Fåglar kvittrar annorlunda om osäkra uppgifter
Alla lyssnar på alla i skogen. Men när källan är en amerikansk talltita kvittrar inte rödbröstad nötväcka på samma sätt om ett annalkande hot som om varningen kom från en artfrände. Det hävdar forskare vid University of Montana, USA, i en studie publicerad i Nature Communications.
Rödbröstad nötväcka lever i barrskogar i Nordamerika. I samma miljöer lever ofta även amerikansk talltita. Den amerikanska talltitan har enligt forskarna ett femtiotal läten. Arten har till exempel olika varningsläten för en flygande hök – något som kan innebära en akut fara – och en sittande hök.
Trots att varningslätena är artspecifika är det inte bara amerikansk talltita som lyssnar på dem. Det gör även rödbröstad nötväcka. Varningslätena är ofta ett effektivt skydd för mindre arter mot större rovfåglar. Lätena är i regel snabbare än rovfågelns fart.
Med hjälp av högtalare och mikrofoner har forskarna kartlagt hur varningsläten sprids i skogen mellan rödbröstad nötväcka och amerikansk talltita. De spelade upp såväl talltitornas varningsläten för virginiauv och sparvuggla som de två ugglornas egna läten.
Forskarna kunde konstatera att nötväckorna reagerade på olika sätt även när varningarna gällde samma hot. De använde en viss typ av läten när de kvittrade vidare varningar som kom från talltitor. När de däremot fick lyssna till virginiauv och sparvuggla använde de andra läten för att varna sina artfränder.
Beteendet tyder enligt forskarna på att nötväckorna värderar informationen. Ett hot förmedlat genom en källa – i det här fallet en amerikansk talltita – behandlas på ett annat sätt än ett självupplevt hot. Forskarna tror att de skilda lätena i praktiken innebär att nötväckorna kvittrar vidare informationen med viss reservation. De skilda lätena för andrahandskällor – som talltitor – skulle kunna vara ett slags osäkerhetsmarkör gällande uppgifternas trovärdighet.
Anders
Foto: Blalonde/Wikimedia Commons
