Gör som årets stilist: undvik trivialitetsfällan

Aftonbladets journalist Carina Bergfeldt har fått pris som Årets stilist. Hon skriver uppseendeväckande bra, men egentligen inte originellt. Hennes stil speglar snarast språkidealet för svensk kvällstidningsjournalistik av hög kvalitet. Hur ser det ut?

Så här kan Carina Bergfeldt börja en längre reportageartikel – det handlar om den amerikanska presidentvalskampanjen 2012:

”Kl.08.01
Han heter Barnes.
Han är beväpnad.
Han vill veta om bilen har några former av sprängmedel.
När han har tittat i motorhuven, bensintanken, bagageluckan, handskfacket, dataväskan, kameraväskan, bakom stolarna och under bilen är han nöjd.
En vit taxi får rulla in på militärbasen Andrews.”

Vi kan jämföra med det inledande stycket från en annan uppmärksammad och välskriven artikel i Aftonbladet: två sjuttonåriga flickors inifrånreportage från Instagramkravallerna i Göteborg i slutet av 2012:

”Plusgymnasiet. Killen som dansar på ett biltak halkar och gör värsta faceplanten mot huven. Vi hör en polishelikopter över oss. SVT är här också, vi ser deras minibuss. Lärare står i fönstren och kollar ner. Vi fäller upp luvorna och drar upp våra halsdukar så att man bara ser våra ögon.”

Likheterna är stora. Båda artiklarna börjar direkt med en scenbeskrivning, med presens som dominerande tempus. Den allra första meningen är extremt kort och ger utgångspunkt i tid eller rum. Konkretionen blir stark genom många substantiv med mycket specifik betydelse – varken handskfack eller faceplant står i den tryckta upplagan av Svenska Akademiens ordlista. (Däremot snålar båda texterna klokt nog med adjektiven, denna svårt överskattade ordklass i fåniga råd om att skriva ”målande”.) Slutmeningen pekar framåt mot något som verkar bli spännande. Meningsbyggnaden är rytmisk: korta han- eller vi-inledda satser växlar med längre.

Båda artiklarna ransonerar också scenbeskrivningarna till väsentligheter. De undviker trivialitetsfällan. Ack, hur många personporträtt börjar inte ungefär ”Helen Mirren rör i kaffekoppen och biter i bullen när jag ställer min fråga” eller ”Böckerna är många, åtskilliga på tyska. De står i rader i Horace Engdahls bokhylla.”

Skillnaden är att Carina Bergfeldt tar ut svängarna. De specifika substantiven är flera. Upprepningen av den enkla meningsbyggnaden är påtagligare. Rytmen markeras starkt genom en successiv stegring från den första extremkorta meningen till den femte mycket långa – och så tillbaka till en kort mening.

Scen, rytm och konkretion kännetecknar alltså redan detta lilla textprov från Årets stilist. Läser man mer framgår också andra egenskaper.

I ett längre Bergfeldtreportage finns alltid röstblandning. Olika personer kommer till tals eller ger på något sätt sitt perspektiv. De är gärna bifigurer, som säkerhetsvakten Barnes. Men vi kan lägga ihop Barnes med de garvade politiska reportrarna Horsley, Lightman och Nakamura och med Obamasupportrarna Jennifer, 63, och Bob, 62; alla har någon replik med eget tonfall i Bergfeldts artikel. Då börjar vi förstå hur en amerikansk presidentvalskampanj fungerar till vardags. Detta journalistiska grepp kan verka enkelt, men skickligheten ligger i att välja så pass olika röster att den motsägelsefulla helheten träder fram.

Röstblandningen är nära förknippad med perspektivbyten, som också underlättas av den sceniska tekniken. I ett längre Bergfeldtreportage kan vi förflyttas från ett medelklasshem till en rättssal, till två månader tidigare, till en politikerintervju och vidare till en skolgård. Däremellan hörs reporterns egen röst med bakgrundsfakta och korta analyser.

Tekniken inbjuder till kontraster och konflikter. Även det är journalistisk konvention, men återigen vet Bergfeldt att utnyttja den ovanligt väl. Den finns också i hennes korta rutintexter. I en 250-ordsnotis om Moderna museets utställning av Hilma af Klint lägger man märke till det dramatiserande kolonbruket i den andra meningen, och de konfliktskapande meningsinledande småorden om det inte vore och för samtidigt som!

”Canvasen ’De Tio Största, nr 20 Ålderdomen’ som hänger på Moderna museet är ett typiskt abstrakt verk. Om det inte vore för årtalet den är målad: 1907. För samtidigt som Moderna museet har en hel utställning dedicerad till tavlans konstnär Hilma af Klint, pågår utställningen ’Att uppfinna det abstrakta: 1920–25’ på Museum of Modern Arts i New York.”

Rådet till den som vill bli sin egen Carina Bergfeldt blir alltså: Låt texten växla mellan olika scener i presens. Många specifika substantiv och rytmisk meningsbyggnad. Blanda röster och perspektiv från olika håll. Ta vara på kontraster. Undvik trivialitetsfällan. Träna detta tusen gånger. Då kanske du också blir Årets stilist.