Ordkriget

Ukrainska eller ryska? Det är språkfrågan som likt en gnista fick kriget i Ukraina att blossa upp. Ett tag i våras hotade ett världskrig.

Text: Per-Arne Bodin

Förhållandet mellan ukrainska och ryska är i dag politiskt och ideologiskt sprängstoff. När det ukrainska parlamentet beslutade att avskaffa den lag som gjort ryskan till regionalt språk, ledde det till uppror i östra Ukraina. Ryssland hotade med invasion.

Under de senaste åren har många exempel på språksituationen i Ukraina blivit rubriker i medierna. Petro Porosjenko valdes till Ukrainas president i maj 2014. Han kallas chokladkungen, eftersom han äger ett antal chokladfabriker. När texten på karamellpappren började tryckas på ukrainska – och inte som tidigare på ryska – blev det stora rubriker. Användningen av ukrainskan har blivit en politisk markör för det självständiga Ukraina.

Och det ukrainska språket är en viktig del i nationsbygget. Den kanadensiska och finländska lösningen, med nationell litteratur på flera språk, stöds endast av en minoritet. Om man i stället hade valt denna väg skulle till exempel den ukrainskfödde författaren Nikolaj Gogol lättare ha kunnat beskrivas som ukrainsk författare, trots att han skrev på ryska.

Ryskans officiella roll i Ukraina har diskuterats länge. I den ukrainska konstitutionen talas det om ett enda statsspråk, ukrainskan, men i en annan paragraf heter det att andra språk ska kunna användas – till exempel ryska.

Viktor Janukovytj, Ukrainas president 2010–14, antog ytterligare en lag. Däri fastställs att om mer än 10 procent av befolkningen i ett område talar ett annat språk än ukrainska, så ska detta andra språk få ställning som regionalt språk. Det var förslaget tidigare i år att upphäva denna lag som väckte ett ramaskri i östra Ukraina och i Ryssland. Den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov vägrade skriva under, lagen blev kvar. Men då var händelseförloppet redan i gång.

Ukrainska talas av bortåt 40 miljoner människor. Språket tillhör den östslaviska grenen av den slaviska språkstammen, där också ryska och vitryska ingår. Avståndet mellan modern ukrainska och ryska är ungefär lika stort som det mellan svenska och någon särartad dansk dialekt. Det finns många ”falska vänner”, ord som stavas eller låter lika men som har olika betydelser. Ordet druzjina betyder ’medborgargarde’ på ryska, och ordet druzjyna ’hustru’ på ukrainska. Det kan leda till ömsesidiga missförstånd.

Ukraina, Ryssland och Vitryssland är de tre östslaviska länderna. Ukraina har – till skillnad från Ryssland – först tillhört storfurstendömet Litauen. Senare, under medeltiden och början av nya tiden (från renässansen fram till 1700-talet), tillhörde Ukraina Polen. Ukraina har därför en kultur som på olika sätt blandar och förenar öst- och västeuropeiska drag. Det märks också i språket, som är rikt på polska lånord.

Ukrainskan kom under 1700-talet och början av 1800-talet att fungera som ett lågt och folkligt stilskikt av ryskan. Den ukrainska författaren Ivan Kotljarevskyj skrev i början av 1800-talet en pastisch på Vergilius Aeneiden, som brukar uppfattas som det första litterära verk som skrivits på ukrainska. Ukrainskan gav en humoristisk och burlesk ton åt verket. Ivan Kotljarevskyjs syfte var att läsarna skulle skratta åt att de antika hjältarna talade bondspråk. Det var fråga om ett slags sorglustspel.

Den skrivna ukrainskans första tid sammanfaller med – och speglar – den litterära klassicismens och upplysningens idé om ett språk med olika stilskikt.

Fortfarande tycker många ryssar att ukrainska låter bondskt och löjligt och skämtar med språket. De raljerar, ungefär som svenskar i motsvarande stormaktsiver skojar med norskan och hittar på ord som guleböj för ’banan’. Ryssarna gör sig lustiga över ukrainskans fäbless för användningen av i där ryssarna har vokalen o. ’Hankatt’ heter till exempel kot på ryska men kit på ukrainska. Ukrainarna själva talar om att deras språk inte får låta som kotljarevskiska.

Nikolaj Gogol skrev sina verk på ryska, trots att han kom från Ukraina. För honom var ukrainskan snarast en dialekt eller, kanske rättare sagt, just ett lägre stilistiskt skikt av det ryska språket. Samtidigt såg han det ryska och det ukrainska som likvärdiga komponenter både hos sig själv och i Ukraina i allmänhet. Han talade om den ryska och den ukrainska själen, och ville inte ha något särskilt ukrainskt skriftspråk.

Ett sådant skriftspråk växte ändå fram, men först i mitten av 1800-talet. Det skapades främst av Ukrainas nationalskald Taras Sjevtjenko. Han var inspirerad av romantikens uppfattning om ”ett språk, ett folk, ett land”. Taras Sjevtjenko använde ukrainskan framför allt i sin lyrik, som oftast är folkvisepastischer. Här gick det utmärkt att använda ”folkets språk” som grund för skriftspråket. De icke-ryska orden fanns ju redan i det talade språket.

När det ukrainska skriftspråket skapades försökte man konsekvent distansera sig från ryskan. Dialektalt särskiljande material har fått ersätta ord med gemensamt ursprung eller ryska lånord. Lånorden från gudstjänstspråket kyrkoslaviska, som har funnits i båda språken, har mönstrats ut ur ukrainskan. De har uppfattats som ryska.

Ukrainskan blev alltså till – liksom nynorskan i Norge – på grundval av dialekter och landsbygdens språk.

Men ukrainskan fick inte växa fritt. År 1876 undertecknade tsar Alexander II ett hemligt påbud, en ukas, i den tyska staden Ems om att förbjuda det ukrainska språkets användning. Ukrainskans ställning blev inte bättre förrän efter 1905 års ryska revolution.

För att bli ett självständigt och fungerande språk behövde ukrainskan förankras i en stat. Ukraina blev självständigt – med ett mindre landområde än i dag – som ett resultat av första världskriget och den ryska separatfreden med Tyskland 1918. Efter några år blev Ukraina en del av Sovjetunionen, och 1920-talet innebar ett uppsving för den ukrainska kulturen och det ukrainska språket. Dessa utvecklades som ett led i Vladimir Lenins nationalitetspolitik.

Lenin menade att det ryska imperiet hade varit folkens fängelse, och ville driva en politik som innebar att alla folk i Sovjetunionen skulle få möjlighet att utveckla sitt språk och sin litteratur. Perioden kallas i sovjetisk kulturhistoria för ’rotning’, korenizatsija. Först nu fick Ukraina ett helt fungerande skriftspråk, och det blev möjligt att skriva alla slags texter på det egna språket.

Ryska extrema nationalister brukar föraktfullt hävda att ukrainskan är en rysk dialekt, och att det är polackerna (med tanke på alla lånord) och Lenin (med tanke på rotningen) som har kokat ihop det till ett språk.

Josef Stalin övertog i praktiken makten efter Lenins död, och under Stalintiden förföljdes den nationella kulturelit som byggts upp under 1920-talet. De nationella barderna, kobzarerna, som var de främsta bevararna av folkkulturen, fängslades och avrättades. Stalin dog 1953, och under ”tövädret”, andra hälften av 1950-talet och några år in på 1960-talet, fick de nationella kulturerna åter en viss bekräftelse. Men under Leonid Brezjnevs styre 1964–82 försvårades situationen igen. Sovjetmakten var livrädd för olika uttryck av nationalism, samtidigt som den liberala språksynen från Lenins tid bevarades i den politiska retoriken.

I alla lagar stod rätten att använda ukrainskan inskriven. Det fanns en utgivning av tidningar och böcker på ukrainska. Russifieringen skedde inte på papperet – utan i verkligheten. Ryskan fick på alla sätt en mer och mer utökad plats i det offentliga livet: i skolorna, på universiteten, i myndighetens språk. Det skedde också en frivillig övergång till ryska; det var språket som öppnade för en karriär i hela Sovjetunionen. Ukrainskan var omhuldad i teorin, marginaliserad och förföljd i praktiken.

Efter självständigheten 1991 har ukrainskans ställning gradvis förstärkts i Ukraina. Viktor Jusjtjenko företrädde under sina år som ukrainsk president, 2005–10, en ukrainiseringspolitik som väckte ont blod bland de ryskspråkiga. Olika språkpolitiska åtgärder fick kritik från de rysktalande. De ryska filmerna skulle dubbas till ukrainska och rysk litteratur skulle inte längre ha någon särskild status i skolorna, utan hamna i samma kategori som annan utländsk litteratur. Antalet ryskspråkiga skolor minskade.

Främjandet av ukrainskan skedde alltså ibland klåfingrigt och okänsligt, särskilt med tanke på ryskans starka ställning i landet, inte bara politiskt utan också kulturellt och praktiskt. Ryskan är ett lingua franca – ett gemensamt språk – inom nästan hela det forna Sovjetunionen.

I dag är ukrainskan enligt författningen det enda statsspråket i Ukraina. Alla övriga språk har gemensam minoritetsstatus. Författningen garanterar skydd av ryskan och andra språk som talas av nationella minoriteter i Ukraina. Nästan hälften av befolkningen har ryska som samtalsspråk. Affärsvärlden är mestadels ryskspråkig. Ukrainskan klarar sig bäst i västra Ukraina, där det historiska inflytandet från Ryssland har varit svagast.

Det finns också ett ukrainsk-ryskt blandspråk, surzjyk, som framför allt talas av arbetarna i den östliga delen av landet. Många ukrainska språkvårdare ser det som en vulgär rotvälska. Surzjyk är ett mycket påtagligt resultat av de kulturella och politiska realiteterna under de senaste decennierna i Ukraina, med en rysk kultur och ett ryskt språk som har varit övermäktigt av historiska och politiska skäl.

Under den ukrainska revolutionen 2013–14 övergick många som tidigare talat ryska till att tala ukrainska, men med starka drag av surzjyk. En ukrainsk parlamentsledamot från Regionernas parti har till och med föreslagit att göra just detta blandspråk till statsspråk för att överbrygga konflikten mellan ryskan och ukrainskan. Det skulle ju lösa språkfrågan, men en sådan lösning skulle ingen språkvårdare acceptera.

Kan då denna språkfråga, i all sin komplexitet, starta en storkonflikt? Ungefär hälften av alla som bor i Ukraina anser sig vara tvåspråkiga, medan den andra halvan talar antingen enbart ukrainska eller ryska. Bara en av fem statsvetare och politiker anser språkfrågan vara den viktigaste. De flesta framhäver i stället korruptionen som landets viktigaste problem. Motsättningarna har byggts upp dels genom rysk propaganda, dels genom massmediernas förenklade bild av situationen i Ukraina.

Få utomstående betraktare vill se komplexiteten och förstå att det inte är fråga om ett nollsummespel – detta är inte en konflikt där deltagarnas intressen är helt och hållet motstridiga. Båda språken kan, och måste, utvecklas i landet.

Ryskan är det starkaste språket geopolitiskt och traditionellt sett kulturellt. Det är det som försvarar ukrainskans särställning i konstitutionen. Ukrainskan behöver stöd för att kunna utvecklas gentemot det på många sätt starkare ryska språket, som har karaktären av imperiespråk likt engelskan.

Ukrainskan är alltså stark statsrättsligt, men också i enkätundersökningar om modersmål. Två tredjedelar av alla som bor i Ukraina anser att ukrainska är deras modersmål, men bara 53 procent har det som sitt vardagliga samtalsspråk. Ryskan är däremot stark i det offentliga livet: 70 procent av böckerna i bokhandeln är skrivna på ryska. På bästa sändningstid är 30 procent av programmen på ukrainska och 45 procent på ryska i den ukrainska televisionen, enligt siffror från 2012. Endast 20 procent av befolkningen är etniska ryssar.

Egentligen borde inte språksituationen vara en så infekterad fråga, om inte Ukraina skulle ligga på gränsen mellan å ena sidan Rysslands å andra sidan EU:s och USA:s intressesfärer. Konflikten mellan dessa sfärer illustreras av de två val som nyligen hållits i Ukraina: ett parlamentsval, som hälsats i väst som en framgång för Europa, och ett val i det separatistkontrollerade östra Ukraina, ett val stött av Ryssland. Språkfrågan är däremot viktig, och en del av ett helt komplex av spörsmål som har med det framtida Ukraina och det framtida Europa att göra.

Därför är det också bekymmersamt att undervisning i ukrainska för närvarande inte bedrivs vid något svenskt lärosäte. De svenska universiteten tycks egentligen ha samma uppfattning som Alexander II, som nedlåtande kallade ukrainska för den lillryska munarten. I själva verket är det ett av Europas största språk.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet.