Ordning!

(Skiljetecken i skönlitteraturens tjänst)

”Jag lämnade en gång en förläggare bara för att han försökte byta ut mina semikolon mot kommatecken”, skriver Milan Kundera i sin bok Romankonsten. Här handlar resonemanget visserligen om översättning – om författarens behov av eller kanske snarare rätt till inflytande över sin text – men andemeningen är klar: interpunktion är inget man leker med.

För en medveten skribent är valet av det ena skiljetecknet framför det andra, eller kanske av inget skiljetecken alls, allt annat än godtyckligt.

Många författare har på ett eller annat sätt vittnat om sitt känslomässiga förhållande till interpunktion. Priset tar nog Emily Dickinson. Hon publicerade under sin livstid en enda dikt. Skälet till denna återhållsamhet var bestörtningen över att den publicerande tidningen försett hennes dikt A narrow fellow in the grass med ett frågetecken som inte var hennes.

På svensk botten har vi Nils Ferlin. Han slutade visserligen inte publicera sina dikter, men han våndades svårt över att han glömt att sätta ut ett kommatecken i en dikt som skulle publiceras i Dagens Nyheter i en annons för dåvarande Boklotteriet.

När han upptäckte fadäsen var det för sent. Tidningsproduktionen gick inte att hejda. Sätteri och redaktion var eniga. Och chefredaktören, Herbert Tingsten, som var den ende som kunde ha beordrat omtryck, befann sig i USA och gick inte att få tag på. Desperat undrade då Ferlin om man inte möjligen kunde koppla in regeringen …

Allt detta för ett litet kommatecken, kan man tycka. Men Ferlins agerande vittnar om hur betydelsefull skiljeteckensanvändning blir för den som har insett vad tecknen kan uträtta i en text.

Först och främst är det naturligtvis fråga om läsbarhet. För den som skriver är skiljetecken av olika slag oumbärliga hjälpmedel. Med tecknens hjälp visar skribenten läsaren hur texten ska läsas, hur den ska uppfattas och förstås. Tecknen har en kommunikativ funktion.

Förutsättningarna för att tecknens uppgifter i texten ska fungera på detta sätt är naturligtvis att den som skriver och den som läser har samma uppfattning om vad tecknen står för. Ömsesidig kunskap om de generella regler som styr interpunktion i nutida svenskt skriftspråk underlättar.

Med skiljetecknens hjälp åstadkommer man emellertid inte bara läsbarhet; de ger också möjligheter till maximal uttrycksfullhet, något som inte minst illustreras av skiljeteckensbruket i många texter avsedda att uppföras på teaterscenen. Parentesens uppdrag som markör för scenanvisningar är välbekant för dem som brukar läsa sådana texter. Men faktum är att också övriga skiljetecken ofta har påfallande viktiga uppgifter att fylla i detta sammanhang.

Skiljetecknens roll är uppenbar när Stig Dagerman i skådespelet Skuggan av Mart låter fru Angelica säga:

Therese! Hörde du Therese? Bara springa in till sin mor och hämta pengar! Det är praktfullt. Praktfullt, Therese!

Här fungerar skiljetecknen som implicita scenanvisningar. Då behövs inga parenteser med explicita anvisningar som (uppfordrande), (insinuant) eller (ironiskt).

Interpunktion handlar alltså inte bara om tydlighet. Interpunktion har också ofta en betydelsebärande funktion.

Något man kanske inte tänker på i första hand är att stycketecknet, alltså att göra nytt stycke, är ett skiljetecken på textnivå, men har potential att signalera också annat än kognitiva samband. Det är visserligen med den funktionen i åtanke som jag till exempel själv oftast arbetar med korta stycken i informerande texter. Korta stycken som vart och ett omfattar en specifik rekommendation, förklaring eller regel. Allt för tydlighetens skull. Men, i andra texter kan korta stycken ha en helt annan funktion. Som här i Göran Tunströms Juloratoriet:

Att spela går också an. Att ta ett litet steg åt sidan och förflytta sig in i musikens tid.

När han ännu bodde uppe vid skogen brukade man sända honom till affären för att handla. Villigt gick han sin väg med listan på varor. En bit bort fick han syn på några myror som korsade hans stig. De var ovanligt stora, deras bakar glänste svartbruna i solen. Sidner böjde sig ner och hamnade precis under tiden. När man hittade honom krypande med ansiktet mot marken, när man petade honom i ryggen, efter att länge ha talat med honom utan att få svar, reste han sig utan förvåning och sa: ”Ja, jag skulle bara … Jag skall gå nu”. Det var hans rättighet som barn, för barn skulle inte klara sig utan förmågan att försvinna ut ur kroppens trånga fängelse; att växa är att avstå från den förmågan.

Portarna rostar igen.

Men musikens port rostade inte. På tangenternas hemliga stigar nästlade han sig igenom djungeln av krav och tillkortakommanden. Med nerböjt huvud, med halvslutna ögon tog han sig fram till krön där vägarna låg fria. Då kastade han ansiktet bakåt, öppnade blicken och log: han var igenom.

Oåtkomlig och ensam ute i musiken.

Som på en stor blänkande is, där solen låter droppar av guld falla.

Runt denna is kunde telefonerna ringa.

Och de skulle göra det.

Som förbindelselänk eller bro över till nytt tema fungerar det korta stycket Portarna rostar igen. Men från och med Oåtkomlig och ensam ute i musiken får de korta styckena en helt annan uppgift; de blir temporeglerande. Tempot blir långsamt och dröjande. Tonen blir poetisk.

Korta stycken som följer på varandra har i allmänhet just den effekten. De sänker tempot i en framställning. Ett ensamt kort stycke signalerar i stället ofta emfas. Eller också har det, som i citatet ovan, en textbindande funktion.

Tunströms text är intressant inte bara ur styckeindelningssynpunkt. Också andra tecken än indrag har viktiga uppgifter att fylla i texten. Här finns utom de självklara tecknen punkt och komma också tre punkter, kolon och semikolon. Kolon har dessutom både uppgiften att signalera replik och att fungera som framåtsyftande meningsavskiljande tecken. Och här finns det typografiska tecknet kursiv. Allt för att ge läsaren de bästa förutsättningar för att förstå hur texten ska läsas.

Texters ton, rytm och tempo bestäms av valet av tecken och tecknens placering. Expressivitet på olika nivåer är ofta resultatet av en medveten teckenanvändning. Detta torde, eller borde, vara en självklarhet för alla som skriver.

Riktigt intressant blir det om man börjar titta på användningen av skiljetecken och typografiska grepp som litterärt stilmedel. Skönlitterära författare kan utan vidare bryta mot de vedertagna reglerna för interpunktion. Eller åtminstone tänja på dem.

Tänk bara på den asyndetiska kommateringen, satsradningarna, och hur författare som Hjalmar Söderberg med bravur höjer tempot med detta grepp. Klassisk är scenen i historietten Pälsen. När doktor Henck i snömodd och vintermörker blir påkörd av kungens ekipage, faller omkull i rännstenen och smutsar ner sin rock, skildras hela det följande händelseförloppet i en enda lång mening med kommatecken mellan huvudsatserna:

En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade af honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins af det kungliga huset, som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på hufvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.

Eller tänk på hur kursiveringar i romaner kan stå för både det ena och det andra. Ofta tankar, som här hos Joyce Carol Oates i romanen Dödgrävarens dotter:

Nu började hon gå snabbare och hon tänkte: Bäst för honom att han inte följer efter mig. Tignor skulle inte uppskatta det.

Oftast är uppgiften om att huvudpersonen tänker inte explicit uttryckt. Kursiveringen får göra hela jobbet:

Edna Meltzer såg på dem. ”Du är på gott humör i kväll, Rebecca.”
[…]
Borde jag inte vara på gott humör? Jag lever ju.
”Jag behöver inte gå tillbaka till det där hemska stället förrän i morgon, det är därför.”

(Översättning: Ulla Danielsson)

Det är inte bara tankar som kursiveras i Dödgrävarens dotter. Ibland markerar romanens kursiveringar även citat, det vill säga sådant som huvudpersonen kommer ihåg att någon annan har sagt. Och i enlighet med skriftspråkets generella regler signalerar kursiv också ofta betoning. De i texten utspridda kursiveringarna med den funktionen är många.

I Ulla-Lena Lundbergs roman Is förekommer inte kursiveringar av enstaka ord. Men då och då möts man av en eller ett par sidor som i sin helhet är satta i kursiv. Och här rör det sig om viktiga signaler till läsaren. I myllret av romanens röster utkristalliserar sig på detta sätt postföraren Antons röst.

Post-Anton, som är synsk och har kontakt med havsbandets övernaturliga krafter, binder med sina tankar samman romanens komposition samtidigt som han delar med sig av sin erfarenhet – och sina föraningar. De avslutande raderna i bokens första kursiverade avsnitt anslår tonen:

Men när han ska gå iland glider båten ut lite som om sjön ville ta honom tillbaka, och det går ett kallt drag genom sundet. Vad det ska betyda vet jag inte.

Om man vill komma åt även röststyrka, är ett annat typografiskt grepp användbart; man kan utnyttja versalskrift. Som när Lotta Olsson i sin andra bok om jättemyrsloken, En annan resa, låter hasselmusen – ”med överraskande styrka” – ryta: ”SÄTT DIG NER!” Med resultatet att jättemyrsloken, naturligtvis, omedelbart tystnar och sätter sig ner.

Även parenteser kan utnyttjas som litterärt stilmedel, hur märkligt det än kan låta. Jag tänker på hur elegant Michael Cunningham i exempelvis romanen När natten faller utnyttjar parenteser för att ge kompletterande information i berättarflödet. Information som ofta har sådan utformning att den kan uppfattas som huvudpersonens tankar. Som när romanens huvudperson, hans hustru och hennes yngre bror sammanstrålar:

Kyssar och hälsningar utbyts, en av vinflaskorna öppnas. (Borde Rebecca egentligen bjuda en narkoman på vin, vad tänker hon på?) De går in och sätter sig i stora rummet med sina glas.

(Översättning: Leif Janzon)

Parentesens uppgift är här att signalera perspektivbyte, inte att omsluta en scenanvisning eller markera information som läsaren kan välja att för tillfället hoppa över. Med parentesens hjälp låter författaren berättarens röst tona bort; det blir tillfälligt huvudpersonens röst som tar över. Också i svensk skönlitteratur förekommer parenteser som stilgrepp. I Fredrik Ekelunds Fadevår, tack för ljuset till exempel, en roman som utnyttjar interpunktionens möjligheter fullt ut. Inte minst för att ange tids- och perspektivskiften. Här handlar det om berättarens ”Fabbro Torsten”:

Och så skrattar han så att han kiknar och får problem med astman och när maten är god slår han hårt med sin högra näve i bordsskivan (vilket jag, märkligt nog, börjat göra i vuxen ålder ... ) och vi retas med honom för att han är så långsam i allt.

Jens Lapidus är en annan nutida svenskspråkig författare som tänjer på gränserna. Hans okonventionella kolonanvändning sticker ut. I flera av novellerna i samlingen Mamma försökte förekommer kolon som har helt andra uppgifter än de vi är vana vid. Kolon markerar visserligen ofta citat eller repliker. Och de inleder förvisso också uppräkningar och exemplifieringar. Men de får lika ofta ersätta enkla verbfraser som det är och det var; ibland rör det sig om mer komplicerade samband än så. Resultatet blir att textens grafiska omfång reduceras. Innehållsligt blir det oftast en vinst. Följande exempel är hämtade ur novellen På jakt:

Vid transfern på Heathrow: samma sak.
På kvällen: middag utomhus.
Kollade klockan: självlysande visare.
Ute: kylan förvånade honom.

Att tecknen verkligen har potential visar Carl Fredrik Reuterswärd när han i texten Prosa återger enbart skiljetecknen i ett inledningstal till Svenska Akademien. I en inspelning från tidigt 1960-tal kan man höra hur tecknen signalerar rytm, tempo, ton och emfas i den bortretuscherade verbala texten:

Anföringstecken komma komma punkt slut på anföringen
punkt komma punkt punkt punkt komma utropstecken
kolon komma tankstreck frågetecken punkt punkt
komma punkt frågetecken komma punkt anföringstecken
punkt slut på anföringen.

Så inleder Reuterswärd den suggestiva uppläsningen, och jag lovar: tecknens uttrycksfullhet fascinerar. Texten utan ord blir en lyrisk upplevelse.

Och lyrik är det. Några år senare publicerade Reuterswärd en samling konkret poesi: Prix Nobel. Boken omfattar 96 ”textsidor”, uteslutande fyllda med skiljetecken!                            

Interpunktion i skönlitteratur är hur intressant som helst. Med tecknens hjälp kan författaren arbeta med ton, tempo och rytm, med röststyrka och perspektivbyten; den stilistiska potentialen hos skiljetecken och typografiska grepp är stor. Men utgångspunkten är och förblir de grundläggande reglerna för teckenanvändningen. Reglerna som är en förutsättning för läsbarhet, expressivitet och – skönlitterära krumsprång.

Siv Strömquist är docent i nordiska språk vid Uppsala universitet och författare till den nyutkomna Skiljeteckensboken (Morfem). Artikeln är ett bearbetat kapitel ur boken.

Publicerad i nummer: 
5/2013