Göteborgare kommer aldrig att prata stockholmska

Text: Anna Gunnarsdotter Grönberg

I dag kan man åka tåg från Göteborg till Stockholm på cirka tre timmar. Ett telefonsamtal mellan städerna kostar inte mer än ett lokalsamtal, och med webbkameror kan man både se och tala med varandra på 45 mils avstånd. Under de senaste hundra åren har kommunikationerna ständigt förbättrats, och avstånden mellan människor och platser har minskat på många sätt.

Detta har haft effekter på en annan aspekt av kommunikation - språket. Inte minst har utvecklingen medverkat till en kraftig utjämning mellan svenska dialekter. Det har helt enkelt blivit mindre och mindre skillnader mellan olika lokala varianter av talad svenska. Och även inom storstadsområdena har skillnaderna mellan stadsdelar minskat.

Till exempel har olika uttryck för att 'gnida in snö i ansiktet på någon' varit vanliga i olika delar av Göteborg, bland andra göra i väster, gura i öster och gira på Hisingen (alla med hårt g-uttal). När nu skillnaderna mellan stadsdelarna har minskat, skulle man kunna tro att något av dessa Göteborgsord har tagit över, och att de andra försvunnit. Men i stället har de ersatts av det mer eller mindre rikssvenska mula.

Att det alls är skillnad mellan dialekterna  i Sveriges två största städer, beror på samma faktorer som gör att språk och dialekter skiljer sig åt generellt. Samma omständigheter ligger till grund för att svenska skiljer sig från norska och finska, eller att det är skillnad mellan två kinesiska dialekter.

Av dessa faktorer är avstånd en av de viktigaste. Och nu när avståndet i en viss mening minskar, frågar man sig: Hur långt kommer dialektutjämningen egentligen att gå? Kommer en göteborgare och en stockholmare att tala likadant om hundra år?

Svaret är troligen nej.

För det första finns det ett antal tecken som faktiskt tyder på att dialektutjämningen har saktat ner. I radio och tv, i musik, på teater och film hörs en mängd olika varianter av svenska: från dialekter till multietniskt ungdomsspråk.

De flesta vuxna kan glida mellan olika grader av dialektalt och standardsvenskt språk, och i skolorna måste inte elever "träna bort" sina dialekter längre. Vi har helt enkelt fått större acceptans för språklig variation. Dagens dialekter är sällan något hinder för kommunikationen, och en dialekt kan vara en positiv del av en image eller livsstil.

För det andra finns det grundläggande mekanismer bakom den utveckling som ledde till stora dialektskillnader, som nu också hindrar en utveckling mot att alla svenskar börjar tala likadant.

Men hur uppstod skillnaden en gång? Geografiska avstånd är som sagt ett viktigt skäl. De som bor nära varandra, och träffas ofta, utvecklar ett sätt att tala som skiljer sig från hur man talar på andra sidan skogen, i grannbyn, i nästa kvarter eller ännu längre bort.

I ett historiskt perspektiv kan vi se Göteborg och Stockholm som exempel på två städer som inte har haft så mycket daglig kontakt. Och detta har alltså bidragit till att dialekterna i respektive stad har utvecklats åt olika håll.

Om vi ser på släktskap mellan dialekter och språk runt omkring Stockholm respektive Göteborg, så kan man i göteborgskan hitta många likheter med bland annat dialekter i Bohuslän, Västergötland och Östnorge. Detta beror på geografisk närhet, och att man haft täta kontakter på olika sätt genom århundradena. Om man hårdrar det hela kan man säga att göteborgska, bohuslänska och västgötska har närmare språkligt släktskap med norska än med stockholmska och dialekter i Mälarområdet.

Stockholmskan, däremot, har haft mycket kontakt med bland annat uppländska och sörmländska dialekter, liksom med den politiska och kyrkliga maktens språk genom historien.

Avstånd kan också vara sociala. En aspekt på det är att Stockholm är huvudstad, och att dagens talspråk i Storstockholm ligger väldigt nära standardsvenskan. Det hänger ihop med att det huvudsakligen är i Mälardalen som rikets politiska centrum har funnits de senaste 500 åren, det vill säga under den tidsperiod som den skrivna standardsvenskan utvecklades.

Göteborg växte till en storstad under 1800- och 1900-talen, och fick en konkurrensposition som rikets näst största stad. Just känslan av att vara andrastad kan ha bidragit till att göteborgskan utvecklades åt ett annat håll än stockholmskan. "Vi och dom"-känslor är vanliga drivkrafter i språkutveckling. För människan som social varelse är det viktigt att känna samhörighet med en grupp, och vi markerar både grupptillhörighet och avstånd till andra med hjälp av språket.

En annan aspekt på socialt avstånd, som nog är ännu viktigare när det gäller just Stockholm och Göteborg, är hur inflyttning och språkkontakt har påverkat framväxande storstadsdialekter.

För hundrafemtio år sedan talade infödda stockholmare och göteborgare sannolikt någon form av upp- eller sörmländska respektive västgötska. I takt med tillväxten under 1800- och 1900-talen flyttade folk dit från alla kringliggande landskap. För Stockholms del kom folk även från mer avlägsna delar av landet, samt Åland och Finland. Inflyttarna var också ofta fler än dem som redan fanns på platsen, och kunde därför påverka hur stadsdialekterna utvecklades.

Traditionell arbetargöteborgska kan, mycket förenklat, beskrivas som västgötsk grammatik med bohuslänskt uttal. Sjöfartskontakter västerut och skotska fabrikörer har också bidragit med en del engelska lånord, som sjapp (från engelskans shop) i betydelsen  'kiosk', och tjomme (från engelskans chum), som för äldre göteborgare betyder 'kompis'.

Ekenssnacket, den traditionella arbetardialekten från Söder i Stockholm, har inslag från ännu fler dialekter (slagga, 'sova') och språk - som tyska (slafa, 'sova'), finska (kola, 'dö'), romani (mula, 'dö; döda', som senare blivit 'gnida in snö i ansiktet på någon'!). Dessutom finns drag från olika gruppers interna språk - som sotarnas knoparmoj (dojor, 'skor') och knallarnas månsing (stålar, 'pengar').

Det finns tydliga paralleller mellan ekenssnacket och dagens multietniska ungdomsspråk, som växer fram när man lånar ord, uttal, satsmelodier, betoningar och grammatiska drag från vitt skilda språk. Några exempel på lånord är turkiska parra för 'pengar', spanska loco för 'galen' och arabiska jalla för 'skynda dig'.

Avslutningsvis kan man konstatera att språk och dialekter ständigt utvecklas. Språklig anpassning genom avstånd och närhet kallas ackommodation, och det kan innebära att man både närmar sig en viss grupps språkbruk, konvergent ackommodation, och samtidigt avlägsnar sig från en annan grupps dialekt eller språk, divergent ackommodation.

Stockholmska och göteborgska är bra exempel på hur olika det kan bli. Den mänskliga strävan att stärka den egna gruppidentiteten genom att markera avståndet till andra gruppers språk, är troligen det tyngsta skälet till att göteborgare och stockholmare aldrig kommer att tala samma dialekt.

Oavsett hur snabba tågen, uppkopplingarna och andra förbindelser blir, så förblir vi människor med behov av att känna tillhörighet med en plats, en region, en livsstil eller något annat. Och i en globaliserad värld verkar det som om den regionala och lokala anknytningen blir viktigare. Då är språket och dialekten en viktig del av den lokala identiteten. Alltså tänker man globalt, men talar lokalt.

Lästips:

Lars-Gunnar Andersson, 1994: Göteborgska  - inte alltid så enkelt, en artikel i skriften Dialektkontakt, språkkontakt och språkförändring i Norden.

Bengt Holmberg, 1976: Språket i Göteborg.

Ulla-Britt Kotsinas, 2001: Lever Ekenssnacket? Om äldre och nyare Stockholmsslang.