Kvinnorna får ORDET

För jämnt 100 år sedan fick äntligen kvinnor både rösta och möjligheten att bli valda till politiska ämbeten. När beslutet skulle fattas hade dåvarande statsministern, Nils Edén, sagt att förändringen skulle bli ”ofantlig”. Ofantlig för demokratin. Det svenska samhället förändrades i grunden när kvinnorna blev likställda männen i demokratisk mening.

Också det svenska språksamhället förändrades. I början var förändringen liten och smygande, men så småningom skulle den bli avsevärd.

Vid det första valet med allmän och lika rösträtt, i september 1921, gick tusentals kvinnor till valurnorna. Fem kvinnor blev också invalda i riksdagen: Kerstin Hesselgren, Agda Östlund, Bertha Wellin, Elisabeth Tamm och Nelly Thüring.

I januari 1922 var det dags för dessa fem att ta plats i riksdagen. Riksdagen var vid den här tiden uppdelad i två kammare. I förstakammaren hade adeln och borgerskapet en starkare ställning.

Förstakammarens sammanträde började klockan 11 den 10 januari. Talmannen greve Hugo Hamilton greppade klubban och vände sig mot de församlade ledamöterna. Bland dem fanns bara en kvinna, Kerstin Hesselgren, och innan han öppnade mötet vände han sig till henne:

”Denna riksdag är ju i det hänseendet anmärkningsvärd, att nu för första gången en kvinna tagit plats ibland oss. Jag ber att få hälsa henne välkommen och uttala den livliga förhoppningen, att hennes arbete här må bliva henne till tillfredsställelse och oss till gagn.”

Men för att välkomna riksdagsledamöterna denna historiska första dag formulerade han sig sedan så här:

”Mina herrar! Jag ber att få tillönska Eder alla ett gott nytt år, goda arbetskrafter och ett gott arbetsresultat.”

Natten innan hade talmannen funderat mycket på hur han skulle tilltala de församlade. Han ville visserligen välkomna den enda kvinnan lite särskilt – men att använda frasen Mina damer och herrar kunde han ju inte, Kerstin Hesselgren var trots allt bara en. Och att säga Min dam och mina herrar – nej, det skulle ändå bli tokigt! Minst tokigt, tänkte han, var att använda den fras han alltid hade använt: Mina herrar. Han hoppades att Kerstin Hesselgren inte skulle ta illa upp.

Hugo Hamilton menade säkert väl. Men några decennier senare hade nog feminister betraktat hans agerande som ett ovanligt flagrant exempel på osynliggörande – en vanlig härskarteknik.

Rösträtten innebar att kvinnorna äntligen hade fått tillgång till maktens korridorer och den offentliga arenan. Nu skulle de få visa att de behärskade de språkliga konventionerna, mötesformalian och de speciella orden och formuleringarna som hörde till.

Enligt Bibeln skulle kvinnorna tiga i församlingen, men efter rösträttens införande var det bara en tidsfråga innan detta påbud skulle trotsas. Det var Agda Östlund som den 11 mars 1922 var den första av kvinnorna att i formell mening få ordet, kliva upp i talarstolen och hålla ett anförande.

Händelsen var så stor att det blev förstasidesstoff i Dagens Nyheter dagen därpå: ”Fru Agda Östlund höll jungfrutal.” Journalisten var entusiastisk – fru Östlund hade varit redig och klar och dessutom hållit sig till saken. Och det var ingen slump. Rösträttsrörelsen hade tvingat kvinnorna att erövra det politiska maktspråket. I England sprängdes bomber och kastades tegelstenar – Deeds not words, ’Handling inte ord’, var ett slagord i kampen för lika rättigheter.

De svenska rösträttskvinnorna var övertygade om att ord var handling. De erövrade därför den offentliga språkarenan: reste landet runt och höll tal, grundade föreningar och startade tidningar. Med envishet och goda argument skulle de i lugn ton tala och med skarpa pennor skriva sig till makten.

Ett av de starkare argumenten mot kvinnors rätt att rösta var att de inte skulle klara av det medborgerliga ansvaret. Hur skulle det blyga och försagda svagare könet kunna göra skillnad i politiken?

Att träna kvinnors förmåga att höja sina röster blev därför ett viktigt inslag i kampen. ”Vi måste öva upp och ta mod till oss, enda sättet att sedan bli dugliga väljare”, skrev rösträttsgeneralen Ann Margret Holmgren i ett brev.

Männen trodde heller inte bara att det var modet som fattades – kvinnor var också mindre lämpade rent allmänt. Eller som språkprofessorn Gustaf Cederschiöld formulerade det i en skrift år 1900: ”Det är väl bekant, huru svårt kvinnor hava att foga sig i en ordentlig diskussions parlamentariska former.”

Därför ordnade rösträttsföreningarna kurser där kvinnor ur alla samhällsklasser fick öva sig i mötesteknik och protokollförande. Handböcker trycktes och kurser i medborgarkunskap startades. Allt för att de svenska kvinnorna, när de väl skulle få fullständiga politiska rättigheter, också skulle ha fullständig kontroll över maktens språk.

De fem kvinnor som hade valts in i riksdagen var heller inga vanliga kvinnor. De hade alla varit politiskt aktiva – många inom rösträttsrörelsen men också inom kommunpolitik och andra verksamheter. De var kvinnor med en stenhård vilja att påverka, en vilja som hade förmått dem att uthärda allt motstånd de mött. De hade hållit agitationstal, suttit i styrelser och redan visat stor skicklighet i att hantera det språk som användes i offentligheten.

Olle Josephson, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet, har forskat om svenska politikers retoriska strategier. Han tror att de kvinnliga riksdagsledamöterna kan ha bidragit till den retoriska och stilistiska nedrustning som präglar 1900-talets offentliga svenska fram till 1970-talet. ”Kvinnorna var inte officerare, ämbetsmän eller präster, sådant folk som hade viss vana vid att hålla tal i den så kallat högre stilen”, menar Olle Josephson. De gjorde helt enkelt språket mindre formellt – och därmed begripligt och tillgängligt för fler.

Folks förväntningar bör också ha spelat in. Det förväntades inte att kvinnor skulle kräva saker med pondus och aggressivitet. ”Det som väl förväntades av kvinnor som talare var värme, moderlighet och närhet till vardagsbekymren.” Dessutom ägnade sig många kvinnliga riksdagsledamöter i huvudsak åt socialpolitik, påpekar Olle Josephson. Det krävde ett nytt språk, utan de stora och krångliga orden från utrikes- och skattepolitiken.

Men ibland frångick de första kvinnorna i riksdagen den kvinnliga schablonen. Bertha Wellin, sjuksköterska med stor erfarenhet från både sjukhusstyrelser och kommunpolitik, var känd för att vara rättfram. Hon hade inga problem med att tala klarspråk eller rent av visa sin ilska när det behövdes. Och när hon argumenterade använde hon krigsretorik som vilken gammal militär som helst: ”Låt oss gå ut på den politiska marknaden och köpslå om kvinnorna med öppet visir”, kunde hon skriva i en artikel, ”låt oss strida en hvar för sin uppfattning …”.

Motståndet från maktens män gjorde dock att strategin länge förblev anpassning och diplomati. Kvinnorna fick kämpa hårt för att bli tagna på allvar – och det fanns inte något utrymme för att ta ut svängarna och bryta mot reglerna. Det här gjorde utvecklingen seg och långsam de första decennierna.

Maktens korridorer var alltså trånga, och språket – det räckte helt klart inte till. Att det hade skapats av och för maktens män hade märkts redan första dagen när talmannen Hugo Hamilton osynliggjorde Kerstin Hesselgren med sitt ”Mina herrar!”.

I en radiointervju många år senare berättade Kerstin Hesselgren att han fortsatte med detta tilltal i flera år, och att de manliga ledamöterna brukade vända sig om i bänkarna och skratta åt henne.

Men i det långa loppet skulle kvinnornas inträde i politiken vara första steget mot att göra svenskan tillgänglig för alla, oavsett kön. Utvecklingen skulle också föra in språkutvecklingen i en ny, könsneutral fåra.

För när kvinnorna nu kom in i politiken – och i förlängningen också i många andra manliga domäner – uppstod ett problem med om- och tilltalet. Skulle kvinnorna ta över de manliga yrkesbeteckningarna, eller skulle de få egna, feminina sådana?

I början var det självklara valet för de fem invalda kvinnorna i riksdagen den etablerade titeln riksdagsman. De hade inte valt politiken för att de ville förändra språket, utan samhället. Ibland blev de dock omskrivna också som riksdagskvinnor. Men det fanns även ett tredje alternativ, och det var att använda en neutral benämning för båda könen: riksdagsledamöter.

Denna könsneutrala väg var den som svenskan – med stark draghjälp av den offentliga språkvården – skulle komma att slå in på. Då lagstiftning så småningom slog fast att det var kompetens och inte kön som skulle avgöra position, borde yrkesbeteckningarna också bli könsneutrala. Att ha två beteckningar för ett yrke skulle vara både klumpigt och oklart. Under 1900-talet slog därför riksdagsledamot gradvis ut både riksdagsman och riksdagskvinna.

En bidragande orsak till den könsneutrala linjen var säkert svenskans stora möjlighet att skapa könsneutrala benämningar. Detta skiljer svenskan från många andra språk. Visst går det att kalla en kvinna både författarinna och simmerska. Men vi måste ju inte.

Historiskt sett var de svenska substantiven antingen feminina, maskulina eller neutrala, men denna indelning har under århundradena ersatts av n- och t-genus. Spår av det gamla systemet lever dock kvar, till exempel i ord som klockan och solen, som i vissa dialekter ibland omtalas som hon. Men i dagens svenska säger en och ett respektive den och det inget om kön.

