Debatt: Serieanalys utan bild klipper av halva kroppen

När Olle Josephson i Språktidningen 3/14 analyserar språket i serier jämför han texten i bildrutorna med skönlitteratur. Men det saknas en grundläggande aspekt i analysen – nämligen bilden, skriver serieforskaren Emma Rendel.

Det är roligt när serier diskuteras. Och extra roligt när de diskuteras på nya platser och av personer som kan ge insikter utifrån andra synvinklar än de vi som intresserar oss för seriemediet är vana vid. Tyvärr tycker jag att Olle Josephson klipper av halva kroppen i den bild som han visar oss av serierna.

Dialogerna som presenteras är ryckta ur sitt sammanhang, både seriedialogerna och dialogen från Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Skillnaden är att dialogen ur Egenmäktigt förfarande är tagen ur ett sammanhang där den har ett före och ett efter, dialogerna ur serieromanerna är tagna ur ett före- och eftersammanhang, men också ur ett sammanhang där dialogen har ett "samtidigt" i form av bilden, ett samtidigt som på alla sätt påverkar hur vi läser dialogen.

Att ur en serie ta texten från sitt bildsammanhang och bedöma dess innehåll är lite som att rycka ut en enda sida ur en roman och utifrån den bedöma hela romanens dramaturgi. Det går inte. Att jämföra "text"-språket i serier med texten i skönlitteratur ger en skev bild, och jag vet inte hur givande det är. I "språket serier" måste vi även räkna med bilden, gör vi inte det så talar vi inte längre om serier. Och om vi räknar med både texten och bilden, så måste vi också räkna med alla de otaliga sätt som texten och bilden kan interagera med varandra på och då skapa nya meningar och förståelser.

Men hur var det då med texten i serierna? Det finns serier där det är vanligt med "en första replik som uttrycker en mer eller mindre stark känsla och en andrareplik som reagerar på den", med talspråksimitationer eller med många interjektioner som eh..., usch!, och oj! Samtidigt så skulle jag kunna hitta tusentals seriedialoger som innehåller ofullständiga meningar och korta fragment, likt dialogen ur Egenmäktigt förfarande som Olle Josephson använder som exempel, och ett otal serieromaner som inte innehåller någon som helst talspråksimitation eller ett enda eh..., usch! eller oj! Det beror helt på berättelsen och på berättaren.

Men det är inte det som är Olles Josephsons huvudpoäng. Om jag förstår det hela rätt så är det att seriens struktur i sig formar ett särskilt textspråk. Han skriver att "det måste hända något i varje ruta – den måste vara betydelsebärande", och att "serierutan kräver starkare koncentration och känslouttryck i varje enskilt moment". Jag tycker att det här är intressant, själv upplever jag, när jag berättar i serier, att det krävs en form av koncentration, att berätta i serier kräver att en till viss grad måste kondensera berättelsen. Men jag vet inte riktigt om det är det här Olle Josephson menar? Vad betyder det att det "måste hända något" i varje ruta? Det måste det ju visserligen, i betydelsen att det inte kan vara en helt innehållslös ruta, men visst ser en väl ofta rutor som inte gör så mycket för berättelsen, som upprepar, fyller ut, kanske till och med bara dekorerar? Samtidigt så är all text i en roman också betydelsebärande på något sätt, den innehåller oftast inte slumpmässigt valda ord.

När Olle Josephson beskriver hur "replikskiftet i en enda bildruta blir avgränsat och därför bildar en minidialog" så reagerar jag. För det är inte så här jag läser serier. Jag läser inte en ruta för sig och sedan nästa ruta för sig. Rutorna är inte tavlor som hänger på en vägg i ett museum och som ska beundras en efter en. De existerar i ett sammanhang. Det sammanhang vi tänker på först är berättelsen. Men både det visuella sammanhanget, sidans storlek, uppslagets komposition och hur olika visuella komponenter talar med varandra på sidan, och formatets, bokens, sammanhang, hur vi vänder blad och hur det påverkar vår upplevelse av berättelsen och av det visuella, är oerhört viktigt för serien som helhet. En ensam serieruta, taget ur sitt sammanhang, är för mig ganska ointressant.

Jag tycker att det är jättekul med en diskussion om hur seriens form och speciella förutsättningar påverkar texten i den. Men jag tror att det är svårt att göra det om en ignorerar just formen och de speciella förutsättningarna. Serier är ett integrerat bild- och textberättande, försöker en skilja bilden och texten åt så kan viktigt innehåll försvinna.

Emma Rendel

forskare i serieberättande på Konstfack