtvis lite svårare att se ett svenskt växla i ett latinskt vices.

Vi tar för givet att ord är gamla, även om vi inte vet. Ordet kul är av så kallat ovisst ursprung. Det dök upp i början av 1900-talet från ingenstans, och blev vanligt i mitten av seklet. Ursprunget är som sagt ovisst, men alla utgår från att det finns ett sådant, som finska kyle, som är det minst långsökta alternativet. Ingen, inte ens jag, tror alltså på ett DAT-ord.

Om vi kunde spana obegränsat tillbaka i tiden skulle vi troligen landa i en kultur där våra förfäder gjorde de första utkasten till våra morfem med de fonem de råkade ha till hands vid den tiden, för kanske 300 000 år sedan.

Dessa sedan länge avlidna släktingar delade alltså inte vår ovilja mot att mynta nya ord. Varför? Och varför slutade de?

Detta är inte spekulation; det finns inte ens teoretiska alternativ. Orden kan ju inte ha kommit från rymden.

Vår motvilja mot nya fonemkombinationer är svårare att förstå, men det finns flera tänkbara teorier. Alla är lika osäkra.

1. Den psykologiska teorin

Vi vill som ordskapare få åtminstone någon liten association till något igenkännbart. Och lyssnaren vill också ha något bekant att hänga upp den nya betydelsen på. Även om värmeväxlare är långt ifrån betydelsemässigt mitt i prick ger det ändå en hygglig hint om betydelsedomänen. DAT-lösningen aba är däremot tråkigt betydelse- och associationsneutralt.

Tänk oss att vi ska presentera en telefon som kan ta tredimensionella bilder, hologram, och också lagra, sända och spela upp sådana. Vi kan tänka oss flera benämningsstrategier:

Det sista förslaget har alla fördelar, men de andra har en viss koppling till det be nämnda föremålet, och framför allt en stark förankring i etablerade ordbildningsmönster. Någon av dessa kommer att vinna.

2. Zipfs lag

Den amerikanska lingvisten George Kingsley Zipf har formulerat en lag, Zipfs lag, som bestämmer att ords längd är relaterad till deras frekvens. Vanliga ord är korta och ovanliga är långa, och så är det i alla språk. I en normaltext ska hälften av alla löpord, det vill säga de ord som är allra vanligast, vara ord med endast en stavelse. Av resten ska hälften, alltså en fjärdedel, vara ord med två stavelser. Och av den andra fjärdedelen ska hälften vara trestavelseord etcetera.

Om vi kallar en värmeväxlare för abb får ett lågfrekvent ord en oförtjänt kort benämning. Det betyder alltså att det är svårt att lyda DAT och Zipf samtidigt. I så fall skulle man behöva bilda ett väsentligt längre ord för fenomenet, som abbadabada eller afinifidul. Och då blir DAT ännu mindre attraktivt.

Ett eller ganska få korta DAT-ord skulle inte spela någon roll, men på sikt skulle språkets informationsekonomi rubbas allvarligt.

3. Minsta motståndets lag

Det mesta i språkets – eller snarare människans – värld kan förklaras som en kamp mellan det bästa och det enklaste. Språk brukar vara en kompromiss mellan talarens lättja och lyssnarens behov.

Talaren brukar vilja komma lätt undan. Idealet skulle vara ett enda ord för allting, som grej. Här kan vän av rättvisa invända att talaren lägger över allt tolkningsansvar på lyssnaren, som i stället vill ha många, klara, väldefinierade och entydiga benämningar.

Till slut enas talaren och lyssnaren om kompromissen, som innebär att talaren får gå upp till ett stort, men ändå begränsat, antal igenkännbara enheter (alltså de 4 000 morfemen), medan lyssnaren slipper de värsta oklarheterna, men får bena ut resten.

4. Öppna och slutna kategorier

Ord är en så kallad öppen kategori, medan till exempel fonem är en sluten. Det finns med andra ord ingen gräns för hur många ord ett språk kan innehålla (även om det förstås finns gränser för individers aktiva ordförråd), men varje språk har en fix uppsättning fonem, och detta antal förändras mycket sällan. När det sker är det oftast fråga om en långdragen process över generationer, där två fonem har smält samman till ett, eller där ett fonem differentieras i två. Kan morfemen – ordrötterna, suffixen och prefixen – vara ett mellanläge? Halvstängt.

De 4 000 morfemen utvidgas ibland genom inlån från främmande språk, genom förkortningar, typ led i led-lampa och så kallade onomatopoetiska ord, som det ljudhärmande wow. Men det sker långsamt, eftersom övriga ordbildningstyper (metaforer, översättningslån, sammansättningar) dominerar starkt.

5. Minneslagring

Det är möjligen lättare att knyta flera betydelser till ett och samma morfem än att hantera fler olika morfem. Det skulle med andra ord vara l ättare att komma ihåg att skärm kan betyda både ’skydd’ och ’display’ (så kallad polysemi) än att konsekvent hålla isär skydd och display. Detta kan eventuellt verifieras eller falsifieras genom ett test. Vad vi emellertid vet är att det är mer regel än undantag att ord har flera betydelser, i alla språk.

Undersökningar tyder på att vi knappast störs alls av polysemi eller metaforiskt bruk av ord. I rätt sammanhang uppfattar vi flertydiga ord lika snabbt – och vi kommer ihåg dem lika bra.

6. Guds vilja

Frågan om morfem med Evigt Liv är så stor att lingvistisk teori inte räcker till.

Vi behöver teologiskt stöd. En fråga vi måste ställa oss är om det vid debaclet vid Babels torn, som beskrivs i Första Mosebok kapitel 11, möjligen kan ha funnits en finstilt klausul (som fortfarande gäller) om att varje språk fick några tusen morfem vardera att hushålla med.

Detta var kommunikationsvaluta (precis som guldmyntfoten) och språken fick gärna byta och låna av varandra – men alkemi i syfte att få fram mer guld eller fler morfem var förbjudet. Det lever vi efter.

Man kan alltså till nöds förstå att vi föredrar betydelsemässig koppling och morfologiska mönster framför Det Arbiträra Tecknet.

I så fall har vi bara ett språkhistoriskt problem kvar. När slutade den tidiga människan, Homo sapiens, att skapa nya ord och förlita sig på att återanvända gamla morfem? Detta skede förutsätter

Kanske var det en parallell process där ord skapades och omskapades om vartannat, men resultatet måste ha blivit det tak som vi i dag känner som ”oviljan att skapa DAT-ord”.

Vi får föreställa oss att det under lång tid var så att varje nytt DAT-ord var en kommunikativ vinst. Det var också varje strategi att inom befintligt DAT-förråd skaffa sig flera betydelseenheter (till exempel metaforer och betydelseutvidgningar), som gjorde tillvaron enklare för gruppen, klanen, stammen eller folket.

Men vid ett visst antal morfem började varje nytt morfem kännas som en mental extrabelastning och det tippade över från DAT till ungefär dagens ordslöjd, som erbjuder betydelsemässiga eller associativa kopplingar som minnesstöd.

Detta morfemtak är en sorts överhettningsskydd, men det är också en besvärande begränsning. Så lyckligtvis har vi alltid kunnat låna från andra språk. Dock inte obegränsat. Det finns tullar vid språkgränsen.

En tullare är puristen, som får spel av inlånade ord. På 1600-talet ville skalden och språkforskaren Georg Stiernhielm skydda oss mot de franska och italienska språkens ”förvekligande” inflytande, på 1800-talet ville författaren Viktor Rydberg utrota allt tyskt ur svenskan – och i dag riktar föreningen Språkförsvaret sina kanoner västerut. Allt engelskt ska stoppas. Puristerna är bråkiga, men de lyckas aldrig.

En viktigare tull är språkskillnader. Det är inte så lätt att stava till juice och yoghurt, eller böja ord, till exempel bilda plural till trainee. Ska det vara traineer eller trainees? Det är krångligt att hantera latinska pluraler, som corpora av corpus. Allt sådant har en viss avhållande effekt. Men vill ett ord ta sig in så blir det så.

En annan komplicerande faktor är att vi håller oss med mycket blågula regler för hur fonem bör sättas ihop till ord. Vi har en svensk fonotax, ett system för vilka språkljud som kan kombineras. Det har andra språk också. Svenska morfem får absolut inte börja med ng-ljud. Däremot är det fritt fram för våldsamma konsonantanhopningar som inte skulle tolereras i andra språk. Man kan säga att vårt språk är hemskt knastrigt.

Men andra språk har andra knepiga begränsningar. Dock aldrig värre än att ord brukar klara dem, det vill säga anpassa sig. Franska nasaler och engelska läspljud har inte en chans här hos oss.

Det som stoppar ohejdat inflöde av främmande morfem är i stället att vi klarar oss ganska bra med de 4 000 vi redan har. Och vi har svart bälte i ordåterbruk.

Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet.