Lyssna på personen först!

När personen kommer först i språket gör den också det i verkliga livet. Det är ett vanligt argument för att skriva person med funktionsnedsättning i stället för funktionsnedsatt person, eller person som lever med hiv i stället för hiv-positiv. Syftet är att personen ska vara primär och funktionsnedsättningen eller sjukdomen sekundär – någonting personen har och inte något den är.

Den här typen av språkliga konstruktioner ska alltså motverka att en person definieras av en liten del av allt det som gör en människa. Det kallas ibland för person först-språket. Avsikten är att vara inkluderande och visa respekt. Men frågan är om person först-språket har den inkluderande kraft som ligger inbäddad i argumentationen.

Person först-principen kommer från USA och har vuxit fram inom funktionshindersrörelsen. Fram till 1990-talet var people first ett sätt bland flera att referera till personer med funktionsnedsättningar, men sedan dess har både formella och informella riktlinjer förespråkat principen i flera engelsktalande länder.

I Sverige lanserades person med funktionsnedsättning officiellt först 2008 i en regeringsproposition i samband med FN:s internationella konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Bruket har successivt blivit alltmer utbrett. Speciellt inom områden som psykologi och specialpedagogik har person först-benämningar spridits på bred front. Man talar om personer med blindhet, personer med neuropsykologiska funktionsnedsättningar, personer med autismspektrumtillstånd och så vidare.

Den inkluderande tanken bygger på ett antagande om att ordens placering har avgörande betydelse för uppfattningen om de personer som benämns.

Om man rent grammatiskt placerar personen först och sedan beskrivningen av personen, så kommer funktionsnedsättningen också att komma på andra plats i tanken. Även avståndet mellan orden – både språkligt och visuellt – antas bidra till att stereotyper av individer med funktionsnedsättningar bryts.

Det går också att spåra argument om att ordklasstillhörigheten spelar roll för uppfattningen av ordet. I blind person är blind adjektiv medan blindhet i person med blindhet är substantiv, och då antas funktionsnedsättningen bli mindre framträdande.

Nuförtiden motiveras principen sällan uttryckligen. I skrivråd slås ofta fast vad som är ett inkluderande språk: ”Undvik ord som funktionshindrad och funktionsnedsatt. Använd ’person med funktionsnedsättning’ i stället”, står det i en vägledning från jämställ.nu.

”Ordet tiggare kan användas, och omfattar naturligtvis såväl personer från andra länder som svenskar. Vi rekommenderar dock i stället ’människor som tigger’, vilket inte innebär samma negativa stämpel” skriver Sveriges Television i en intern språkpolicy.

Och när Svenska brukarföreningen för några år sedan tilldelade Folkhälsomyndigheten Årets brukarvänpris bland annat ”lyhördhet” och ”ickediskriminerande språk” kommenterade ordförande Berne Stålenkrantz utmärkelsen: ”Ni har varit lyhörda, sakliga och skriver ’personer som intar droger’ om oss, i stället för missbrukare. Ord är viktiga. Vi ser er – tack för att ni ser oss”.

Det är alltså underförstått att person först-språket är det mest inkluderande, ett slags signal om respekt. Psykologer, specialpedagoger och flera andra yrkeskategorier kan berätta att de är drillade i att någon i första hand är en person, och i andra hand sin funktionsnedsättning. På till exempel Specialpedagogiska skolmyndigheten används alltid benämningar som person med blindhet och barn med språkstörning – inte blinda personer och språkstörda barn – utan att det motiveras närmare.

Men att påstå att ”person först” är det mest inkluderande är vanskligt om man ser till forskningen. Studierna om detta fenomen är visserligen inte pinfärska, sällan svenska och aldrig entydiga – men visar ändå vissa tendenser.

När ett amerikanskt forskarlag med David Feldman i spetsen 2002 lät 351 studenter på olika nivåer skriva om en hypotetisk patient var det bara en minoritet av studenterna som använde person först-konstruktioner genomgående.

När studenterna skulle bedöma patienten utifrån olika psykologiska skalor visade det sig att språket spelade en viss roll. Det kunde handla om att patienten, när person först-språket användes, bedömdes ha bättre chans till god livskvalitet. Likväl blev slutsatsen att språkanvändningen bara delvis verkar ha effekt på attityderna till personer med funktionsnedsättningar.

En annan amerikansk forskare, Helena Halmari, undersökte förändringen från disabled people, ’funktionsnedsatta personer’, till people with disabilities, ’personer med funktionsnedsättning’, genom att studera hur dessa uttryck användes i den stora textdatabasen Houston Chronicle mellan 2002 och 2007. I de fall där people kom sist refererades det oftare till ”oönskade” inslag, som prisoners, ’fångar’, eller till fiktiva karaktärer i filmer och liknande. På motsvarande sätt var people with disabilities i högre grad sammankopplat med barn eller icke-kriminella vuxna, det vill säga med personer som ofta uppfattas positivt.

Kanadensiska Tanya Titchkosky analyserade 2001 person först-språket i informationstexter. Även om ”person först” användes gjorde det inte att personerna som det refererades till positionerades först. Det var alltså inte deras perspektiv och röster som i första hand hördes i texterna. Det fanns till exempel en tydlig tendens till att textens vi inte inkluderade personer med funktionsnedsättning. De positionerades i stället som ”de andra”, de som man skrev om. Analysen visar också att texterna antas kunna skrivas av vem som helst som kan ta reda på ”fakta” – expertrösten behöver inte komma från någon som faktiskt har en funktionsnedsättning.

En tydlig tendens är alltså att personer utan funktionsnedsättning uttalar sig om vad personer med funktionsnedsättning önskar, vill, söker eller begär i texterna. Motsatsen – att personer med funktionsnedsättning själva får vara experter – varken förekommer eller framstår som tänkbart. Tanya Titchkoskys slutsats är därför att person först-konstruktioner inte har lett till större förståelse för funktionsnedsättningar eller minskad diskriminering, trots att språkbruket har setts som en nyckel till att lösa problem med exkludering och isolering.

Ingen forskning kan entydigt belägga att person först-språket är det mest inkluderande. Snarare verkar person först-språket säga mer om avsändarens medvetenhet om vad som betraktas som inkluderande, än om vad som verkligen är inkluderande. Det blir också tydligt om man funderar på vilka grupper i Sverige i dag som benämns med person först-språk och vilka som inte gör det.

Vissa grupper benämns nästan aldrig så. Det gäller till exempel grupper som har en egen stark röst och som benämner sig själva. Konstruktioner som att vara bisexuell, homosexuell respektive transsexuell är utbredda i språket, och det hörs inga röster som förespråkar person med homosexualitet eller liknande. Person med dövhet är ytterst sällsynt och föreningen Organiserade aspergare sätter inte person först.

Detta blir tydligt om man tänker på det som inte anses avvikande; det som betraktas som ”normalt” eller önskvärt i vårt samhälle. Ju närmare samhällsnormen en grupp är, desto färre påbud om person först-språk. Det går till exempel utmärkt att säga att jag är förälder, akademiker och glasögonbärare. Ingen ropar högt om att jag i stället borde säga jag är en person med barn, person med akademisk examen eller person med glasögon.

Att person först-konstruktioner sällan används om det som är eftersträvansvärt eller ”normalt”, gör att dessa konstruktioner snarare kan bli en signal om att något är stigmatiserat, som att ropa: Titta, här kommer något avvikande!

Kanske av just den anledningen finns även en rivaliserande uppfattning, ett identitet först-språk, vilket innebär att funktionsnedsättningen i stället ska omnämnas först. Argumentet är att det inte går att separera funktionsnedsättningen från personen, och att det kan visa att funktionsnedsättningen är någonting man är stolt över och sätter värde på. Den är helt enkelt något som också ryms inom det normala.

Dessa olika uppfattningar är i fokus i en stor brittisk studie från 2016, som genomfördes av bland annat Lorcan Kenny. Där tillfrågades 3 400 personer i grupperna autistiska vuxna, föräldrar till autistiska barn, praktiker, kliniker och forskare om vilken term de föredrog och varför. Variationen var stor även inom grupperna, men vissa hade klara favoriter. Kliniker och professionella föredrog i mycket hög utsträckning person först-konstruktioner, som people with autism, medan föräldrar och autistiska vuxna till övervägande del föredrog autistic, ’autistisk’.

Det är alltså främst hos professionella, i fackspråket, som person först-språket står högt i kurs. Kanske är det just när fackspråk och allmänspråk möts som kollisioner uppstår. I allmänspråket är ordfloran rik och varierad – att vara blind, se väldigt dåligt, ha en synskada, ha en synnedsättning och så vidare är fraser som alla används av personer som själva inte ser. Människor kallar sig funktionsvarierade, handikappade, personer med normavvikande funktionsuppsättning och mycket mer.

Och inom allmänspråket måste vi tillåta variation. Därför uppstår problem när fackspråkets krav på entydighet och stringens överförs till allmänspråkets föränderliga tillstånd, där ord är fyllda av associationer och nyanser.

När person först-språket letar sig in i allmänspråket hamnar även en annan princip i gungning – den om att ett inkluderade språk ska vara vårdat, enkelt och begripligt, som det står i språklagen.

När mediespråkvårdare rekommenderar person som tigger eller människor med erfarenhet av flykt i stället för tiggare och flyktingar, är det för att person först-språket har blivit så utbrett att det tas för givet att det är bättre. Det uppfattas som det mest inkluderande och respektfulla sättet att uttrycka sig.

Men när ettordsuttryck, som flykting, blir flerordsfraser, som person med erfarenhet av flykt, får benämningarna också vad språkvetare kallar större extension. De omfattar fler människor och gruppen man hänvisar till blir större. Med det blir uttrycket vagare och mindre precist. Och det påverkar begripligheten.

Vagt och krångligt är inte inkluderande – det är de flesta överens om. Så vad är då inkluderande? Om personer som själva har autism säger att de vill bli kallade autistiska, medan andra säger att det är diskriminerande – vad är det rätta?

Forskarna i den brittiska studien argumenterar för att man bör ta reda på hur de enskilda personerna vill bli benämnda genom att fråga dem direkt och inte tvinga på dem andras åsikter eller riktlinjer. Ett inkluderande språk borde definieras av de berörda personerna själva – och inte komma ovanifrån. Lättare sagt än gjort förstås, för inom grupper går åsikterna också isär, men det är en strävan som är väl värd att ta fasta på.

Lena Lind Palicki är lektor i svenska vid Stockholms universitet.