Bild: 
Getty Images
Dramatisk död. År 1798 skildrade konstnären Vincenzo Camuccini mordet på Julius Caesar.

Vad sa?

Et tu, Brute? flämtade Julius Caesar då han mördades. Eller vad sade han, egentligen? Och när och hur fick motsvarigheten ”Även du, min Brutus!” fäste i svenskan?

På en given signal attackeras diktatorn Gaius Julius Caesar, Roms mäktigaste man, av de sammansvurna senatorerna. De hugger honom med sina dolkar, varhelst de kommer åt. I tumultet får Caesar plötsligt syn på vännen Marcus Brutus och yttrar sina berömda sista ord: Et tu, Brute? Därefter kapitulerar Caesar för övermakten och sjunker ihop på golvet.

Ja, ungefär så gick det brutala attentatet mot Julius Caesar till, det som ägde rum på förmiddagen den 15 mars år 44 f.Kr. Om det vittnar flera antika skriftställare – med ett viktigt undantag.

Caesar sade med största sannolikhet inte Et tu, Brute? när han höggs ner. Eller ”Även du, min Brutus!”, alternativt ”Även du, Brutus!”, som hans sista ord brukar återges i svensk översättning. Det finns i alla fall inget stöd för det i källorna. Flera antika författare uppger tvärtom att Caesar bara stönade till när det första knivhugget trängde in i hans kropp, och nämner ingenting om några sista ord.

Det är inte så konstigt som det kan låta. Det berömda citatet på latin myntades nämligen inte under antiken, utan har blivit känt genom William Shakespeares drama Julius Caesar, som skrevs omkring 1599 – mer än 1 600 år efter den romerske diktatorns död.

Shakespeare hittade dock inte på repliken själv. När han filade på sin pjäs var uttrycket redan etablerat i England. Det hade förekommit i tidigare pjäser, av andra författare. Dessa dramatiker hade i sin tur troligen inspirerats av den antike biografiförfattaren Suetonius, född drygt hundra år efter mordet, som i sin tur refererar till källor som i dag har gått förlorade.

Enligt dessa källor skulle Caesar, när han fick syn på Brutus bland mördarna, ha ropat i en ungefärlig översättning: ”Även du, barn” eller ”Även du, unge man”. Dock inte på latin, som man hade kunnat förvänta sig, utan på grekiska: Kai sy, teknon.

På den tiden var det vanligt att medlemmar av den romerska överklassen talade grekiska, bland annat för att visa hur bildade de var. Caesar hade dessutom studerat retorik på Rhodos i Grekland. Därför är det i och för sig inte så märkligt om han skulle ha ropat Kai sy, teknon, när han stacks ner.

Om han verkligen gjorde det är dock högst osäkert. Suetonius själv ställer sig tveksam till uppgiften, och sällar sig till dem som hävdar att Caesar inte sade någonting alls i dödsögonblicket.

Men att en så stor personlighet och vältalare som Caesar skulle ha dött utan att ha lämnat några minnesvärda sista ord efter sig är förstås svårt att acceptera. Som synes fanns det redan under antiken en förväntan om att han skulle ha sagt någonting. För att fylla detta önskemål och behov i det allmänna historiemedvetandet tog dåtida och kommande generationer till sig den synnerligen osäkra uppgiften om Kai sy, teknon.

Som så ofta i fallet med citat av sista ord, är det alltså troligen lagt i Caesars mun i efterhand.

Den grekiska frasen översattes i varje fall till latin, och blev så småningom till Tu quoque, Brute, fili mi!, som ungefär betyder ”Du också, Brutus, min son!” Pjäsförfattarna i det elisabetanska England gjorde därefter sin egen tolkning av citatet, och fick det alltså till Et tu, Brute?, möjligen efter medeltida förlagor.

Det är den lydelsen som genom Shakespeares pjäs har etsat sig fast inom framför allt den anglosaxiska kultursfären, och som i hela den västerländska kulturen har blivit ett uttryck för det yttersta förräderiet och därtill ett av världens mest kända sista ord-citat.

Och det är förståeligt att så många människor känner till såväl mordet på Caesar som citatet Et tu, Brute?.

Dels är Caesar en av historiens verkliga portalgestalter, dels är de antika källornas skildring av hur attentatet gick till både närgången och dramatisk. Som i det här sammandraget:

När Julius Caesar sätter sig i sin gyllene stol i den tillfälliga senatsbyggnaden samlas de sammansvurna runt honom. En av de två bröderna med namnet Casca smyger upp bakom ryggen på Caesar. Samtidigt böjer sig senatorn Tillius Cimber fram mot diktatorn, till synes för att viska något i hans öra. Men i stället griper Tillius Cimber tag i Caesars purpurröda toga och drar ner den över hans axlar.

Det är tecknet som de sammansvurna har väntat på. Caesar föser undan Tillius Cimber och fräser ”Det där är ju våld!”, med lika delar överraskning och ilska. Samtidigt sliter den ene av bröderna Casca, han som står bakom diktatorns rygg, fram sin dolk och siktar mot nacken. Men i nervositeten darrar Casca på handen och lyckas bara åstadkomma en rispa, på sidan av Caesars hals.

Julius Caesar rycker till, vänder sig om i sin stol och ropar: ”Casca, din usling, vad tar du dig till?”

Sedan hugger han den paralyserade Casca i armen med sitt skrivstift. Casca skriker av smärta, får panik och ropar åt sin bror att komma till undsättning. Brodern tar några steg över golvet, med vapnet höjt. Caesar reser sig hastigt ur stolen för att värja sig mot attacken, men får i samma ögonblick ett knivhugg i bröstet, rakt framifrån, och den här gången tar det rejält.

Den sårade diktatorn stapplar bakåt, kämpande för sitt liv. Han är nu omringad av de sammansvurna. Cassius, en av ledarna för komplotten, gör ett utfall och ger Caesar ett djupt skärsår i ansiktet.

I byggnaden finns också flera hundra senatorer som inte är med i konspirationen. Av dem är det ett fåtal som försöker hjälpa Caesar, men de lyckas inte nå fram. De andra senatorerna står bara och tittar på, utan att ingripa. Antingen för att de inte vågar – eller för att de inte vill. Caesar har nyligen utsetts till diktator på livstid och många romare fruktar att han snart tänker kröna sig själv till kung. Därmed skulle den romerska republiken gå i graven. Det är huvudmotivet till att Caesar mördas.

Ett hugg i sidan, kanske av ett svärd, och ett stick i ljumsken – fortfarande håller sig Caesar på benen. Och kanske hade han klarat sig om han hade fortsatt att kämpa emot. Ödet vill dock annorlunda. Plötsligt får den knivskurne diktatorn syn på vännen Marcus Brutus bland attentatsmännen.

Julius Caesar stelnar till och yttrar, enligt Shakespeare: Et tu, Brute?

Därefter ger han upp, drar sin toga över huvudet och sjunker sakta ner på knä medan mördarna överfaller honom. De är så ivriga att nå fram för att sticka dolkarna i sitt försvarslösa offer, att de råkar skada varandra i tumultet.

Efter en kort stund skingras de nerblodade männen, som en flock hyenor som ätit sig mätta. Kvar på marmorgolvet ligger deras byte, orörligt. Kroppen är märkt av 23 knivstick – ett för varje deltagare i mordet.

Vi har redan konstaterat att Caesar sannolikt aldrig sade Et tu, Brute? En annan fråga är när och hur den svenska motsvarigheten ”Även du, min Brutus!”, eller det alternativa ”Även du, Brutus!”, fick fäste i Sverige.

Den gängse förklaringen är att citatet kommer från en översättning av Shakespeares drama. Sedan 1816 har det översatts till svenska ett tiotal gånger, om man räknar med alla revideringar.

Men faktum är att det exakta uttrycket inte förekommer i någon av de svenska versionerna av pjäsen. De flesta översättare låter Caesar utbrista ”Du också, Brutus!” när han mördas. I några fall får han säga ungefär som i Shakespeares originaltext, Et tu, Brute?, men aldrig ”Även du, Brutus!” eller ”Även du, min Brutus!”

