Bild: 
Fredrik Sandberg/Scanpix
Susanna Alakoski i rekvisitan till teaterversionen av romanen Svinalängorna.

Porträttet

Alakoski - Genomfunderad

Fragmenten är det enda som kommer naturligt till författaren Susanna Alakoski. Hon fogar sedan samman dem med oändlig omsorg.

Under 1960- och 70-talen kom en våg av finländare till Sverige för att arbeta. Men vissa blev akterseglade av Sverigebåtarna och kom lite efter de andra. När de till slut nådde skånska Ystad var de frustrerade, utlämnade och kunde inte göra sig förstådda. De började bläddra i närmsta telefonkatalog, på jakt efter finska namn. Det första de såg var Alakoski.

Så kom det sig att Susanna Alakoski ibland fick tjäna som tolk i Ystad under sin uppväxt.

För vid det laget var Susanna Alakoski svensk. Hon talade svenska. Visserligen hade hon inte bott i Sverige särskilt länge, men hon minns exakt när hon bytte språk.

- Helt torrt kan man skriva så här: "Jag minns att jag pratade finska. Sedan pratade jag svenska. Och jag vet inte hur det gick till." Det är min biografi, säger Susanna Alakoski. Det låter bara så tråkigt.

Händelsen måste illustreras med en bild, en scen. Bilden finns i Susanna Alakoskis debutroman, Svinalängorna, från 2006. Det betyder inte att det är en sann bild. Romanen är en fiktion, inte en självbiografi. Det är en möjlig bild.

Svinalängornas huvudperson, Leena, är hemma med sin familj i en nybyggd lägenhet i Ystad. Leena tittar ut genom fönstret, ser en flicka i sandlådan och frågar sin mamma: "Hur säger man att jag vill leka med dig på svenska?" Mamman svarar: "Hei, jak vill leeka met tig".

Leena går ut, repeterar repliken till flickan och kliver ner bredvid henne i sandlådan. De "gräver till Kina" under tystnad. När flickan sedan ska gå hem säger hon: "Vi kan leka mer sen." Leena springer hem till sin mamma och säger: "Mamma, Åse och jag ska leka mer sen."

- Jag blev svensk i det ögonblick jag började härma svenskar, inte finnar, säger Susanna Alakoski.

Det blev den språkliga vändpunkten. Identiteten hängde med. Hon blev svensk. När hon inte talade finska och var finsk, vill säga.

- Jag lever med kluven identitet. Det kommer jag alltid att göra. När jag talar finska så blir jag en annan person. I dag pendlar jag ofta till Finland och talar finska. Men det är ingen perfekt finska. Jag talar och skriver "blattefinska", skrattar hon. Jag kallar det så.

Svinalängorna fick augustpriset i den skönlitterära klassen samma år som den kom ut. Den handlar om Leena och hennes familj, som flyttar till miljonprogramsområdet Fridhem i Ystad på 1970-talet. Berättelsen är rak och brutal. Susanna Alakoski väjer inte för något, varken i språket eller i innehållet.

Barnet drivs stenhårt från den inledande härligheten, "Nu kommer vi inte frysa om fötterna mer", över den nya, fina parketten med hemstickade mattor, ner i djupet och andnöden. Upp igen. Och ner. Allt i takt med festerna, de vuxnas långsamt cykliska alkoholrus, husdjurens växelvis blanka och toviga pälsar, barnens växelvis bullfyllda och skrikande magar. Kärlek, vänskap och bräckliga rutiner är trösten.

- Skrivandet är ett stort pussel. Det enda som kommer spontant till mig är fragment. Därför tänkte jag först bli prosalyriker.

Hon har alltså orden, de kortkorta fraserna och meningarna. Men bakom ett enda ord kan dölja sig ett helt kapitel; "språket drar i väg".

- Miljonprogram, säger Susanna Alakoski dröjande.

Bakom det ordet finns inte bara ett kapitel, utan en hel värld. Politikerna beslutade att bygga en miljon bostäder. En miljon människor skulle få ett hem, en plats, ett bra liv. Sedan tänker man på dem som flyttade in, vilka de var, vilka de är. Lägre arbetarklass, invandrare, ensamstående, socialfall. Några flyttar ut, andra flyttar in. Finnar avlöses av polacker, turkar, irakier. År efter år. Och med varje generation slits husen lite till, eftersom de aldrig rustas upp.

Människorna lever ändå vidare. De gör fint i fönstren.

Susanna Alakoski samlar på ord. Det har hon gjort länge, men hon minns inte riktigt när hon började. Troligen redan som liten. Hon skriver ner orden där det faller sig: på kvitton, papperslappar, i sin vanliga, svarta fickalmanacka. Hon visar hur det kan se ut. Hastiga anteckningar, minnen och erfarenheter. För första gången i livet "listar" hon nu sina ord.

När Susanna Alakoski i ett första skede har bestämt hur berättelsen ska låta - tonen, klangen, rytmen - väljer hon ut fragment.

- I första versionen ser det bedrövligt ut: långt och osammanhängande. Då börjar slitet.

Hon sorterar stycken. Hon sorterar om. Vrider, vänder, laborerar. Ofta metodiskt med en sak i taget: en vecka håller hon på med adjektiv, nästa med substantiv. Och så vidare. Men mest handlar det om att skala bort.

- Jag skalade bort flera hundra sidor av Svinalängorna.

Det som blir kvar är slagkraftiga texter. Susanna Alakoski har en respektlöshet för orden och språket. Likadant med grammatiken, ordföljden, böjningarna. "Mamma har pakkat pröt", säger Leenas pappa. Katten släpar in "mössor". I huset finns ett "kruppboende".

- Det är min bakgrund. Jag är uppvuxen med "felprat". Alla i min omgivning pratade fel. Vi skrattade varje dag. Finskan saknar till exempel prepositioner, vilket leder till sådant som hon kissade på byxorna i stället för hon kissade i byxorna.

Om man kommer till ett nytt land, med ett nytt språk, får man uttrycka sig bäst man kan. Annars förblir man stum.

- Konstigt nog blir de nya orden oftast bättre än de svenska ord som redan finns!

Susanna Alakoski gillar den glada respektlösheten. Hon jämför det med barnens sätt att hantera språket.

- Barn hittar ju på ord hela tiden. Min dotter sade till exempel: "Mamma, det smakar så mintöverdrivet!", när hon prövade After eight-choklad. Det tyckte jag var ett jättebra ord, och jag använder det också i Svinalängorna.

Ett annat ord nytt ord som används där är fenixandas. Leena och hennes bästis Åse har börjat som städare på en restaurang som heter Fenix. Där luktar fränt av öl, spyor och cigaretter. Flickorna lär sig att fenixandas: de "stänger" sina näsor och andas genom munnen.  

- Jag är inte rädd att använda "fel" språk. Det har jag aldrig varit. Däremot är det nödvändigt att behärska språket för att kunna skriva fritt. Jag ser ingen motsättning i detta.

Hon vågar skriva som hon vill, men väljer ändå sina ord oändligt omsorgsfullt.

- Alla ord och meningar är väl "genomfunderade".

Hon ler lite klurigt. Hon har just hittat på ett nytt ord: genomfunderad.

Nu i februari utkommer Susanna Alakoskis andra roman: Håpas du trifs bra i fengelset. Det är ett fristående verk, inte någon uppföljare till Svinalängorna. De två böckerna är ändå sammankopplade; det handlar återigen om sociala frågor, utsatthet och Finland finns med.

Några utgångsord denna gång är anhörig, fattigdom och kärlek - syskonkärlek.

- Ordet anhörig kan man fundera mycket över. När är man anhörig? Går det att kapa anhörigband? Kan man återknyta dem?

Samtidigt har Susanna en hel resväska full med fragment där hemma, som hon redan har börjat rota runt i. Roman nummer tre. Det ska antagligen bli "något historiskt".

- Frontmannahus! säger hon. Vad tänker du på när du hör det ordet?

Publicerad i nummer: 
Februari 2010