Bild: 
Rasmus Lundgren
Helsingfors universitets toaletter är skådeplats för en hätsk debatt om svenska och finlandssvenskar. Att huvudstaden är tvåspråkig syns annars tydligast i att gatunamn och skyltar är på både finska och svenska.

Finlandssvenskan

Välkommen till Ankdammen

 
av: Rasmus Lundgren

Överallt märks det att Finland är tvåspråkigt. Men oavsett om du talar svenska eller finska är det självklart vilket landslag du hejar på i hockey.

I Helsingfors tittar solen försiktigt fram över centrums vackert sargade sekelskifteshus. På krogarna längs Nylandsgatan, eller Uudenmaankatu på finska, flyr folk ändå kylan. Som svensk i Helsingfors rör man sig i en ständigt förvirrad resa mellan språken. När jag frågar tjejen vid öltappen på Bar 9 om jag kan beställa på svenska svarar hon kortstucket: ”Ja.” Det var uppenbarligen en dum fråga. På Waynes coffee ett par hundra meter därifrån är frågan lika dum, men av motsatt skäl. Här är svaret ett oförstående leende från den blonda servitrisen.

Finlandssvenska Annika Grönqvist studerar till kulturproducent.

– Djungeltrumman går, och man känner ju till ställen där det pratas svenska, förklarar hon. Vissa tar tvåspråkigheten på allvar, andra inte.

Med två parallella språkgrupper har delvis två samhällen vuxit fram. Det finskspråkiga och det svenskspråkiga Finland, även om gränsen är allt annat än knivskarp. Den svenskspråkiga delen kallas ofta för Ankdammen.

– Det är en självironisk bild av ett Svenskfinland där alla känner alla, och där man har en tydlig hackordning mellan ankorna, säger Kjell Herberts, som är forskare på Åbo Akademis institut för finlandssvensk samhällsforskning.

– Men jag föredrar Mumindalen som en bild av Svenskfinland, tillägger han. Där är mysfaktorn betydligt tydligare.

Helsingfors universitets juridiska fakultet ligger bara några hundra meter från stadens promenadstråk Esplanaden. In genom de trånga svängdörrarna och till vänster, förbi den ljusa funkisentrén ligger herrtoaletterna. Dörrarna är fullklottrade. Mellan könsord och sexerbjudanden rasar en minst sagt våldsam språkdebatt.

”Död – Ja! Död – åt finlandssvenskarna [...]” är skrivet med en rosa överstrykningspenna.

”Om finlandssvenskarnas hegemoni inte kan krossas utan en lång och grym blodsutgjutelse, bör det göras.”

En annan dörrdebattör tar ner samtalet på jorden igen. ”Varför kan vi inte diskutera flickor
i stället?” frågar han sig på svenska.

Det spolar bakom en dörr och en finsktalande student i babyblå skjorta kommer ut.

– Det är inte klokt. Idioter som skriver sånt, säger studenten med ett skratt och går vidare.

Annika Grönqvist är luttrad. Det händer att folk säger saker som ”åk hem till Sverige så får ni prata svenska”.

– Men man vänjer sig vid det. Jag orkar inte bry mig så mycket längre.

I snålblåsten på Järnvägstorget går finskspråkiga Mervi Kattelus.

– Alla är ju lika. Självklart kan folk ha idéer om att svenskspråkiga är annorlunda eller att de inte hör hemma i Finland. Men de är bara dumma, de som tycker så, säger hon och ler.

I Finland måste alla finskspråkiga elever på högstadiet och gymnasiet läsa svenska, eller tvångssvenska – pakkoruotsi – som det kallas av motståndarna. Det liberala svenska folkpartiet försvarar svenskundervisningen i skolan. På andra sidan i språkdebatten står partiet sannfinländarna som vill få bort svenskan ur grundskolan.

Många finskspråkiga kan lite eller ingen svenska, trots skolundervisningen.

– Svenska är ett litet språk. Det är få som pratar det, säger Tapani Niemi, på väg till sitt jobb i centrala Helsingfors. När jag hade svensklektioner i skolan satt jag längst bak. Eller stod ute och rökte, berättar han med ett leende.