Frasen kan alltså inte ha kommit in i svenskan enbart genom översättningarna av pjäsen, som sedan den första uppsättningen i Stockholm 1881 dessutom har spelats relativt sparsamt på landets scener.

Kanske har etableringen i stället skett genom en växelverkan mellan Shakespeares drama och andra översatta texter, till exempel utländska citatsamlingar eller läroböcker i latin och historia. Redan under åren kring 1840 förekommer hur som helst uttrycket ”Äfven du min son Brutus” i några akademiska texter på svenska, möjligen som en direktöversättning från latinets Tu quoque, Brute, fili mi!

År 1877 finns Julius Caesars berömda slutord med i citatsamlingen 500 märkvärdiga mäns sista ord och anges då som ”Tu quoque Brute – du också Brutus!”, med en hänvisning till en svensk Shakespeareöversättning. Men 19 år senare, i citatsamlingens andra upplaga 1896, har Caesars sista ord ändrats till ”Äfven du, min Brutus!”

Därav kan man möjligen dra slutsatsen att det var någon gång mellan 1877 och 1896 som ”Även du, min Brutus!” blev etablerat i svenskan. År 1891 är uttrycket i alla fall tillräckligt känt för att Gustaf Fröding ska kunna anspela på det i dikten ”Vackert väder”, där han skaldar: ”även du min, även du min, även du Alice.”

Vad menade då Caesar med sina påstådda sista ord, som ju alla är ungefärliga varianter på samma tema, om vi nu för ett ögonblick utgår från att han verkligen sade så?

Vissa uttolkare hävdar att han uttryckte sin besvikelse över att Brutus, som han trodde stod honom nära, hade förrått honom. Andra har tytt det påstådda citatet som ett hot eller en varning, att Caesar förutsåg att det snart skulle vara Brutus tur att dö – något han i sådana fall fick rätt i. Några år efter attentatet begick Brutus självmord sedan han besegrats vid Filippi, av Caesars vän Marcus Antonius och adoptivson Octavianus, senare känd som kejsar Augustus.

Oavsett innebörden, och trots den mycket tveksamma äktheten, så har uttrycket Et tu, Brute? som sagt blivit ett av världens mest återgivna sista ord-citat, tack vare – eller på grund av – William Shakespeare.

Fast ska man vara petnoga, och det ska man förstås vara, följs repliken Et tu, Brute? i Shakespeares pjäs av Then fall Caesar! Alltså yttrat av Caesar, om sig själv i tredje person. Det innebär att om man som svenskspråkig vill luta sig mot Shakespeare, så borde den romerske diktatorns sista ord i stället återges med frasen ”Fall då, Caesar, fall!” eller liknande, beroende på vilken av de svenska översättningarna av pjäsen man väljer.

Annars kan man ju alltid backa två steg och lita på Suetonius egen redogörelse. Då föll de sista orden när Tillius Cimber grep tag i Julius Caesars toga och diktatorn utbrast Ista quidem vis est! som ungefär betyder: ”Det där är ju våld!”

Eller så satsar man på att den grekisk-romerske författaren Plutarchos – som verkade under decennierna runt år 100 – hade rätt när han hävdade att Julius Caesars sista ord var något i stil med: ”Casca, din usling, vad tar du dig till?”

Men egentligen är det kanske inte så viktigt att veta exakt vad Julius Caesar sade när han höggs ner av de sammansvurna senatorerna, om han nu sade något. Långt mer fascinerande är att vi fortfarande, efter mer än 2 000 år, återberättar händelsen och berörs av den. Att vi genom citatet Et tu, Brute?, falskt eller inte, får en direkt känslomässig kontakt med en hel historisk epok, med människan Gaius Julius Caesar och hans sista stund i livet.

Åke Persson är författare och historiejournalist.

Fotnot: Detta är en kortad och bearbetad version av ett kapitel ur Åke Perssons bok Berömda sista ord och historien bakom dem.

Publicerad i nummer: 
5/2014