Vi kan både ha och mista ha

Hjälpverbet ha kan ibland slopas i svenskan. Det udda språkdraget har lånats in från tyskan.

Text: Linnéa Bäckström

Hon berättade att hon sprungit flera maratonlopp.

Se där, en fullständigt normal svensk mening (även om det kanske inte är normalt för alla att springa flera maratonlopp). Men i ett globalt perspektiv är meningen faktiskt udda – för ett av de mer originella språkdragen i svenskan är att det ibland går att skippa hjälpverbet ha.

När ha är böjt i presens (har) eller preteritum (hade), kan det utelämnas i bisatser. Det är alltså valfritt att behålla eller stryka har i Hon berättade att hon (har) sprungit flera maratonlopp. Fast även infinitivformen ha kan utelämnas ibland, som i Du borde (ha) sett filmen när den fortfarande gick på bio.

Fenomenet att utelämna har, hade och ha kallas vanligtvis ha-bortfall eller ha-utelämning. Och jag har (här går det inte att utelämna!) undersökt hur det kommer sig att ha-bortfall blivit en del av det svenska språket.

En fullständig sats på svenska ska innehålla subjekt och predikat – eller med andra ord subjekt och ett så kallat finit verb. Det finita verbet är böjt efter tempus, som i Karin skriver och Niklas läste. För att skapa presens och preteritum behöver vi bara använda särskilda böjningsformer på det som man kallar innehållsverben, som skriver och läste.

Sedan finns två lite krångligare tempus i svenskan. De kallas perfekt och pluskvamperfekt. För att fixa dessa behöver man ett hjälpverb – som i svenskan alltid är just har för perfekt och hade för pluskvamperfekt: Karin har skrivit och Niklas hade läst.

Här är alltså har och hade finita hjälpverb till skrivit och läst, som är böjda i supinum – en form som alltid slutar på t!

Trots denna grundläggande grammatik är det ganska vanligt med fullständiga satser som saknar finit verb. Om bara satsen är en bisats, kan man uttrycka perfekt och pluskvamperfekt med bara ett ”enkelt supinum”: Det här är boken som Karin skrivit eller Tentan gick bra eftersom Niklas läst kurslitteraturen ordentligt.

Men så har det inte alltid varit! Om vi studerar skriftliga källor från exempelvis medeltiden eller Vasatiden, kommer vi inte att hitta hjälpverbslösa satser på det här sättet.

Rör vi oss däremot framåt i historien, till den senare delen av stormaktstiden, så har ha-lösa bisatser plötsligt ökat i svenska texter. Då har den svenska statsmakten dragit fram med sin krigsapparat över tyska landområden i decennier – vilket visar sig ha en viss betydelse i svenskans ha-historia.

Under 1670- och 1680-talen blir det allt vanligare med ha-bortfall i svenskt skriftspråk, och redan i början av 1700-talet hittar man texter där bisatser utan har och hade är vanligare än bisatser med dessa hjälpverb.

En svensk som tidigt börjar med ha-bortfall är friherren och ämbetsmannen Claes Rålamb. I sitt diarium över en resa till Konstantinopel, som han skrev ner redan 1658, hittar vi en rad ha-lösa konstruktioner. Vid ett tillfälle beskriver han en händelse då ett ryttarsällskap blivit attackerat. Två ryttare hade dödats, medan resten lyckats fly. Claes Rålamb hade på kvällen stött ihop med några av de överlevande, och beskriver att den ene ”… hafft med sig den döde ryttarens häst som och warit stucken i tungan”. På nutidssvenska: ’… haft med sig den döde ryttarens häst som också (hade) blivit stucken i tungan’.

I en senare, mindre dramatisk, passage, om när han har fått smaka ett särdeles gott öl förklarar han: ”Påstmästaren hade en Tysk hustru, som det bryggdt.” – ’… som (hade) bryggt det’.

Claes Rålamb är alltså en tidig representant för det nya språkdraget att utelämna har och hade i bisatser. Ungefär samtidigt kan man observera att ha-bortfall håller på att etableras i ett av de mest formella skriftspråken: riksdagsprotokoll. Det är i dessa texter som språkdraget först blev vanligt, för att sedan sprida sig till mer informella texter, som privata brev och dagböcker.

En genomgång av riksdagsprotokoll från tre ständer: borgerskapet, prästerskapet och adeln – från 1660-tal till och med 1710-tal – visar att ha-bortfall tidigt blev vanligt hos borgerskapet. Där började man använda skrivsättet redan i slutet av 1660-talet.

Hos sekreteraren Anders Grubb finner man 1668 formuleringar som ”den förtrolige communication, som Borgareståndet medh Presterskapet altijdh plaghat hafua”, det vill säga ’den förtroliga kommunikation som borgarståndet alltid (har) haft med prästerskapet’. Något decennium senare blev ha-bortfall vanligt även hos prästerskapet, och i slutet av 1600-talet har det fått fäste också hos adeln.

Under en relativt kort period, på några decennier, etablerades alltså ha-bortfall i svenskan. Först i det formella skriftspråket, därefter i mer informella stilarter.

I tidigare studier har flera språkvetare föreslagit att språkdraget är ett lån från dåtidens tyska – och detta visar också min egen studie.

Vid mitten av 1600-talet var nyhögtyska prestigespråk i hela Nordeuropa. Genom reformationen och de nya bibelöversättningarna kom nyhögtyska att bli stilbildande. Tack vare boktryckarkonsten och den ökande läs- och skrivkunnigheten utvecklades och spreds många, ibland helt nya, skriftspråkliga genrer, som tidningar och pamfletter. Samtidigt utvecklades statsmakternas administration och organisation i den skandinaviska regionen, ofta efter tyska förebilder. Lägg därtill att Sverige och svenska språket redan sedan tidigare i stor utsträckning hade påverkats av den medeltida lågtyskan.

Det tyska inflytandet på svensk litteratur, kultur, administration, handel och religionsutövning var helt enkelt enormt.

Den springande punkten var dock att det i nyhögtyskan var vanligt att utelämna hjälpverb i skriftspråk. Och så hade det varit ända sedan tidigt 1500-tal. Då, såväl som nu, bildade tyskan perfekt och pluskvamperfekt med både sein, ’vara’, och haben, ’ha’. Båda dessa hjälpverb kunde utelämnas – om satsen fungerade som bisats. Aldrig i huvudsats. Här följer ett exempel från 1660: die grosse Noth, welche sie in dem Schmalkaldischen Krieg ausgestanden, ’det stora elände, som de (har) lidit i det schmalkaldiska kriget’.

De svenska källtexter som finns bevarade från den perioden har så gott som uteslutande författats av personer med hög social status. Inte sällan har de höga befattningar i rikets tjänst. De har också det gemensamt att de vid sidan av sitt modersmål behärskar tyska mycket bra. Man skulle kunna jämföra deras kunskaper i tyska med de kunskaper som många svenskar har i engelska i dag. Det är alltså inte särskilt förvånande att ett tyskt språkdrag anammades och fick spridning i svenskan.

Hur var det då med ett annat bortfall: utelämning av infinitivformen ha? I tidigare språkhistoriska undersökningar har man funnit enstaka sådana fall, som i Stockholms stads tänkebok från 1488: ”Hade jach funnet tik vtan porten …, jach skulle hwggit tik styckie fran styckie.”, ’Hade jag hittat dig utanför porten skulle jag (ha) huggit ner dig stycke för stycke’.

Men ingen systematisk genomgång har gjorts – förrän nu.

Jag har undersökt texter om ungefär två miljoner ord, fördelade på flera olika genrer, från mitten av 1200-talet till och med mitten av 1700-talet. Det visade sig att satser som utelämnar ha inte alls är vanliga i äldre svenska. Inte förrän under tidigt 1700-tal kan man tala om att den här varianten av ha-bortfall blir någorlunda vanlig. Exemplet ur Stockholms stads tänkebok torde ha tillkommit genom ouppmärksamhet eller misstag.

Så kallad underordnad perfekt – eller perfekt infinitiv – med hjälpverbet ha, förekommer i fyra konstruktioner i modern svenska:

  1. Efter andra hjälpverb, som skulle och borde: hon skulle ha skrivit, han borde ha skrivit.
  2. Efter att: att ha läst många böcker är bra. (Så kallad kontrollinfinitiv.)
  3. I objekt med infinitiv: de ansåg sig ha blivit lurade.
  4. I subjekt med infinitiv: hon ansågs ha blivit lurad.

Under fornsvensk tid är den första typen ganska vanlig, men allra vanligast är olika varianter av 3 och 4. De förekommer ofta i olika sorters medeltida diplom, som kungör exempelvis försäljningar och gåvor. Typ nummer 2 finns inte alls i materialet förrän sent 1600-tal. Men några utelämnade ha visar sig inte vid denna tid.

Ha-bortfall börjar så småningom dyka upp med viss frekvens i typerna 1, 3 och 4. I min undersökning kunde jag observera att de skribenter som redan har börjat utelämna formerna har och hade är de som allra först också utelämnar ha. Det verkar alltså uppstå som en reaktion på det nya skrivsättet med bortfall av har och hade.

En av de första att mer allmänt utelämna ha är Olof von Dalin i Then Swänska Argus från 1732. Här finns fraser som: ”om hon skulle lagt sig på någon nyttig handöfning, hade hon der med gått ganska wida”, ’om hon skulle (ha) ägnat sig åt något nyttigt handarbete hade hon kunnat komma långt’, och ”i går kom en Mann in på Altnecks Caffe-Hus, som sade sig sedt trenne mina Arck”, ’ igår kom en man in på Altenecks kaffehus, som sa sig (ha) sett tre av mina ark’.

Ha-bortfallet etablerades alltså i svenskan i två steg. Under andra halvan av 1600-talet börjar många skribenter utelämna formerna har och hade, enligt nyhögtyskt mönster. När detta språkdrag blivit vanligt, börjar allt fler att utelämna även den infinita formen ha, i analogi med det nya sättet att uttrycka perfekt.

Denna förändring påbörjades alltså genom kontakt med nyhögtyskan, och blev snart en del av svenskt språkbruk.

På tyskt språkområde ägde en helt annan utveckling rum. Där kom språknormerande instanser att rationalisera bort utelämnandet av hjälpverb redan under mitten av 1700-talet. Inflytelserika grammatiker fördömde skrivsättet och ansåg det ologiskt, i upplysningstidens anda.

Men i svenskan kan vi fortfarande välja att klippa vårt har – eller att ha det kvar!

Linnéa Bäckström är doktor i nordiska språk och lektor i pedagogiskt arbete vid Högskolan Dalarna.