SJUKT bra språk

Förr hade man kräfta, sockersjuka och blodkräfta. Nu lyder diagnoserna cancer, diabetes och leukemi. Och det blir allt vanligare att tala om hypertoni och cytostatika i stället för högt blodtryck och cellgifter.
– I takt med att vetenskapen utvecklas förändras begreppen. De gamla blir för oprecisa, förklarar Åsa Holmér, terminolog på Språkrådet.

Inte många insjuknar heller i gulsot. Det är numera hepatit A, B och C som gäller. Och man är i större utsträckning gravid jämfört med att vara med barn eller havande. De som föder barn i dag vet nog inte vad ett utomkvedshavandeskap är. Däremot känner många till vad en extrauterin graviditet innebär.

Kort sagt vinner medicinska facktermer med rötter i latin och grekiska mark i allmänspråket.

– Dagens patienter är kunniga. Har man högt blodtryck vet man att det är hypertoni man lider av. Man var säkert intresserad av sin diagnos förr, men utbildningsnivån är högre nu och kunskapen tillgänglig. Dessutom har patientens ställning inom vården stärkts, vilket inte minst kom till uttryck i den nya patientlagen från 2015. Alla har rätt att få facktermer på latin eller grekiska förklarade för sig, säger Åsa Holmér.

Listan över lån med latinskt och grekiskt ursprung som ökar i användning kan göras lång. Blindtarmsinflammation och lunginflammation är två benämningar som på sikt kan försvinna. Båda är nämligen lite missvisande. Det är inte blindtarmen som är inflammerad, utan dess bihang, appendix, och inflammationen heter appendicit. Och lunginflammation är egentligen en infektion. Pneumoni används därför alltmer.

De medicinska termerna blir en del av vårt ordförråd som vilka andra lånord som helst. En annan orsak till att de i allt större utsträckning ersätter svenska ord är engelskans roll som lingua franca – ett slags gemensamt språk – både i facklitteraturen och för det ökande antalet vårdanställda som inte har svenska som förstaspråk.

– Det är helt naturligt och förväntat en följd av engelskans oerhörda inflytande, säger Hans Helander, professor emeritus i latin vid Uppsala universitet.

– Engelskan har i regel införlivat orden från latin och grekiska i nästan oförändrad form med bibehållen stavning. I och med engelskan bevaras de klassiska språkens terminologi.

Engelskans segertåg innebär alltså att de latinska och grekiska termerna fortlever hos oss, menar Hans Helander.

Latin brukar ofta beskrivas som ett dött språk. Och det är dött i den meningen att ingen längre har latin som modersmål. Men inom medicin liksom andra naturvetenskaper, som astronomi, biologi, fysik och kemi, har terminologin i hög grad sina rötter i latin och grekiska.

– Latin och grekiska blev från början vetenskapens språk på alla områden. Ordförrådet håller jämna steg med vetenskapens utveckling. Man kan säga att nybildade ord speglar den utvecklingen, säger Hans Helander, som är aktuell med boken Latin och grekiska i naturvetenskaperna.

Inom naturvetenskapen visade det sig enklast och mest praktiskt att gå vidare i den här traditionen, även efter det att man slutade skriva på latin på 1700- och 1800-talet.

Latinet fick stor spridning med det romerska imperiets expansion från 200 f.Kr. och framåt. När imperiet började vackla på 400-talet e.Kr. föll också latinet isär i de romanska språken. Men det förblev Västeuropas gemensamma bildningsspråk under medeltiden och renässansen, då den antika vetenskapen kom till heders igen.

Det medicinska fackspråket etablerades redan under antiken. Läkekonstens fader, greken Hippokrates, var till exempel verksam under 400-talet f.Kr. Flera århundraden senare började romarna låna in grekernas terminologi inom medicinen.

Grekiskan har ett enormt ordförråd och bildar, liksom svenskan, lätt sammansättningar. Demos är till exempel ’folk’ på grekiska och en sjukdom som drabbar hela folket är en pandemi.

Latinet infogade de grekiska orden i sitt böjningssystem. I takt med att de medicinska specialområdena började växa fram på 1600-talet har dessa fått namn från både grekiska och latin. Det är helt enkelt så mycket som måste namnges inom medicinen – som har det i särklass största ordförrådet av de naturvetenskapliga ämnesområdena.

Hans Helander har i 15 år undervisat naturvetare i latin. Förr var latin obligatoriskt på många universitetsutbildningar. Sedan fick studenterna ”slippa” latinstudierna.

– Det är närmast sadistiskt att inte ge medicinarna detta verktyg. Det är ju så många ord de ska lära sig; det blir en enda röra för dem. De får inte ens lära sig den viktiga principen för dagens dubbelformer.

Romarna lånade nämligen inte in de grekiska orden för kroppsdelarna. Det innebär att de normalt är latinska, medan motsvarande sjukdomsbeteckningar är hämtade från grekiskan. Magsäcken heter till exempel ventriculus från latinet, medan magsäcksinflammation heter gastr-itis av den grekiska stammen gastr-, ‘mage’, ‘magsäck’, och det grekiska suffixet -itis (försvenskat -it), som betecknar inflammation.

Anatomins namn för ’hud’ är det latinska cutis, medan hudinflammation heter dermat-itis, av grekiskans ord för hud, derma. Det finns hundratals dubbelformer som dessa.

Hans Helander menar att det ganska enkelt går att underlätta medicinstudenternas inlärning, inte minst genom att få det historiska sammanhanget: när orden infördes och hur de bildades. Men framför allt inskränkte han grammatiken till ett minimum och inriktade sin kurs för naturvetare på det väsentliga.

– Det gäller att förstå det grundläggande i substantivböjningen och efterställda genitiv- och adjektivbestämningar. Oftast blir det termer som består av två latinska ord: ett substantiv med en bestämning, musculus nasalis, ’näsmuskel’. Och sjukdomarna, där grekiska lånord dominerar, bildas som ot-itis, ’öron-inflammation’. Man får dessutom koncentrera sig på de viktigaste stammarna i latinet och grekiska – och prefixen.

Latinska prefix är till exempel ante-, post-, super-, sub- och trans-, medan grekiska prefix och förled är anti-, auto-, hemi-, hyper-, mono-, neo-, pan- och poly-. Grekiska ordstammar eller basmorfem ingår i ett stort antal lånord. Några exempel är bio-, geo-, graf-, gynek-, hydro-, makro-, mega, -skop- och therm-. Via latinet har grekiska lånord nått moderna språk.

Naturvetenskaperna behöver ständigt nya ord för nya begrepp, klassificering och abstraktion. Latin och grekiska fortsätter att vara en viktig källa i det arbetet.

– Ordbildning på element från de klassiska språken är praktiskt genom att så många latinska och grekiska morfemoch prefix är välkända från klassiska lånord som många redan känner till från andra språk. Vi har så mycket att associera till, säger Hans Helander.

När man till exempel hade förstått hur växterna bygger organiska föreningar med hjälp av ljus bestämde man sig för att kalla företeelsen photo-syn-thesis, ’ljus-samman-sättning’.

– Termens beståndsdelar var bekanta från många andra ord. På det viset blir nya termer ofta självförklarande, och man når internationell förståelse, därför att klassiska lånord finns i så många andra språk.

Inom biologin krävs också många ord för klassifikation och beskrivning för att ge namn åt botanikens olika arter. Det rör sig i regel om adjektiv varav en del fanns i grekiskan och latinet redan i antiken, medan andra är nya sammansättningar: megal-anthus, ’stor-blommig’, micr-anthus, ’små-blommig’, macro-phyllus ’stor-bladig’, poly-phyllus ’mång-bladig’. Detsamma gäller zoologin, melano-gaster, ’svart-magad’, megalo-cephalus, ’stor-hövdad’.

– Artrikedomen är enorm, så ock behovet av ord. Påfallande ofta blir det väldigt rätt när terminologer tar fram nya begrepp. Den medicinska terminologin är föredömlig.

Däremot anser Hans Helander att språket inom zoologin kan vara förvirrande. Skälet är att det artnamn som har använts redan från början – som när en ny art har upptäckts – inte ska ändras.

– Det upphovspersonen har skrivit i sin första anmälan är det som gäller, oavsett om det är felstavat eller missuppfattat, säger han.

Hur man i vården ska handskas med de medicinska facktermerna ger Medicinskt fackspråk i skrift riktlinjer för. Om två termer förekommer i lika stor utsträckning i den kliniska verksamheten, och står för samma precisa begrepp, så bör man enligt riktlinjerna välja den mer svenska termen; man bör alltså använda röda hund framför rubella.

– Hur det sedan blir är en annan sak, säger Åsa Holmér, som var med och utarbetade riktlinjerna.

Vidare bör man välja en term som är baserad på försvenskat latin framför en rent latinsk term, alltså exempelvis den försvenskade sammansättningen mediaotit framför det latinska uttrycket otitis media. Adjektivet media, ’mellanliggande’, avser mellanörat, och bestämmer otitis, ’öroninflammation’. Det svenska ordet örsprång är inte att rekommendera, eftersom det inte är lika precist.

– Ur ett modernt svenskt språkvårdsperspektiv är det alltså i sin ordning att skriva mediaotit. Vi likställer helt enkelt lånord från latinet med lånord från andra språk, säger Henrik Nilsson, terminolog med uppdrag inom hälso- och sjukvården.

– Man kan inte förvänta sig att den som arbetar inom hälso- och sjukvården i dag ska kunna veta om exempelvis en latinsk term är böjd och stavad i enlighet med latinets språkliga regler.

Cecilia Christner Riad är frilansjournalist.