Och svenskspråkigheten förlorar mark i Finland. I kommunen Sibbo en bit utanför Helsingfors får de tvåspråkiga gatskyltarna symbolisera förändringarna. De svenskspråkiga var förut i majoritet i kommunen. På husfasaderna stod då det svenska gatnamnet över det finska. Majoritetsgruppen får nämligen ha den översta skylten på sitt eget språk.

Men så gick de finskspråkiga om de svenskspråkiga i antal. Och då var det bara att gå ut och byta plats på skyltarna. De finska namnen sattes ovanför de svenska. I kommundokument placerades den finska texten i vänsterspalten, före den svenska. Sibbo blev Sipoo.

Nu behöver inte allt vara svart eller vitt. Det är till exempel vanligt att man blir ihop och gifter sig över språkgränserna. Marcus Lillkvist, reporter på den svenskspråkiga tidningen Hufvudstadsbladet, är en av dem.

Han tror att ett ökande antal tvåspråkiga familjer är en förklaring till att köerna är längre till svenska dagis än till finska i Helsingfors.

– Om vi fick barn skulle vi sätta barnet på svenskt dagis, för att barnet inte ska förfinskas. Om vi däremot bodde i Jakobstad, är det högst oklart – där är risken i stället att barnet blir helt svenskspråkigt. Det vore tråkigt med tanke på tjejens bakgrund och barnets möjligheter att i framtiden jobba i Finland.

Att det sker kommunikation över språkgränserna är också Hufvudstadsbladet ett exempel på. Nära en tredjedel av läsarna av tidningen har finska som modersmål.

När Annika Grönqvist träffade sin sambo trodde hon att han var finskspråkig, och de började prata på finska. Men när det sedan visade sig att båda var svenskspråkiga var de redan fast i finskan.

– Så nu pratar vi finska hemma, trots att båda egentligen är svenskspråkiga, säger hon och ler. Jag känner mig lite som det svarta fåret i släkten för att jag inte pratar svenska hemma. Lite som en språkförrädare.

Ett ursinnigt ”brrrrrrrrii” ljuder högt genom det tidlöst smakfulla Café Kafka i Svenska Teaterns lobby. Ankdammens kulturella tar på sig kavajerna igen och tömmer glasen på det sista rödvinet. ”Brrrrrrrrii” en gång till och lokalen töms under ett kulturellt mummel på svenska för att fylla teatersalongen där innanför.

Svenskfinland har begåvats med en stor ekonomisk och kulturell elit. Den finlandssvenska kulturen finansieras till stor del av Svenska kulturfonden som i år delar ut 250 miljoner kronor, till en befolkning på en dryg kvarts miljon. När jag i ett samtal på en fest frågar en kille vad fonden betyder för finlandssvenskarna svarade han med ett leende.

– Allt! Utan kulturfonden skulle det inte ha funnits några finlandssvenskar.

När de finskspråkiga ofta uppfattas som ett folk i moll upplevs de svenskspråkiga som mer sociala. Kjell Herberts förklarar det med att sociala kontakter ofta spelar större roll i minoritetsgrupper.

– Det känns ibland som om man känner alla, säger Annika Grönqvist. Som när man talar med någon och märker att man har tjugo gemensamma bekanta.

Kanske inte så konstigt, för det gemensamma finns där i allra högsta grad. Två tredjedelar av alla finlandssvenskar röstar på samma parti, svenska folkpartiet. De unga männen som ska göra militärtjänst hamnar alla i svenskspråkiga Nylands brigad. Det finns svenskspråkiga universitet, svenskspråkiga teatrar, svenskspråkiga radio- och tv-kanaler.

Kjell Herberts förklarar att många finskspråkiga uppfattar finlandssvenskar som halvt svenska. Som att man inte skulle ha en lika stark
finländsk identitet. Annika Grönqvist håller med.

– När Finland möter Sverige i hockey undrar folk ofta vilka vi hejar på, säger hon. Men vi är ju lika finska som de! Vi har bara inte finska som modersmål.

Rasmus Lundgren är frilansjournalist.

Publicerad i nummer: 
3/2008