Bild: 
Henric Lindsten
Aldrig golvad. Skrivandet blev Jenny Jägerfelds ventil när ledgångsreumatismen drabbade henne.

Porträtt

Så arg att jag måste skriva

Ilskan över reumatismen fick författaren och psykologen Jenny Jägerfeld att börja skriva.

Gymnasiet var slut och Jenny Jägerfeld lämnade barndomens Norrköping bakom sig.   

– Ledordet var full aktivitet, jag ville hålla mig sysselsatt.

Medieutbildning i Uppsala, folkhögskola i Danmark, resor till Indien. Litteraturvetenskap och filosofi. Kortfilmsproduktion. Arbete med mentalvård.

Men så tog det tvärstopp. Jenny Jägerfeld jobbade som servitris på Irland när knäna plötsligt svek och hon inte kunde resa sig från golvet. Det var det första reumatiska skovet.

För 23-åriga Jenny lade sig ledsjukdomen som ett lock över en kokande gryta.

– Jag var väldigt arg när jag hade blivit sjuk. Det kändes så orättvist att det drabbade mig. Jag blev ofrivilligt passiv, det hindrade mig i så mycket jag ville göra. Jag var tvungen att kanalisera ilskan på något sätt.

I en stuga utanför Stockholm hittade hon, ensam och uttråkad, sin ventil.

Litteraturen och skrivandet hade egentligen funnits med hela vägen. Redan när hon var liten hade hon framtiden utstakad.

– När jag fattade att det var ett jobb att skriva böcker, att det är människor som gör det, då visste jag att jag ville bli författare.

Som sjuåring skrev hon vad hon ironiskt kallar sitt ”första storverk”.

– Det var en bok som hette Berno på kyrkogården, som handlade om en pojke vars morfar just dött. Jag hade nog en viss förkärlek för det allvarliga som barn, de texter som kändes mycket hade alltid ett allvar i sig. Jag minns till exempel Astrid Lindgrens Allra käraste syster.

debutboken Hål i huvudet handlar om en 23-årig tjej som blir förvirrad och förbannad efter att hennes kille gjort slut på ett kassettband. Den tog hela fem år att skriva, eftersom hon samtidigt arbetade och pluggade.

– Jag skrev lite olika scener här och där, men på en skrivarkurs sa en lärare att det egentligen verkade handla om samma person. Då kom jag på att jag kunde knyta ihop det hela.

Numera arbetar hon mer strukturerat. Inför en ny bok upprättar hon ett synopsis på ett halvt A4-ark, med en ungefärlig handling. Sedan skriver hon enskilda scener, tills en färdig berättelse har växt fram. Lite som att klippa ihop en film.

– Jag tänker på scenerna som pusselbitar i ett stort pussel, som är själva boken. Om jag vill att en viss information ska komma fram, i vilken scen är det då lämpligt, hur ser rummet ut där det utspelar sig?

Det är inte bara Hål i huvudet som är full av starka känslor, utan också efterföljaren och Augustprisvinnaren Här ligger jag och blöder. Starka känslor präglar också själva skrivprocessen.  

– Jag tar mig in i en känsla, hur skulle det här kännas om det drabbade mig? Om jag är arg på någonting en dag, så passar jag på att skriva en sådan passage. Men sen måste man ju förstås redigera, annars kan det bli jättepatetiskt.

– Sedan gäller det att inte få alla mina karaktärer att reagera som jag själv.

Själva karaktärsskapandet liknar hon vid arkeologiskt arbete. Innan man har skrapat av de första jordmassorna, är det hela lite ojämnt. Med tiden blir konturerna allt tydligare. Till karaktärerna hämtar hon mycket av inspirationen från egna upplevelser.

– Man samplar från sitt eget liv. Ungefär en tredjedel är jag, en tredjedel är andra i min närhet och en tredjedel är påhitt.  

Liksom Maja i Här ligger jag och blöder flyttade Jenny Jägerfeld från Norrköping till Stockholm. Tanken var att studera vid Journalisthögskolan, men hon blev inte antagen och kom i stället in på psykologlinjen.

– När jag väl hade börjat så var det så intressant att jag inte kunde sluta. Hur folk blir som de blir och varför de gör som de gör, undersöker man ju både som författare och psykolog.

Hon poängterar samtidigt vikten av att inte råka blanda ihop jobben, att aldrig använda sig av patienternas berättelser i en roman.

– En dag hade jag skrivit en scen och sen berättade en klient något som var väldigt likt det jag hade skrivit. Då fick jag ta bort hela det kapitlet och det blev stora förändringar i manuset. Jag kunde helt enkelt inte ha med det.

Hon betonar också böckers terapeutiska verkan.

– Många böcker har hjälpt mig. Bland annat Maken av Gun-Britt Sundström, som fick mig att förstå att det fanns andra som tänkte, kände och tyckte som jag, vad gäller frihet och beroende i en parrelation. Att jag inte var så himla konstig.

Om läsarna av hennes böcker upplever något liknande, har hon nått sitt mål.

Jenny Jägerfeld är i höst aktuell med ett bidrag till en antologi med erotiska noveller.­ Hon har skrivit noveller­ tidigare och uppskattar möjligheten att jobba mer med varje enskild mening och göra den superskarp. Men den här gången innebar det en ordentlig utmaning.

– Novellen var skitsvår att skriva, det ska vara litteratur också, inte bara porr och inte Mitt livs novell. Det var knepigt att hitta rätt ord för att till exempel beskriva logistiken när någon flyttar en arm, och samtidigt göra det hett.

Berättartekniska svårigheter kan hon diskutera med andra, men innehållet håller hon tyst om.

– Ingen vet till exempel vad min nya roman handlar om, inte min förläggare, ingen i min närhet. Jag gillar inte att visa upp något halvfärdigt.

Klart är i alla fall att hon skriver på en ungdomsbok. Det är bekant mark. Även Här ligger jag och blöder riktade sig primärt till unga läsare. Jenny Jägerfeld experimenterar med ungdomsspråket genom engelska uttryck, svordomar och ordsammansättningar.

– I Hål i huvudet skriver jag i presens, som är det mest intensiva tempuset. Det är lätt att få syrebrist som läsare.

Då använder hon brev och sms, som ett sätt att sänka tempot.

– Och livet är ju också fullt av dem, det är orealistiskt att aldrig få ett mejl eller sms numera.

Hon tycker att det är synd att inte fler vuxna läser ungdomsböcker. Det händer så mycket när man är i tonåren som alla kan identifiera sig med, menar hon. Själv kommer hon aldrig att sluta läsa ungdomslitteratur.

– Är det en bra berättelse så är det. Jag kan läsa en bok om en sjuttioåring, varför kan inte sjuttioåringen läsa om yngre? Känslor är universella.
 

Jenny Jägerfeld

Ålder: 38. Bor: Aspudden­ (södra Stockholm).

Familj: Två döttrar.

Bibliografi: Hål i huvudet (2006) och Här ligger jag och blöder (2010). Medverkar i antologin Avståndet mellan (2012).

Aktuell: Med en novell i antologin Het. Skriver på en ny ungdomsroman som väntas ges ut hösten 2013.
 

Publicerad i nummer: 
8/2012