Språklig kramp får kroppsligt utlopp

Har man belönats med en kropp som är lång och mjuk ska den få vara med.

– Det gör lite ont när det inte kommer ut rätt saker som jag vill säga, då uttrycker jag det med kroppen. Det är jätteskönt! förklarar Anders Johansson sina krumbukter i tv-rutan – en språklig kramp som får kroppsligt utlopp.

Den mångsidige långskånken slog igenom som nördigt skruvad folkbildare i radioprogram som Så funkar det samt Anders och Måns, med Måns Nilsson, som också är Lundaspexare.

Efter tjugo år underhåller han i radio och tv, på teaterscen och ståuppklubbar, som programledare, regissör, musikalartist och skådespelare – och snart också som pjäsförfattare.

I ståuppkollegan Babben Larssons lekprogram Bäst i test ger Anders Johansson kroppen fritt spelrum. Till synes utan allt för mycket eftertanke ger han järnet i tävlingsmomenten. Men efteråt, i studiosoffan, sliter han sitt rufsiga hår, kryper ihop i fosterställning och hackar småhest fram förklaringar i stackato, frustrerad över pinsamma prestationer.

– Jag kan sitta still på en middag och konversera, men det är annat inför publik. Tillvaron är full av tillfällen där man måste hålla igen. Därför är det nyttigt att släppa på ibland. Det är därför folk klättrar i berg och kastar sig ut i fallskärm.

I ett klipp från Bäst i test, populärt på Youtube, hastar han fram med blicken fokuserad på mobilen och går rakt in i en lyktstolpe. Incidenten är inte spelad, utan ”100 procent på riktigt”, försäkrar han.

Det betyder inte att allt han gör är att improvisera. Tvärtom. Tricket är att få det att se ut så. Det kräver mycket förberedelser, manusskrivande i vånda på kvällar och nätter – och nio koppar kaffe om dygnet.

– Om man är fågelskådare och vet vilken fågel man hör i väntan på bussen blir livet lite roligare. Det är samma med fakta och med språket – om man hittar rätt formulering belönar man sig själv. Om jag har frågat Språkrådet om ett ord så ger jag mig själv en present; det blir roligt att förklara det för publiken.

I ett av de nyare avsnitten av podden Så funkar det använder Anders Johansson ordet färst, som i få – färre – färst. Även om många hajade till så är ordet helt okej. Det hade han kollat med Språkrådet. Lika kul är det att hitta på egna ord, som fnäss – fast det har han glömt vad det betyder.

– Det sker ofta spontant, det är som att det man känner får ett ljud. När man sitter mot varandra i en radiostudio behöver man ha orden, här och nu. Jag tror att det är en frustration som ska ut, när det måste finnas ett ord som man inte kommer på.

Att Anders Johansson har ägnat sig åt att sprida kunskap om vardagliga och obskyra företeelser beror mer på ett bildningskomplex än nördighet, förklarar han. Livet blir roligare om man kan saker.

Trots allt han har sysslat med som underhållare, stod Anders Johansson som ”musiker” på Wikipedia, fram till denna intervju.

– Vad säger du? Det måste jag redigera! utbrister han förvånat.

– Jag kan spela några instrument och har spelat i en del shower. Men jag skulle absolut inte kalla mig musiker. Jag har den största respekt för dem som utbildat sig i många år.

På högstadiet i Linköping hade han ett punkband, Snoddas, med bland andra Lars Winnerbäck. Han spelade bas, ”fort som satan”. Det var då, i mellansnacken – och på roliga timmen, inspirerad av Magnus och Brasse – som han upptäckte att det var kul att stå på scen.

– Jag trodde jag skulle bli glad om jag blev känd. Först ville jag bli musiker, sedan skådespelare och en massa andra saker. Men jag insåg att jag måste tänka innan jag pratar. Jag sitter jättelänge och arbetar fram mina skämt.

Med åren och växande rutin har Anders Johansson ökat kraven på sig själv, och en stor förebild är ordekvilibristen Tage Danielsson, också från Linköping. Tidigare kämpade ”Ankan” emot att förknippas så starkt med östgötska; det kändes förminskande. Men det är okej nu.

– Det kan vara kul för publiken i sju sekunder, sedan måste man ha något att komma med. Även om man pratar dialekt och är mycket i kroppen så är det hårt arbete bakom, säger han.

Som ståuppkomiker vill han få till en dialog, inte gå på knock. Det gäller att känna av publiken och hitta rätt nivå – sedan blir det ”berättarafton”, vilket är hans mål.

Trots – eller på grund av – de ökade kraven han ställer på sig själv sätter han igång med förberedelserna allt närmare deadline och jobbar mycket på nätterna.

– Jag vet att jag inte kan bli Tage Danielsson. Jag tror inte att han satt vaken på nätterna. Han var så organiserad. Jag planerar jättemycket men är vansinnigt ineffektiv. Har jag inte gjort mitt jobb så mår jag så dåligt av det. Det är att stjäla folks liv, förstöra presenten man ska ge dem.

Våndan handlar både om innehållet och den språkliga dräkt han vill klä det i.

– Har man inte både och faller skämtet platt. Men när allt kommer på plats klockan fyra på morgonen är man så jävla nöjd!

Snart kan Anders Johansson också kalla sig pjäsförfattare. Teater Jaguar i Göteborg bad honom att skriva en romantisk fars för högstadiet. En utmaning med tuffa krav på språket som han inte kunde tacka nej till.

– Det är jättesvårt att få rätt tonträff – vad är roligt och vad låter töntigt? Jag testar på mina döttrar, som konsumerar helt annan kultur än jag. På högstadiet är man i en ålder där man inte vill se sådant som är gjort för ungdomar, utan för vuxna.

Dessutom axlar han Ulf Brunnbergs mantel som Vanheden i nya filmen Se upp för Jönssonligan, som har premiär på juldagen. Det är den figur i filmserien som har det mest utpräglade kroppsspråket.

– Jag kan aldrig bli Ulf Brunnberg heller, men vi har alla tillvaratagit små saker som våra karaktärer säger och gör. Även kroppsligt har jag tittat mycket på hur Uffe har gjort.

Men hur förvandlas Brunnbergs ekenkis till östgöte?

– Jag har tonat ner östgötskan, utom i vissa lägen, där jag har valt att markera den. Vi har en jättefin lösning på varför han pratar så.

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor!