”Språk och genetik går inte alltid hand i hand”
Bild: Eva Dalin
Varifrån kom den indoeuropeiska språkfamiljen? Det är en fråga som länge har gäckat språkvetare.
– Men nu händer det oerhört mycket inom indoeuropeisk forskning, säger Jenny Larsson (bilden ovan).
Hon är professor i baltiska språk vid Stockholms universitet och föreståndare för nyinrättade Centrum för indoeuropeiska språk- och kulturstudier. Det tvärvetenskapliga centrumet är en fortsättning på projektet Languages and myths of prehistory, Lamp.
– Vi får en alltmer detaljerad bild av långväga kontakter, forntida migrationer, pestepidemier under stenåldern och klimatförändringar, som fimbulvintern på 500-talet.
Nya landvinningar inom arkeologin har bidragit till ett ökat intresse för den indoeuropeiska språkfamiljen, som bland annat svenska tillhör. Framför allt handlar det om analys av forntida dna från flera tusen år gamla kvarlevor.
– Vi som håller på med språk vet ju att folk har flyttat och att migration är ett bra sätt att sprida språk. Men med dna-kartor som har tagits fram över forntidens folkvandringar och kontaktvägar fick vi för första gången en bild av hur olika vågor av migration kan ha sett ut. Och nu diskuteras olika scenarier. Att korrelera det med studier av de indoeuropeiska språken i olika undergrupper är ett jättejobb som återstår. Språk och genetik går ju inte alltid hand i hand.
– Med centrumet öppnar vi för kommunikationen mellan språkvetenskap, arkeologi och mytologi. Vi behöver verkligen varandra.