Alla lyssnar på alla i skogen. Men när källan är en amerikansk talltita kvittrar inte rödbröstad nötväcka på samma sätt om ett annalkande hot som om varningen kom från en artfrände. Det hävdar forskare vid University of Montana, USA, i en studie publicerad i Nature Communications.

Rödbröstad nötväcka lever i barrskogar i Nordamerika. I samma miljöer lever ofta även amerikansk talltita. Den amerikanska talltitan har enligt forskarna ett femtiotal läten. Arten har till exempel olika varningsläten för en flygande hök – något som kan innebära en akut fara – och en sittande hök.

Trots att varningslätena är artspecifika är det inte bara amerikansk talltita som lyssnar på dem. Det gör även rödbröstad nötväcka. Varningslätena är ofta ett effektivt skydd för mindre arter mot större rovfåglar. Lätena är i regel snabbare än rovfågelns fart.

Med hjälp av högtalare och mikrofoner har forskarna kartlagt hur varningsläten sprids i skogen mellan rödbröstad nötväcka och amerikansk talltita. De spelade upp såväl talltitornas varningsläten för virginiauv och sparvuggla som de två ugglornas egna läten.

Forskarna kunde konstatera att nötväckorna reagerade på olika sätt även när varningarna gällde samma hot. De använde en viss typ av läten när de kvittrade vidare varningar som kom från talltitor. När de däremot fick lyssna till virginiauv och sparvuggla använde de andra läten för att varna sina artfränder.

Beteendet tyder enligt forskarna på att nötväckorna värderar informationen. Ett hot förmedlat genom en källa – i det här fallet en amerikansk talltita – behandlas på ett annat sätt än ett självupplevt hot. Forskarna tror att de skilda lätena i praktiken innebär att nötväckorna kvittrar vidare informationen med viss reservation. De skilda lätena för andrahandskällor – som talltitor – skulle kunna vara ett slags osäkerhetsmarkör gällande uppgifternas trovärdighet.

Anders

Foto: Blalonde/Wikimedia Commons

0 kommentarer

Människor och hundar har levt tillsammans i tusentals år. Men förmågan att tolka hundens kroppsspråk och kommunikation är inte medfödd. Det fastslår forskare i en studie publicerad i tidskriften Scientific Reports.

Dagens hundar kan härstamma från vargar som tämjdes för över 30 000 år sedan. Under den tid som människor och hundar levt tillsammans har hunden bland annat utvecklat en ögonmuskel som vargen saknar. Denna muskel är förutsättningen för den blick som kallas hundögon eller hundvalpsögon. Forskarna tror att hundar som längre tillbaka i tiden hade denna egenskap också hade en evolutionär fördel.

Om den teorin stämmer har alltså hunden genom evolutionen utvecklat drag anpassade efter människan. Däremot verkar det inte som att människans förmåga att förstå hunden är nedärvd. Den är i stället ett resultat av erfarenhet.

Forskarna lät 89 vuxna och 77 barn titta på fotografier av hundar, schimpanser och människor. Därefter fick de berätta hur individerna kände sig och i vilken situation bilderna hade tagits.

En del av hundens känslor var ganska lätta att identifiera för samtliga. Men ålder och erfarenhet betydde mycket för förståelsen. Och personer som hade erfarenhet av och gillade hundar var betydligt bättre på att förstå hur hunden kände sig. De testpersoner som hade en mer negativ inställning var också sämre på att läsa av hundens känslor.

Personlig erfarenhet är alltså en fördel. Mer överraskande för forskarna var att attityden – och i förlängningen omgivande faktorer – i sig hade stor inverkan på resultatet. En positiv inställning borgade för bättre förståelseförmåga. Det är också skälet till att forskarna fastslår att människan inte har en nedärvd förmåga att förstå hunden.

Anders

Foto: Pixabay

0 kommentarer

Vit silkesapa anpassar sina läten efter de artfränder som finns i närheten. Och det är varken miljön eller genetiska faktorer som ligger bakom. Det skriver forskare vid universitetet i Zürich i en artikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.

I Brasilien lever vit silkesapa i mindre grupper. Men arten föds också upp i fångenskap och åtskilliga används som försöksdjur. Tidigare forskning visar att det finns små nyansskillnader i lätena mellan olika grupper av vit silkesapa.

Schweiziska forskare har nu studerat orsaken till skillnaderna. De konstaterar att variationen i lätena inte kan förklaras av miljön eller av genetiska faktorer. I stället har vit silkesapa enligt forskarna något som kan liknas vid dialekter. De anpassar lätena till de artfränder som finns i omgivningen. Det handlar alltså om social inlärning.

I testet flyttades en grupp under sexton veckor till en plats där det redan fanns andra grupper. Sammansättningen i de olika grupperna ändrades inte. Men de levde så nära varandra att de kunde höra varandras läten.

Djuren i den grupp som flyttats anpassade sig till de artfränder som fanns runt dem. Trots att de inte hade direktkontakt med några andra grupper förändrades deras läten till att bli mer lika varandra.

Resultaten innebär enligt forskarna att förändringar i miljön och genetiska faktorer kan uteslutas som orsaker. I ett annat försök upptäckte de vissa förändringar i samband med miljöbyten – men de förändringarna var inte varaktiga. Slutsatsen är att vit silkesapa kan ändra läten efter vilka artfränder som finns i närheten.

Exakt vad som är syftet till de här förändringarna är oklart. Forskarna tror att de djur som anpassar sina läten kan bli mer attraktiva som partner och skaffar bättre förutsättningar att smälta in i nya sociala sammanhang.

Anders

Foto: Pixabay

0 kommentarer

Hundvalpsögon är ett effektivt sätt att kommunicera. Och det är ingen slump att hundar använder ögonen för att få sin vilja fram på det här sättet. Egenskapen har utvecklats sedan vargen tämjdes.

Det finns många teorier om när vargen tämjdes. Dagens hund kan härstamma från vargar som tämjdes av människan för över 30 000 år sedan. Även om tidpunkten är oklar har brittiska och amerikanska forskare identifierat ytterligare en skillnad mellan de två arterna. Hunden har en muskel i ögat som vargen saknar.

Den här muskeln är förutsättningen för den blick som brukar kallas hundögon eller hundvalpsögon. Det rör sig om en underdånig och vädjande blick riktad mot en människa. Vargen har inte samma förutsättningar att ge samma blick.

Muskeln har enligt forskarna utvecklats sedan vargen domesticerades. Det skulle till och med kunna vara så att hundar som haft denna egenskap har haft en evolutionär fördel gentemot andra hundar. Människan kan i ett tidigt stadium ha föredragit hundar som tittade mer på dem.

Hundvalpsögon – när hunden höjer det inre ögonbrynet – tros vara effektiva eftersom ögat framstår som större. Det betyder i sin tur att hundarna framstår som ledsna och sårbara. Därför besvarar människan ofta hundvalpsögon med att ge hunden uppmärksamhet.

Muskeln är alltså viktig för kommunikationen mellan hund och människa. Och hunden använder den för att ge människan vädjande blickar som ofta resulterar i uppmärksamhet och att den får sin vilja fram.

Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS.

Anders

Foto: Pixabay

1 kommentarer

Ett okänt ord triggar mer aktivitet hos en hund. Hos människan är det tvärtom. Skillnaderna kan bero på hundens vilja att förstå människan. Det skriver forskare i en studie publicerad i Frontiers in neuroscience.

Tolv hundar kallades in till ett försök vid amerikanska Emory university. Forskarna kontrollerade att hundarna kunde skilja på benämningar på olika föremål. Tillsammans med ägaren fick de i uppgift att känna igen olika föremål. Uppdraget bestod i att hämta exempelvis leksaken Piggy eller leksaken Monkey.

Men ägarna använde inte bara bekanta ord som Piggy och Monkey. Då och då ställde de hundarna inför helt nya ord – och då det rörde sig om bokstavskombinationer som inte bildade ”riktiga” ord kunde de vara säkra på att hundarna inte kände till dem sedan tidigare.

Hundarnas neurologiska respons förvånade forskarna. Med hjälp av datortomografi kunde de se att okända ord orsakade mer neurologisk aktivitet än redan bekanta ord. Hos människan är förhållandet det motsatta.

Den sannolika förklaringen till denna beteendeskillnad är enligt forskarna att hundar vill förstå människan. Förståelse kan dessutom leda fram till olika typer av belöningar. Därför har hundar goda skäl att lära sig nya ord.

Anders

Foto: Emory university

0 kommentarer

Att äta och att bli borstad är bra. Men att stå i kö är inte alls lika uppskattat. Det konstaterar forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet i en studie om kors kroppsspråk.

Öronens position, huvudets ställning och svansens aktivitet. Hur dessa tre uttryck hänger ihop med tre för mjölkkor vanliga aktiviteter – att äta ur ett tråg, att bli skrubbad av mekaniska borstar och att köa för att bli mjölkad – har nu för första gången studerats. Totalt gjordes 3 700 observationer av 72 olika kor. Forskarnas slutsats är att kors ”kroppsspråk” säger en hel del om hur de upplever vissa situationer.

Forskarna hävdar att kors svansviftningar tidigare inte tillmätts tillräcklig betydelse. På samma sätt som hos hundar är svansrörelser en indikation på hur kor uppfattar en situation. Det var bara när de blev borstade som de viftade med svansen. Ihop med öronens och huvudets position var svansviftningarna ett tydligt tecken på att borstningen var en positiv upplevelse.

Att äta grovfoder ur ett tråg var också en positiv upplevelse – men den åtföljdes inte av samma aktivitet med svansen. Väntan på sin tur vid mjölkmaskinen var däremot en negativ upplevelse. Under köandet kunde kor vara både lugna och upphetsade.

Forskarna gjorde flera intressanta observationer. Att ha högerörat bakåt och vänsterörat framåt var ett tydligt tecken på en positiv upplevelse. Det anses bero på att vänster hjärnhalva förknippas med positiva känslor och att vänster hjärnhalva styr kroppens högra sida. Så gjorde korna både när de åt och när de borstades, men inte när de köade.

Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Den som vill fånga hundens uppmärksamhet ska inte bara använda ett högt röstläge. Det gäller också att använda ord som väcker hundens intresse. Det visar en studie publicerad i tidskriften Animal Cognition.

Ett högt röstläge och starka känslor har sedan tidigare visat sig vara det bästa sättet att kommunicera med hundar. Denna typ av tal får helt enkelt hunden att lyssna. Metoden har liknats vid hur vuxna ofta talar till barn.

Men enligt forskare vid universitetet i York är det inte bara hur människan talar till en hund som har betydelse. Vad som sägs spelar också roll.

Forskarna har undersökt olika kombinationer av röstlägen och innehåll. Inte helt oväntat är det hundanpassade röstlägen samt ord och fraser som hunden ofta hör och sannolikt ser fram emot – som shall we go for a walk? – som väcker mest intresse. Men hundarna brydde sig inte om de talare som bara använde ett högt röstläge. Om de inte sade något som hunden lärt sig uppfatta som relevant var uppmärksamheten lika låg som när relevanta ord sades med ett lågt röstläge.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Schimpans och bonobo har så många gemensamma gester att de bör kunna förstå varandra. Forskare har nu tagit fram ett gestlexikon med filmklipp som visar hur lika arternas gester är.

Både bonobo och schimpans ingår i gruppen hominider. Det är dessa två arter som genetiskt är människans närmaste släktingar. Bonobo och schimpans gick skilda vägar i utvecklingen för en till två miljoner år sedan.

Fortfarande har arterna mycket gemensamt. Det gäller inte minst gester. Forskare vid universiteten i St Andrews, York och Kyoto har studerat bägge arterna och försökt tolka deras gester. Av de 33 bonobogester som de lyckades identifiera var majoriteten gemensamma med schimpansen.

Att gesterna var så lika var något som överraskade forskarna. Deras teori är att gesterna är biologiskt nedärvda. Ursprunget tros vara arternas gemensamma förfäder. Därför vill forskarna också undersöka om människan har gester som är gemensamma med schimpans och bonobo.

Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS Biology.

Anders

Foto: University of St Andrews

0 kommentarer

Hello, bye bye och Amy är några av de ord som nu ingår i späckhuggaren Wikies vokabulär. Den fjortonåriga bjässen har lärt sig att imitera mänskligt tal. Det framkommer i en studie publicerad i Proceedings of the Royal Society B.

Späckhuggaren Wikie lever i fångenskap i en djurpark i Antibes i Frankrike. Tillsammans med tränaren Amy har forskare följt ansträngningarna att lära Wikie imitera mänskligt tal. Hittills har Wikie lärt sig upprepa hello, bye bye, Amy och one, two three.

Att Wikie skulle kunna lära sig imitera mänskligt tal var inte helt överraskande för forskarna. Späckhuggare kommunicerar med varandra genom läten och kan också efterlikna andra arter. Dessutom har späckhuggare något som skulle kunna liknas vid dialekter. Olika grupper av djur använder inte exakt samma läten.

Studien visar också att Wikie kan imitera andra späckhuggares läten. Dessutom lyckades Wikie härma ljud som bland annat påminde om en gnisslande dörr. För att kommunicera använder späckhuggare blåshålet.

Inget tyder på att Wikie skulle tillmäta orden någon betydelse. Ändå beskriver forskarna resultaten som anmärkningsvärda. Att en art som är så olik människan kan producera liknande läten visar att späckhuggare har en stor potential när det gäller kommunikation.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Fnysningen säger inte bara att en afrikansk vildhund tycker att det är dags att ge sig ut på jakt. När det är tillräckligt många som fnyser av jaktlust följer flocken efter.

Tidigare forskning visar att vissa djur som lever i flock tar kollektiva beslut. Detta kan ske genom olika typer av läten. Det behöver inte röra sig om något majoritetsbeslut. I stället räcker det ofta med att djur som är tongivande inom flocken visar sin vilja för att övertyga resten.

Ett internationellt forskarlag har studerat afrikanska vildhundar i Botswana. De har analyserat inspelningar av fem olika flockar. Gemensamt är att de kommunicerar genom att fnysa – och detta fungerar som en signal för att bryta upp för att ge sig ut på jakt.

Fnysningarna har enligt forskarna ungefär samma funktion som en omröstning. Men det är inget system där alla röster är lika mycket värda. När dominanta djur fnyser krävs det inte många som sluter upp för att flocken ska röra sig. Handlar det om mindre dominanta djur behövs betydligt fler fnysningar för att hela flocken ska följa signalen.

Att fnysa är alltså en viktig del av kommunikationen. Tidigare har fnysningarna inte haft någon kommunikativ funktion.

Studien är publicerad i Proceedings of the Royal Society B.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer

Sidor

Prenumerera på RSS - djurspråk