I det närbesläktade språket isländska finns däremot den här indelningen kvar. De allra flesta yrkesbeteckningar är maskulina, som ráðherra, ’minister’, och blaðamaður, ’journalist’. Eftersom isländskan inte har utvecklat någon direkt motsvarighet till den och det används pronomenet hann, ’han’, om maskulina substantiv. Det systemet har på senare år blivit allt mer ifrågasatt i takt med att fler vill uttrycka sig könsneutralt – samtidigt som vissa anser att språket i sig befäster stereotyper om att många yrken är en manlig domän. Men svenskans grammatik har alltså utvecklats på ett sätt som gör det lättare att använda könsneutrala former.

Den princip som präglar dagens svenska innebär att yrkesbeteckningar ska kunna fungera oavsett kön. Många låter också neutrala: författare, grafisk designer, journalist. Men en del beteckningar avslöjar vilket kön som ursprungligen har haft ensamrätt på yrket. Förr i tiden var det bara män som var talmän, tjänstemän, brandmän och rådmän. Och bara kvinnor som var sjuksköterskor och barnmorskor.

I dag heter våra tre vice talmän i riksdagen Åsa, Lotta och Kerstin. Och går du till vårdcentralen är det inte ovanligt att stöta på en syster Johan.

på 1970-talet var det dags att ta, som det heter, bladet från munnen och inte bara försöka passa in, utan också säga ifrån. Eller som det beskrevs i en dikt, insänd till Grupp 8:s Kvinnobulletinen: ”Be inte om förlåtelse / köp inte förståelse / och ropa inte / SKRIK!”

Den feministiska rörelsen upplevde en nytändning med intensiva diskussioner och kamp. Vid sidan om kraven på daghem åt alla, lika lön och smärtlindring vid förlossning började också frågor om språkets roll i förtrycket att formuleras. Feminister uppmärksammade hur ord kunde användas för att lyfta upp män och sänka kvinnor. Hur kom det sig att en envis man kallades viljestark men en envis kvinna kallades tjatig? som Anne Lidén frågade på en affisch som snart skulle bli klassisk.

Nu kom också en motreaktion mot den könsneutrala linjen. Feministerna var trötta på att skuffas undan, hånas och osynliggöras. De ville lyfta fram och uppvärdera det kvinnliga. Inom Grupp 8 användes ord som talarinna, kontaktkvinna och översätterska. Och i ett alternativt bokstaveringsalfabet tog Anna, Barbro och Cecilia resolut Adams, Bertils och Caesars plats.

Också pronomen kom i skottlinjen vid samma tid. Var inte pronomenet man ett extra irriterande exempel på det manliga förtrycket? Det allmänsyftande man är bildat till ett substantiv som tidigare både kunde betyda ’person av manligt kön’ och ’människa’. Feministerna såg det som ett symboliskt sätt att göra mannen till representant för mänskligheten och utestänga kvinnorna från både språk och samhälle.

Gerd Brantenbergs feministiska roman Egalias döttrar kom i svensk översättning 1980. I denna framtidssatir, där kvinnorna har tagit över, hade man ersatts av dam: ”Det är mer grått och trist att inte få det dam vill”, som en av de förtryckta männen i boken säger. I verkligheten gjordes experiment med att ersätta man med kvinna: Det är lätt att lära, om kvinna vill. Och i dag är det en hel del feminister som i stället använder en: Det är lätt att lära, om en vill.

Det så kallat generiska han – att använda han för att syfta på vem som helst, började ifrågasättas, och ersattes med dubbelformen han eller hon. Fast feminister som tröttnat på att män alltid kom i första rummet sa naturligtvis hon eller han. Men språkvetare som förordade ett könsneutralt och enkelt språk diskuterade ifall vi inte också kunde tänka oss pronomenet hen.

Kvinnorörelsen har dessutom medverkat till att utvidga det svenska ordförrådet med en mängd nya ord och begrepp. Redan 1903, innan rösträtten infördes, hade begreppet feminism introducerats i svenskan. Det var den radikala författaren Frida Stéenhoff som hade varit nere på kontinenten och snappat upp att den politiska rörelse som arbetade för kvinnors likställighet med männen kallades just så.

Senare kom begrepp som könsroll, härskarteknik och jämställdhet: ord som definierar patriarkala inslag i samhället och skapar visioner om en annan framtid. Många av orden har feminister lånat in från engelsktalande systrar, men andra har inhemskt ursprung som de sentida snippa, slidkrans och klittra.

Både språket och samhället har blivit mer inkluderande och demokratiskt sedan kvinnorna släpptes fram till valurnorna och in i riksdag och regering. Statsminister Nils Edén talade alltså för hundra år sedan om reformen som en ”ofantlig förändring”.

De språkliga förändringar som har skett i dess spår har kanske inte på samma sätt varit ofantliga. Men välbehövliga och viktiga har de varit. De har gett kvinnorna tillgång till den språkliga arenan. Och de har gjort språket inte bara rikare, utan också mer användbart och nyanserat.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det språkliga resultatet av den kvinnliga rösträtten blev att kvinnorna numera hörs mer i samhället, och att kön syns mindre i språket.

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola.