Forskarjargong och fackspråk får många att känna sig ointresserade och mindre kunniga. Och det gäller även när facktermer förklaras. Texter fria från termer och utan förklaringar ger i stället läsaren en positivare känsla.

Bakom dessa slutsatser står kommunikationsforskare vid Ohio state university. De har undersökt hur läsare reagerar på texter om ämnen som självkörande bilar och robotkirurgi. Studien är publicerad i Journal of language and psychology.

Testtexterna fanns i tre olika versioner. I en av dem fanns en mängd facktermer. I en annan fanns samma termer men med förklaringar. Och i den tredje hade termerna ersatts med de förklaringar som gavs i den andra textvarianten.

Texterna med fackspråk och forskarjargong räknades som svårast att förstå. Många läsare kände sig både ointresserade och okunniga.

Men mest anmärkningsvärt var enligt forskarna att definitionerna inte påverkade attityderna till texterna. Att det över huvud taget fanns förklaringar i texterna var alltså något som fick intresset att minska. De skapade en känsla av att innehållet inte riktigt var för dem. De hade en exluderande effekt.

Facktermerna hade en annan inverkan. Personer som läste dessa texter rankade sig själva som mindre vetenskapskunniga och de var mindre sugna på att diskutera vetenskap.

Forskarnas råd är därför att fortsätta diskutera forskning – men att göra det med ett vardagligt språk som allmänheten förstår. Då är det fler som känner sig både engagerade och intresserade.

Anders

Foto: Pixabay

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor.

0 kommentarer

Elever möter ofta bara ämnesspråk i läroböckerna. På lektionerna i skolan används i stället vardagsspråk. Därmed får eleverna få möjligheter att lära sig hur fackspråk fungerar. Det visar Anna Maria Hipkiss avhandling i svenska vid Umeå universitet.

Anna Maria Hipkiss har studerat den muntliga kommunikationen i klassrummet i ämnena biologi, kemi och hem- och konsumentkunskap. Syftet var att förstå hur eleverna möter ämnesspråket – ett abstrakt och generaliserande språk med ord typiska för ett visst ämne – under lektionerna. Anna Maria Hipkiss spelade in lektioner för att kunna analysera kommunikation mellan lärare och elever vid diskussioner, mellan elever vid grupparbeten och lärarens genomgångar.

Ämnesspråket är något som eleverna främst möter i läroböckerna. Det förekommer också i skriftlig kommunikation från läraren. Men, visar Anna Maria Hipkiss, det är inget som följer med till diskussionerna i klassrummet. Där sker den muntliga kommunikationen mellan lärare och elever på vardagssvenska.

Här ser Anna Maria Hipkiss ett problem. Eftersom ämnesspråket bara förekommer i skolböckerna är det något som eleverna möjligen lär sig att förstå, men inte att själva använda. Att behärska ämnesspråket är dels ett sätt att nå framgångsrika resultat i skolan, dels ett sätt att förbereda sig på mötet med det fackspråk som kännetecknar kurslitteratur och undervisning på universitet och högskolor. Här uppstår alltså något som kan liknas vid en kunskapslucka.

Som lösning föreslår Anna Maria Hipkiss undervisningsmetoder där eleverna uppmuntras att använda ämnesspråk. Ett sätt kan till exempel vara samtal där läraren inte bara bidrar med kunskap, utan genom frågor och påståenden får eleverna själva att använda ämnesspråket. Det kan ske genom att hänvisa till tidigare erfarenheter – som en laboration i kemisalen – och på så sätt skapas band mellan gammal och ny kunskap. Eftersom diskussionen tar avstamp i något eleverna redan är bekanta med blir det lättare att precis som läraren använda ämnesspråk.

Om eleverna erövrar ämnesspråket blir det också lättare för läraren att förmedla sina kunskaper – vilket i sin tur kan bidra till att ge eleverna en djupare förståelse för ämnet. Något som kan underlätta en sådan process är enligt Anna Maria Hipkiss också utformningen av klassrummet.

Anders

Foto: Istockphoto

0 kommentarer
Prenumerera på RSS - fackspråk